Kristina Fridh tillträdde som professor i inrednings­arkitektur på Konstfack i början av 2020. Foto: Maria Annas

”Vi behöver rumsliga visioner”

Konstnärlig forskning om hur material, ljud och ljus påverkar ett rum är en av många saker Kristina Fridh vill bidra till. Annica Kvint ringde upp Konstfacks nya professor i inredningsarkitektur. 

Kristina Fridh tillträdde som professor i inredningsarkitektur på Konstfack i januari 2020. Två och en halv månad senare var coronapandemin ett faktum. Normer kring alltifrån undervisningssituationer till användning av rum ställdes på ända.

– Det var en annorlunda start, konstaterar hon när vi hörs per telefon i början av vintern.

Ändå låter hon märkbart hoppfull. Vårens examinationer gick att genomföra, trots allt. Nu sker undervisningen digitalt och studenterna går på scheman i verkstäderna. Men framför allt har Konstfack efter många år fått gehör för sina önskemål om fler utbildningsplatser på institutionen. 2021 ökas Konstfacks anslag från regeringen från nuvarande 169 miljoner kronor till nära 180 miljoner kronor. Stora delar av den summan går till avdelningen för inredningsarkitektur och möbeldesign, som kommer att få åtta, nio nya utbildningsplatser, fördelade på kandidat- och masterutbildningarna. Eventuellt kommer avdelningen också att få ett tillskott till områdets konstnärliga forskning så att den kan höja kompetensen ännu mer inom till exempel gestaltning av offentliga miljöer, akustik och ljussättning.

– Det är roligt! Vi befinner oss i en utvecklingsfas.

Kristina Fridh har en master i arkitektur från Chalmers och tog sin doktorsexamen 2001 med avhandlingen Japanska rum. Sedan 2003 har hon arbetat på det som i dag är HDK-Valand, först som lärare i design och rumsgestaltning, sedan även som forskare och studierektor för skolans forskarutbildning. Redan under studietiden bytte hon också ut ett år på Chalmers mot ett år på Konstindustriskolans avdelning för inredningsarkitektur, och hon har också arbetat både som byggnads- och inredningsarkitekt.

– På 1990-talet, några år efter att jag gått ut Chalmers, blev det lågkonjunktur. Jag hade gjort ett examensarbete om japansk arkitektur och bestämde mig för att fortsätta på den linjen. Så småningom fick jag en doktorandtjänst på Chalmers och den inblick i den japanska arkitekturen som avhandlingen förde med sig har präglat min syn på arkitektur.

– I traditionell japansk arkitektur finns det inga gränser mellan ute och inne – genom flyttbara väggar kan rummet förändras. Dels rent rumsligt, i relation till gata och trädgård och inom huset, men också i samspelet med ljus.

Rum betraktas som något föränderligt i människans medvetande, inte som ett objekt, förklarar hon. Den japanska traditionen påverkar även den nutida japanska arkitekturen, inte minst i projekt av arkitektkontoret SANAA och Kengo Kuma. Och den potential som finns i det här sättet att uppfatta och föreställa sig rum har påverkat hennes forskningsarbete mycket.

På Konstfack ska Kristina Fridh fortsätta att undervisa och forska parallellt, cirka 20 procent forskning ingår i tjänsten. Hon fick jobbet tack vare goda både praktiska och teoretiska kunskaper inom rumsgestaltning och
inredningsarkitektur. Att hon har en lång erfarenhet av utbildning, och även av forskarutbildning och egen konstnärlig forskning, tror hon också är kvaliteter som kan tillföra Konstfack något.

– Vi gör ju allting i ett lärarlag, där det ingår cirka 15 personer. Men att jag har rört mig mellan byggnads- och inredningsarkitektur, möbeldesign och konsthantverk, varit studierektor och handlett doktorander har förstås gett mig en insyn i stora delar av området.

Nyligen genomförde man en forskningsfestival för studenter och lärare på avdelningen, berättar Kristina Fridh. Den handlade om pandemier och om vilka avtryck som coronapandemin kan komma att lämna efter sig.

Vad händer när ute är det nya inne? Är det dags att omdefiniera allt från ett hem till en arbetsplats, ett offentligt rum och ett objekt nu?

– Det är viktigt att förhålla sig till den ständigt förändrade kontexten. Men än så länge är det alldeles för tidigt att dra några slutsatser av coronapandemin. Just nu talas det till exempel om att många kommer att fortsätta jobba hemifrån, även efter pandemin. Men jag är inte alls säker på att vi som inredningsarkitekter ska verka för att fler ska jobba hemma. Det finns många nackdelar med det, inte minst socialt, och stora grupper saknar möjlighet att jobba hemifrån.

Kristina Fridh tror däremot att frågor kring hem och arbetsplats och vad som ska betraktas som privat respektive offentligt kommer att växa. Arbetsplatsmiljöer kan bli en stor fråga igen, precis som på 1970-talet. Färska undersökningar visar att åtta av tio företag inom e-handeln har brister i arbetsmiljön. Både vård- och kontorsmiljöer är också kopplade till sociala frågor. Och att bidra till ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet är det övergripande målet med all undervisning på institutionen.

Nya tider skapar behov av nya sorters rum. Fram­tidens bibliotek ser till exempel ut att bli mer av kulturhus. Och offentliga rum utformas som privata miljöer med vardagsrummet som förebild.

Ett av svaren på de många frågor som måste besvaras är fler interdisciplinära samarbeten, menar Kristina Fridh. Inredningsarkitekturen befinner sig mellan byggnadsarkitekturen och designen, på samma sätt som byggnadsarkitekturen befinner sig mellan planarkitekturen och inredningsarkitekturen. Allt tangerar varandra och kräver samarbete. Och allt tillhör samma helhet. Inte minst därför är det viktigt med konstnärlig forskning inom inredningsarkitekturen.

