Hur fick ni idén till projektet?
VP: – Startpunkten var vår lokala forskningsmiljö CoLAB på temat hur vi bygger i den befintliga staden. Vi inspirerades också av boken Den urbana fronten av Catharina Thörn och Katarina Despotovic (Arkitektur förlag 2016). Boken är en spännande nekrolog över området Kvillebäcken i Göteborg, där man rev allt och många små verksamheter fick flytta eller lägga ned när man stadsutvecklade. Här lyftes viktiga frågor, men boken gav inga svar på hur man kan göra i stället.

KL: – Vi som praktiker har ett ansvar för frågan som Den urbana frontens författare och många andra forskare poängterar. Vad finns det för andra vägar än att riva och bygga bostadsrättshus i så kallad kvartersstad?

Har ni någon egen koppling till området?
VP: – Vi bor här båda två. Dessutom arbetade min mamma på ett tryckeri på Norra Grängesbergsgatan under min uppväxt.

Hur började ni ert arbete?
VP: – Sofielund beskrivs ofta med svarta rubriker i tidningarna. Samtidigt lanserar man planer för området, med nya stationer i Rosengård och på Persborg och förtätning av Rosengård. En utveckling där mycket av det som finns raderas till förmån för nya, ofta större aktörer.

– Vi hittade dokument där området beskrivs som ett område med ”låg etableringsgrad och liten investeringsvilja”. Vi kände inte igen oss i beskrivningen. Visst finns det mycket problem i området med en upplevd otrygghet, verksamheter som inte bedrivs lagligt och oseriösa fastighetsägare. Men, även om det finns en del saker här som inte är så bra, så ser vi i vår vardag mycket som är bra.

– Från Fastighetsägare Sofielund, som ägs av fastighetsägare och Malmö stad, fick vi sedan i uppdrag att göra en ”Kartläggning av näringsliv och sociala aktörer i området och derasstrukturellaförutsättningar”.

Vilka har varit de största utmaningarna?
VP: – När staden expanderar och industriområden ska utvecklas eller förtätas hamnar vi allt oftare i en situation där småföretagande och bostadsproduktion ställs mot varandra.

KL: – Det traditionella arbetssättet vid förtätning får i många fall som konsekvens att man bygger bort möjligheten för befintliga verksamheter att överleva. Vi är övertygade om att det måste nnas klokare sätt att göra den här processen på.

– Vi ser många områden i olika städer, med liknande förutsättningar. Vi arbetade med Nyhamnen i Malmö i ett parallellt uppdrag. De hade gjort en fördjupad översiktsplan och vi gjorde ett slags second opinion av den. Vi såg att här fanns väldigt många bra befintliga verksamheter. Men trots att planeringsdokumenten pekade ut dem som en viktig del av den framtida stadsdelen fanns inte verktygen för att se till att de kunde vara med och påverka sin egen framtida stadsdel.Redan innan förslaget var klubbat var flera av verksamheterna på väg bort. Detta är det vanliga sättet att planera den här typen av förtätning – i princip som om den gjordes på jungfrulig mark. Det måste finnas ett annat sätt.

Var har ni hämtat inspiration?
VP: – Vi fick inspiration från ett projekt i Storbritannien, där man gjort så kallad employment mapping av industriområden för att uppskatta värdet av att ha ett industriområde i en stad.

Hur går en sådan kartläggning till?
VP: – För att visa på den bredd av verksamheter som finns bygger arbetet på kvantitativa statistiska analyser och strukturella analyser men även på kvalitativa metoder där vi bland annat genomfört djupintervjuer samt platsbesök.

– Vi började med att gå alla gator upp och ned och skrev upp allt vi kunde se. Vi markerade alla fastigheter på en karta, verksamhet, bostad eller både och, samt vad som är avspärrat för industri. Det gav oss en bild av livet som levs här. Efter detta kunde vi räkna till över 300 företag. Det är inte ”låg etableringsgrad”. Vi tittade också i register, på Alla bolag, Hitta och SCB. En statsvetare med GIS- och statistikkompetens kunde få fram bra underlag.

– Vad vi vet har ingen djupare analys av bredden på verksamheter gjorts. Enligt statistiken finns det 1050 aktiva bolag i Sofielund.

KL: – Vi har också arbetat med en fotograf för att dokumentera allt vi ser. Hus, gator, offentliga rum, verksamheter och verksamma.

Vilken typ av bolag är det?
VP: – Kultur/fritid sticker ut med flest antal företag. Tillverkningsföretagen är färre men större och har fler anställda. Tjänstesektorn är stor, med många små bolag.

