Frida Grahns antologi ”In Other Eyes: Portraits of an Architect” kommenteras av Claes Caldenby.

Denise Scott Brown: In Other Eyes
Frida Grahn (red.)
Bauwelt Fundamente 2022

BOK. “What about Denise?” lär ha varit Robert Venturis reaktion när han ensam fick Pritzker-priset 1991. En aktion för att priset skulle delas mellan honom och Denise Scott Brown bemöttes kallsinnigt. Själv hade hon i den skarpa essän Room at the top? Sexism and the star system in architecture, skriven 1975 men publicerad först 1989 av rädsla för att den skulle skada henne, beskrivit hur hon av arkitektvärlden konsekvent sågs inte som arkitekten Scott Brown utan som fru Venturi.

Detta håller ändå på att förändras.

I antologin Denise Scott Brown: In Other Eyes, utgiven till 50-årsjubileet av den inflytelserika boken Learning from Las Vegas får vi veta mer om arkitekten Scott Brown. Boken är en vänbok med 23 artiklar av skiftande intresse. Men här finns mycket att inspireras av. Antologin är redigerad av svenska Frida Grahn, utbildad i Schweiz där hon nu är doktorand i arkitekturhistoria. In Other Eyes handlar om vad Scott Brown själv beskrivit som en ”afrikansk blick”, utifrån, på Amerika.

Hon föddes 1931 i en baltisk-judisk familj som Denise Lakofski och växte upp i Sydafrika. Efter grundutbildning där fortsatte hon 1952 tillsammans med sin första man, Robert Scott Brown, till AA School i London och den stimulerande miljön kring den engelska brutalismen, sedan vidare till Philadelphia, där hon studerade stadsplanering för sociologen Herbert Gans.

I början av 1960-talet drev hon stadsbyggnadsprojekt på arkitekturskolan i Philadelphia med utgångspunkt i befintliga stadsmiljöer. Också Las Vegas-studien började som ett studentprojekt, på Yale. Ett av Scott Browns första projekt tillsammans med Venturi var South Street i Philadelphia 1968–72, en advocacy planning för att rädda en typisk äldre main street med dess messy vitality från ett förödande motorvägsprojekt.

”Make little plans” och var beredd att revidera dem, blev en av hennes paroller. ”Learning to like” blev en kritik av kommersialismen genom att först omfamna den, inspirerad av popkonsten. Det var en medvetet motsatt väg mot modernismens idealistiska utopier. Värt att tänka på inför allt som behöver räddas undan vår tids storskaliga förtätningsfundamentalism.

Ett arkitekturprojekt som kommenteras både av en av medarbetarna och av Scott Brown själv i en efterskrift är regionens byggnad i Toulouse, färdig 1999 i en tid då postmodernismen och Venturi Scott Brown var tillfälligt passé. Det har typiska motiv för kontoret i leken med klassiska referenser men också i den outside functionalism som var Scott Browns kännetecken. Manierismen som hon mött redan hos brutalisterna var ett sätt att finna ett nöje i att låta starka former brytas mot funktionella krav. Kanske något för att bemöta dagens stelbenta föreställningar om ”klassisk stil”?

Claes Caldenby är redaktör på Arkitektur.