Christ & Gantenbeins tillbyggnad till Kunstmuseum Basel definierar stadsrummet. Tegelmurens djupverkan avtar i höjdled och ett band av ljusdioder skapar en diskret mediefasad. Foto: Rory Gardiner

Samtal med historien

Den traditionella staden står högt i kurs i vår tids europeiska fasadgestaltning. Frida Grahn ser en disciplin där alla medel är tillåtna – utom tomhet, tystnad och abstraktion. 

Det är som en böljande hägring av glas. Sedan i somras kan Diener & Dieners närapå immateriella försäkringspalats beskådas på kajpromenaden i Zürich. I en stor morgontidning antyds att fasaden ritats för stadens utkanter, inte för läget i raden av representativa byggnader från förra sekelskiftet. Reaktionen kan ses som en längtan efter den traditionella europeiska staden, efter en arkitektur som kommunicerar med såväl andra byggnader som med befolkningen. Som inte reducerar väggar till konceptuella klimathöljen, vilket ofta var fallet i den spektakulära landmärkesarkitekturen eller nittiotalets abstrakta nymodernism. Den som tittar närmare på nyligen uppförda byggnader och tävlingsförslag kan upptäcka strategier för en sådan fasadgestaltning, exempelvis genom massivitet, tektonik, symbolism och collage – alla med olika sätt att prägla stadsrummets karaktär.

I den massiva strategin, eller stereotomin som Gottfried Semper kallade den, används ofta material med starka uttryck som handslaget tegel, stampad betong eller lera, där skikten ligger synligt sammanfogade på varandra. En låg andel glas bevarar muren närapå intakt och tyngdkraften verkar över hela dess längd. Ett exempel är Christ & Gantenbeins tillbyggnad till Basels konstmuseum från 2016. Murad i skikt av tunt grått tegel, där vartannat skift står ut något för att bilda en relief, reser sig byggnaden över en korsning i centrala Basel. Det nya tillägget utstrålar ett slags arkaism som blivit en del av samtidsarkitekturen. Ett annat prov på massivitet syns i Peter Zumthors vinnande tävlingsförslag till Fondation Beyelers tillbyggnad, även den i Basel. Förslagets murar av stampad betong står i kontrast till Renzo Pianos befintliga glasväggar och svävande tak från 1997. Stampad betong syns även i tyska kontoret Atelier 30:s vinnande förslag för ett gallerihus i Göttingen. En monolitisk form med sadeltak följer intilliggande byggnaders fasadliv och definierar gaturummet. Men kanske är uttrycket alltför slutet för stadsmiljön?

I Red House arbetar kontoret 31/44 med referenser till Londostadsdelen East Dulwichs viktorianska bebyggelse. Foto: Rory Gardiner
I Red House arbetar kontoret 31/44 med referenser till Londostadsdelen East Dulwichs viktorianska bebyggelse. Foto: Rory Gardiner

Vid sidan av den massiva stereotomin beskrev Semper tektoniken, sammanfogandets konst. Den bärande strukturen artikuleras här genom djupverkan och skuggor. En tektonisk fasad är ramverk i stället för massa och därför mer genomsläpplig. Fasaden ses som ett system  av punkter där krafter leds ner i marken, som i Giovanni Battista Nollis karta över Rom från 1748, där rader av fyllda cirklar markerar byggnadernas möten med stadsrummet. Den tyske arkitekten Hans Kollhoff har länge varit tongivande inom detta synsätt. Kollhoff vill försvara staden mot de abstrakta glasfasader som han menar får stadsrummet att förflyktigas. Genom att förankra fasaden med genomgående vertikala element blir byggnaden läsbar och får en gripbar, mänsklig skala. I Tyskland har på senare år en rad tävlingar genomförts där målet varit att bygga vidare på en historisk stadsbild. Ett exempel är i Leipzig där klm-Architekten föreslår konkava element av vitpigmenterad betong i en nytolkning av de klassiska kolonnordningarna. Ett annat exempel på en finstämd tektonik har nyligen uppförts i ett gammalt industriområde i Zürich. I Vittorio Lampugnanis kontorsbyggnad binder en kolossalordning av pilastrar samman våningsplanen och avtecknar sig med en subtil relief mot de tunna bjälklagen. Här ses ett uttryck långt från nymodern abstraktion, utan att vara direkt historiserande.

Vy från torget i Nieuw Bergen mot Monadnocks landmärke. Fasadens uttryck syftar till att binda ihop stadsbilden och förstärka platsens betydelse. Foto: Stijn Bollaert
Vy från torget i Nieuw Bergen mot Monadnocks landmärke. Fasadens uttryck syftar till att binda ihop stadsbilden och förstärka platsens betydelse. Foto: Stijn Bollaert

Rädslan för direkt historiserande symbolism har annars börjat avta under senare år, inte minst sedan arkitekturbiennalen i Venedig 2014 där arkitektvärlden påmindes om en glömd repertoar av former. Ett exempel ser vi på torget i den nederländska småstaden Nieuw Bergen i kontoret Monadnocks landmärke från 2015, där en kubisk sockelbyggnad kröns av två staplade element. Sockelns rundbågar och traditionella murförband i rött och grönt tegel påminner om de marknadsbyggnader som fanns vid nederländska torg under medeltiden. Men syftet är inte att skapa en historisk pastisch. Genom att tala till det kollektiva minnet vill man i stället ladda stadsrummet med betydelse. Det torn som växer upp ur sockeln fungerar (i frånvaron av ett kyrktorn) som symbol för staden. Arkitekterna framhåller gärna att tornets bärande stålkonstruktion är synlig på insidan, vilket gör fasadens uttryck fristående på ett närmast scenografiskt sätt. En liknande strategi finner vi i Caruso St Johns byggnad för nordtyska Bremer Landesbank från 2016, där ett murat portalvalv knyter an till traditionell Hansa-arkitektur. Fasadens syfte är även här i första hand att agera som karaktärsskapare i stadsrummet – på insidan tar en annan värld vid.