KL: – Här finns väldigt mycket kultur och kreativa näringar. En del väldigt etablerade aktörer, som Skånes konstförening. Men också ateljéer, där många f-skattare har möjlighet att verka och tillverka. Produktionsaspekten av de kreativa näringarna är viktig här. Det finns till exempel amamiker och möbelsnickare som levererar till hela världen. En tolerant miljö och flexibla lokaler möjliggör det. Bland andra möbeltapetseraren som gjort inredning till Marcus Samuelsons krogar i New York.

VP: – Det finns också ett livsmedelskluster med både service och produktion. Bageriet Pågens är storskaligt och har många anställda. Men här finns också många småskaliga företag, som till exempel sju bagerier som tillverkar sådant som Pågens inte tillverkar för att det är för små kvantiteter – men som samtidigt tjänar en specifik målgrupp. Ett av dem förser hela södra Sverige med cevapcicibröd, ett gör irakiskt falafelbröd och ett en viss typ av baklava. Det finns även  producenter av naturvin, bryggerier och chokladfabrik. Saker, som utan den här platsen, inte skulle kunna produceras lokalt.

KL: – I övrig tjänstesektor ser vi till exempel revisorer, som talar både svenska och arabiska och servar Malmös arabisktalande företagare, speciellt dem i området. Det finns också en familjeägd slips- och kravattfabrik som funnits i hundra år, genom tre generationer.

– Området förändras hela tiden. Till exempel har det blivit många fler bilverkstäder här sedan man stängde bilverkstäderna på Kvarnby utanför staden. Det är så städer fungerar – ruckar man på något på en plats blir följden att det sker saker även på andra platser, som man kanske inte räknat med.

Är det lätt att hitta alla verksamheter?
– En sektor som var svårare att kartlägga är förenings- och fritidsverksamheter, som inte har någon omsättning men ändå engagerar många. För att hitta dem kunde vi inte följa den ekonomiska statistiken utan kollade bland annat var folk hade checkat in på sociala medier, men även genom att intervjua flera av dessa aktörer. I området finns sport- och kulturföreningar, etniska föreningar, religiösa samfund, en populär cirkusskola och era scenkonstverksamheter, som till exempel Potatopotato som drar tusentals besökare om året i publik. Skånes konstförening är också väletablerad sedan länge. En som särskilt stack ut i besöksantal var Dansakademin på Sofielundsvägen som man i princip inte såg utifrån men som har ett enormt genomslag på sociala medier. Verksamheter som med en låg omsättning skapar oändliga värden inte bara för Sofielund utan hela staden.

Vad drar ni för slutsatser av detta?
KL: – Det finns många helt skilda verksamheter, som förser helt olika målgrupper med varor och tjänster. Det är också en plats där personer som annars inte har det lätt på arbetsmarknaden har chans att få arbete. Den integration som politikerna efterlyser, den finns här!

VP: – Samtidigt är det ingen som tycks se att det här är ”blandstad”, eller så pratar man om den i negativa termer i medier. Exempel: Man lyfter upp det farliga, och det kriminella.

– Vår utgångspunkt är att man inte kan göra planer som baseras på problembilden och inte ser helheten. Den blandade stadsmiljön på Sofielund och alla de verksamheter som finns här är en stor tillgång för staden. Verksamheterna som finns här skapar arbetsplatser för boende i närområdet, ser till att det alltjämt finns stadsnära produktion och servar hela staden med bland annat tjänster, kultur och livsmedel.

Berätta om er analys.
VP: – Det finns över 1 000 viktiga verksamheter här, ändå beskriver staden området som att det har ”låg etableringsvilja” – utan att verkligen ha undersökt saken. Det utmynnar till sist i frågan: Vad är värde? Vem definierar vad värde är? Vems berättelse ligger till grund för stadens utveckling? Vad är utveckling? Vems utvecklingsdefinition är det som ska få styra? Vilka värden skapar vi – för dem som verkar och skapar eller för fastighetsutvecklare?

KL: – Det är också viktigt att ifrågasätta vår egen roll som arkitekter. Vi är inte neutrala aktörer, vi bär med oss våra egna värderingar kring vad som är värde, och vad som är rätt. Vi måste aktivt söka upp, lyssna på och lyfta fler berättelser, även om dessa berättelser går emot vad vi själva anser är rätt.

VP: – I samhället råder en doktrin som handlar om att öka ekonomiskt värde. Men vad händer då med människors livsmiljöer? Det är en jättebra affär för fastighetsägaren att riva en hyreslokal och bygga ett åttavåningarshus med bostadsrätter. Men vad blir värdet för staden? I hyreslokalen kanske det fanns företag, nätverk och till och med möjlighet till anställning för många som inte har en enkel tillgång till arbetsmarknaden, något som marknadsmässigt är helt omöjligt att skapa i nybyggda hyreslokaler. Vi efterlyser en bredare definition av värde inom stadsutvecklingsprocesser – att gå över från fastighetsekonomi till samhällsekonomi.

Hur vill ni definiera värde i stället?
KL: – Vi måste fråga oss: Vad är viktigt i en stad? Områdets nuvarande karaktär och innehåll är en unik resurs för Malmö. De låga hyrorna och många tillgängliga lokalerna har skapat en grogrund för en bred bas av verksamheter. Verksamheter som både försörjer närområdet, staden och regionen med varor och tjänster. Men verksamheter som också förser staden med arbetsplatser, sysselsättning och sociala nätverk och genom detta stärker individers sociala sammanhang. Detta är samhällsekonomiska värden som är svåra att räkna på och som inte drivs av någon speciell grupp.

Vad betyder det här området för hela staden?
VP: – Det finns en enorm utvecklingspotential hos många av de här aktörerna. Av det som hittills framkommit har det aldrig riktats någon satsning på dem från stadens sida. Sofielund lyfts inte fram som en positiv förebild där kreativiteten lever, den lokala produktionen finns och olika boendeformer samexisterar.
Det är en annan bild som målas upp. När det samtidigt satsas i Malmö inom samma inriktning så går pengarna till insatser och initiativ som teknikinkubatorer och att i andra delar av staden försöka göra det som redan finns här. Näringslivet här sysselsätter många i Malmö – men det är en annan befolkningsgrupp än den som brukar lyftas upp i Malmös framgångssaga.

Det handlar om vad som krävs för lokal produktion i en stad?
VP: – Ja. Bryssels stadsbyggnadsdirektör, Kristiaan Borret, pratar till exempel om produktion i staden, och man har gjort en inventering och en stor plan för detta. Det man kommit fram till är att det för produktion behövs toleranta miljöer. Nya lokaler fungerar sällan för den här typen av verksamheter.

– Vår kartläggning handlar om att vi vill visa att den här platsen finns – och att den är värdefull. Men att bevarandet av dem och de verksamheter som finns kräver att man avsätter platser och resurser för produktionen. Det är ju möjligheterna som finns i denna typ av område som gör att många, speciellt unga, vill flytta till Malmö.

Ni har också föreläst om detta på Free School of Architecture i Los Angeles?
VP: – Ja. Vi pratade om hur både den fysiska miljön och det sociala hänger ihop med demokrati. Vi tog vår utgångspunkt i städers vikt som demokratisk arena. Vilken politisk roll spelar städerna i en tid då de nationella demokratierna anses vara i kris? Hur ser vi till att våra städer är öppna, inkluderande och erbjuder lika möjligheter för alla?

KL: – Vi hade tre teman. Rubriken How cities learn handlade om urbana strukturer. Sofielunds industriområde har funnits i 100 år. Hur kan vi utveckla det för kommande 100 år utan att styras av den idealbild vi har just nu? Det andra temat, Make no big plans, handlade om att det vore bättre att ha en utvecklingsplan som är flexibel och fortlöpande, eftersom man inte kan förutse vad som händer. Det tredje temat var Radical contextualists, som handlar om att vi måste bli bättre på
att anpassa oss efter olika platsers förutsättningar. Metoden vi använder i Sofielund kanske går att applicera på andra platser – men inte analysen. Varje plats är unik och dess förutsättningar måste analyseras.

Hur skiljer detta sig från arkitektens vanliga arbete med stadsutveckling?
VP: – Detta är inte en tom plats som Hyllie där man kan bygga kvartersstad från noll. Man vill inte heller att alla företagen försvinner och vissa industriella skelett bara blir kvar som en Instagramvänlig fasad, som vi sett många exempel på, både i Sverige och internationellt. Vems berättelse ska ligga till grund för utvecklingen av området? Vem har makt att bestämma?

VP: – Vi arbetar vidare med att fördjupa det teoretiska ramverket, som vi byggde upp i samband med föreläsningarna i Los Angeles. Det finns sällan tid för fördjupning, så vi tittar på möjligheter att koppla arbetet mer till akademin. Liknande processer pågår överallt i Sverige och det vore spännande att utbyta erfarenheter med dem som försöker göra annorlunda på något sätt.

Vilket blir nästa steg i arbetet?
VP: – Vi har gjort en presentation för staden och andra inbjudna intressenter. Det togs emot positivt men med stor förvåning över hur mycket som fanns i området. Även från politikens sida fanns ett bra gensvar. De som hade lite koll på området blev glada över att få mer att gå på än bara en känsla.

KL: – Det här steget förpliktigar mest: hur vi levererar efter att vi gjort dialogen. Det är där det ofta fallerar i projekt. I de esta fall vill man ta vara på befintliga verksamheter. Men sedan lägger man ändå ut en plan ovanpå det som finns. Man gör som man alltid gjort. Om vi kollar på Kvillebäcken, Västra hamnen och Hammarby sjöstad, så handlar det i stället om att man byter ut den stad som finns mot något nytt. Annars handlar det om små infillprojekt, som inte har någon helhetsverkan.

Hur ser er föreslagna strategi ut?
KL: – Vi kan inte frysa staden i tiden. Vi behöver hitta en utvecklingsväg på verksamheternas villkor. En kombination av strukturella insatser, som satsningar på parker och cykelbanor, och stödinsatser för existerande företag och föreningar. Samtidigt behöver vi hitta nya finansiella instrument för att fördela resurserna på ett annat sätt, som stöttar områdets utveckling. Man kan också lyfta de lägen där det faktiskt går att bygga bostäder utan att det sker på verksamheters bekostnad.

VP: – När vi skapar en hel stadsmiljö måste vi initiera ett djupare samarbete mellan stadens förvaltningar. Ett tydligt önskemål från vår sida är att också Näringslivskontoret riktar om stadens insatser. Likaså Kultur- och fritidsförvaltningen. Dessa är lika viktiga stadsbyggare som de som traditionellt involveras i planprocessen. Det handlar om att staden ska se att den småskaliga produktionen, verksamheterna och fritidsaktiviteterna också är viktiga för staden, det är inte bara de stora bolagen som behöver utvecklas.

Vad kommer att hända nu?
VP: – Vi har lämnat in vår rapport, så de beslut som tas nu kommer förhoppningsvis att vara baserade på riktig information om vad som faktiskt finns här och inte på antaganden. I och med kartläggningen har vi synliggjort nuvarande verksamheter och deras värde. Det betyder också att vi lyfter den konfliktlinje som finns här – mellan å ena sidan värdet av det befintliga och å andra sidan nya bostäder. Mellan småföretagande och storskaligt bostadsbyggande. Vi måste bli bättre på att förklara potentialen och värdet i den miljö vi ser här i förhållande till ”utveckling” i traditionell mening. Men det handlar också om att få verksamheterna att förstå sitt eget värde och vad de ska göra för att behålla eller förbättra sin position och vara med och utveckla området.

KL: – Sofielund är en unik stadsmiljö. Förändringar i den kringliggande staden vad gäller förväntat bostadsbyggande, antalet tillgängliga lokaler, hyresnivåer eller tillämpningen av stadens regler påverkar området snabbt. Med ett ökande tryck på bostadsbyggande, de nya stationerna som öppnar och innerstadens spridning österut är risken stor att många av de förutsättningar som områdets verksamheter är beroende av, försvinner. En inställning till utveckling som inkluderar fler faktorer än rent marknadsekonomiska kan säkerställa verksamheternas överlevnad på Sofielund över tid.

VP: – Det finns ingen övergripande visionsbild för området. Dock har ett större område köpts upp av Malmö kommunala bostadsbolag (Mkb) med syfte att bygga bostäder.

Berör detta andra orter än Malmö?
VP: – Den här problematiken finns i hela Sverige. Ringön i Göteborg och Skärholmen i Stockholm är två exempel. Områdena finns överallt och är lågt värderade. Eftersom bostadstrycket är stort är småföretag och verksamheter i farozonen. Just nu för vi en diskussion med ArkDes , vars nya inriktning för forskning handlar hur det byggda påverkar människor och samhälle. Vi vill titta på fler områden och fördjupa oss i metodutveckling för att kunna stötta pågående processer och sprida kunskap.

KL: – I flera andra områden som utvecklas i Malmö nu ser vi samma motsättningar. Man kommer bygga in små lokaler för verksamheter, men det man skapar lokaler för är oftast en konsumerande stad, och inte en producerande stad. För de förutsättningarna har man tagit bort. Med rådande utveckling, som enbart är inriktad på kortsiktigt ekonomiskt värde, är det svårt att jobba med det här. Det är dyrt, för verktygen och metoderna finns inte. Det är vårt ansvar som arkitekter att lyfta den konflikten.

Vad hoppas ni kommer hända?
VP: – Nu har vi presenterat vårt alternativ, nu är det upp till staden. Vi kan inte göra mer nu än att säga: Detta finns, det har ett värde både för områdets verksamma och för hela staden. Och det är i farozonen när vi planerar och förtätar som vanligt.

– Forskare konstaterar att dagens städer växer ohållbart. Vår utredning är ett försök att svara på det. Vi hoppas ju självklart att fler inspireras och provar nya sätt att skapa långsiktiga planer som bygger på de miljöer och verksamheter som finns.