– Vi behöver nya visioner i rumsliga frågor och jag ser stora möjligheter i konstnärlig forskning. Den har en stor fördel i att den alltid innehåller någon typ av konstnärlig gestaltning – det skiljer den från anslutande forskning inom humaniora och samhällskunskap. Modeller, ritningar, prototyper och prover kommunicerar ofta på ett mer direkt sätt än en forskningsrapport.

Att inredningsarkitektyrket traditionellt varit ett praktikeryrke, med kunskap som traderats från generation till generation, ser hon inte som ett problem.

– Jag ser tvärtom forskningen som en möjlighet att fördjupa sig och även att vara kritisk. Sådant som det sällan finns tid för i yrkeslivet.

Forskningen skapar kunskap och stärker naturligtvis också inredningsarkitekturen som område, hävdar Kristina Fridh. Än så länge är det för tidigt att tala om en tydlig profil för den konstnärliga forskningen på avdelningen för inredningsarkitektur och möbeldesign. Men Kristina Fridhs egen forskning ger en fingervisning om vad det kan handla om:

Ytans materialitet, ett forskningsprojekt som hon gjorde i samarbete med designern Thomas Laurien, handlade om byggnadsglas och användande av glas i rumsskapande, kopplat till olika kulturers föreställningar om rum. Projektet anknöt till den japanska traditionen att tänka rum i samverkande, vertikala skikt och resulterade i en utställning på Röhsska museet 2009. Ett femtiotal glasprover ställdes ut. De visade olika tekniker, till exempel laminering med folie som screentryckts respektive digitaltryckts samt screentryck och digitaltryck direkt på glas.

– Vi ville visa att glas som byggmaterial förändras i samspel med ljus och att det inte alls behöver uppfattas som permanent transparent. Glas kan påverka rum rent visuellt, inte minst genom kombinationer av olika tekniker och mönster i skikt, som i sin tur kan ge skydd mot insyn, värme och starkt ljus.

Kristina Fridhs pågående forskningsprojekt Urban materialitet – mot nya samarbeten i textil design och arkitektur handlar i stället om vad textil arkitektur kan vara och inkluderar både akustik och textil design. Vad händer när man använder ett interiört perspektiv i stadsmiljöer? Kan textil och arkitektur smälta samman till något nytt som kan bli användbart i urbana ljudmiljöer? Det har undersökts i projektet med hjälp av en interdisciplinär forskningsplattform som inkluderar forskare även från HDK-Valand, Textilhögskolan i Borås och Arkitektur och samhällsbyggnadsteknik på Chalmers. Projektet presenterades i form av en utställning på Form/Design Center i Malmö vintern 2019–20, där prototyper och skisser för tuftade och vävda fasadmoduler visades.

Det är intressant att se vad som händer när man använder textilier för att ”klä på” utomhusmiljöer, menar Kristina Fridh. Det har naturligtvis akustiska kvaliteter. Men att använda textila material i urbana miljöer kan också skapa överraskande, positiva upplevelser och nya sätt att se på material som inte förväntas klara en utemiljö:

– Jag kan se kopplingar till den japanska tekulturen och dess ”icke-perfekta” föremål, till exempel en krackelerad teskål som används i teceremonin och skapar förundran och därmed en koppling mellan människa och föremål.

Synen på textilier inom arkitekturen har varierat mycket under olika epoker, konstaterar Kristina Fridh och påminner om den helhetssyn och det interdisciplinära synsätt som fanns till exempel på 1920-talets Bauhaus-skola.

Konstfacks perceptionsstudio kommer också att vara viktig för att skapa ny kunskap framöver, menar hon. Hur material interagerar med ljus är ytterligare en intressant del av arbetet som inredningsarkitekt. I dag saknas metoder som definierar ljuskvalitet utifrån visuella och emotionella aspekter. Därför utvecklar forskare på Konstfack nu i projektet Perceptual metric for lighting design definitioner och begrepp som kan beskriva upplevd ljuskvalitet. Målet för projektet, som är ett samarbete mellan Konstfack och RISE (Research Institutes of Sweden), LTH (Lunds universitet), HKR (Kristianstads universitet) och företag i belysningsindustrin, är att utveckla ett verktyg för att kunna kommunicera hur människor upplever en ljusmiljö.

– Det finns en stor spännvidd i inredningsarkitektens yrkesroll, konstaterar Kristina Fridh. Det är viktigt att kunna både zooma in och zooma ut.

I dag existerar allt parallellt. Hantverket, det masstillverkade, det virtuella. Det småskaliga och det storskaliga. Därför måste studenterna få arbeta med rummets alla beståndsdelar, som väggen, möbler, material, perception, ljus, ljud och rumsupplevelse.

– Ytterst handlar det om att utveckla studenternas sätt att föreställa sig, erfara och gestalta rum.

 

Annica Kvint
Annica Kvint är redaktör på tidskriften Arkitektur. Hon är också verksam som arkitektur- och designkritiker i Dagens Nyheter och har en bakgrund bland annat som chefredaktör för tidskriften Form.

Mer innehåll om ämnet

Arkitektur nr 1 2018

Arkitektur 1/2018 handlar om inredningsarkitektur. ”Inredningsarkitekturen har kidnappats av stylister”, rapporterar designjournalisten Ingrid Sommar i ett undersökande reportage. ”Det utbildas…

180,00kr

Köp

Arkitektur nr 1 2021

Vi inleder jubileumsåret 2021 med ett nummer ägnat de publika rummens inredningsarkitektur. Hur kan dessa rum stödja det gemensamma, samtidigt…

180,00kr

Köp