Den fjärde strategin för urban fasadgestaltning är collaget – att sammanfoga befintlig substans med nya tillägg. Genom att bygga i det redan byggda skapas en historisk kontinuitet, utan att arkitekten behöva rita egna valv. Som teoretisk bakgrund hänvisas till Colin Rowe och Fred Koetters bok Collage City från 1978 och till samtidens digitala fotomontage av bland andra Philip Dujardin. Strategin berör frågor kring byggnadsvård och bevarande, frågor som Rem Koolhaas tematiserat i flera nyare projekt; så även i OMA:s Fondazione Prada i Milano från 2015. Konstcentrumet har inrymts i ett nedlagt gindestilleri daterat 1910 – en samling upprustade industribyggnader i ljusgrå puts. Dessa definierar nu en gård där två nya tillägg, en spegelklädd biograf och en galleribyggnad med fasad av aluminiumskum, tagit plats. Ur den senare reser sig en bevarad, smal fyravåningsbyggnad som komplett har klätts i bladguld. Fasaden sprider ett varmt sken. Genom att stöpa byggnaden i ett enda material görs historien till egen; epoker vävs samman till ett slags förhöjd verklighet. Collaget skapar en dialog med det förflutna fri från nostalgi.

I OMA:s Fondazione Prada har ett 100-årigt destilleri renoverats och fått nya tillägg. Ett bevarat fyravåningshus är inklätt i bladguld. Foto: Bas Princen, med tillstånd av Fondazione Prada
I OMA:s Fondazione
Prada har ett 100-årigt destilleri renoverats och fått nya tillägg. Ett bevarat fyravåningshus är inklätt i bladguld. Foto: Bas Princen, med tillstånd av Fondazione Prada

Andra samtida exempel återfinns i Storbritannien, bland annat i det brittiska kontoret 31/44 Architects fasader. Red House från 2017 är det sista i en rad av townhouses i stadsdelen East Dulwich i södra London. Fasaden tycks bestå av be ntliga fragment men är i realiteten en komposition av nya delar: ett välvt fönster ekar av de viktorianska entrédörrarna längs gatan, ett rödpigmenterat betongelement med ornamentalt mönster är integrerat i en vägg av klarrött tegel med matchande fogar. Fasaden har ett slumpmässigt drag men är medvetet gestaltad, som ett konstruerat minne.

Det sista exemplet finner vi i stadsdelen Islington i norra London. Idén bakom Amin Taha + Groupworks nybyggnad på 168 Upper Street var att återställa den symmetri som planerats i kvarteret men som aldrig uppfördes. Här har en närliggande viktoriansk byggnads joniska kapitäl, pilastrar, gesimser och fönster med murade valv scannats och återgivits i en fasad av platsgjuten röd betong. Öppningarna är oregelbundet placerade; betongfasadens fönster är blinda.

Amin Taha + Groupworks platsgjutna betongfasad från 2017 ger intryck av att nya öppningar skurits ut i en befintlig byggnad. De historiserande byggnadselementen fyller här endast en ornamental funktion. Foto: Timothy Soar
Amin Taha + Groupworks platsgjutna betongfasad från 2017 ger intryck av att nya öppningar skurits ut i en befintlig byggnad. De historiserande byggnadselementen fyller här endast en ornamental funktion. Foto: Timothy Soar

Intrycket är en historisk fasad som bevarats, trots att funktionen förändrats och nya öppningar skurits ut. Av de fyra strategierna massivitet, tektonik, symbolism och collage har 168 Upper Street därför mest gemensamt med den massiva. De plastiska byggnadselementen används som vilket material som helst, de är att likställa med en tegelfasad. Vokabulär och syntax verkar tillhöra olika språk. I denna förskjutning i betydelse lever det avståndstagande från historien som vi känner igen från modernismen. Den förmoderna repertoaren är på sin höjd dekoration, inte funktion.

Gemensamt visar dessa exempel att den traditionella staden står högt i kurs, särskilt i den centraleuropeiska debatten. Man menar att stadens täthet kräver en typ av kommunikation som den abstrakta arkitekturen inte är i stånd till. Stadsrummets karaktär är beroende av fasadernas gestaltning. Fasadgestaltning är stadsrumskonst och hela dess kommunikativa potential plockas fram ur verktygslådan: från det massiva och det tektoniska, över det historiserande till det äkta och det fiktiva collaget. Och slutligen tillbaka till en massiv fasad med en ironiskt estetiserad historicitet. Alla medel verkar tillåtna – utom tomhet, tystnad, abstraktion.

Frida Grahn är arkitekt och skribent.

Annons: