Förutom att fördröja och rena dagvatten ska Kyrkparken också bidra till pollinering, luftrening och biologisk mångfald. Foto: Martin Runeborg.

Parkarkitektur som klarar skyfall

Emma Hammarström har arbetat med Kyrkparken i Barkabystaden, en av landets få parker med öppen dagvattenhantering. Med klimatförändringar kommer sådana att bli allt vanligare menar hon. 

Vid skyfallen i maj sattes Barkarbystadens stadspark Kyrk­par­ken på prov. På ett enda dygn föll 40–45 mm regn. Spängerna över parkens damm förvandlades till undervattensbryggor och parkbänkarna blev till öar för sjöfåglar. Helt enligt plan. För Kyrk­parken, som började byggas redan för tio år sedan, är en av Sveriges första skyfallsparker med öppen dagvattenhantering. Huvuddelen av parken anlades redan 2012, men så sent som i juni 2021 integrerades också en lekpark.  

– Senast liknande vattennivåer uppmättes var 2015. Då, som nu, förvandlade ett 25-årsregn parken, säger Emma Hammarström, landskapsarkitekt på Ekologigruppen, företaget som jobbat med parken sedan start. 

Sedan två, tre år tillbaka märker Ekologigruppen en tydligt ökad efterfrågan på just öppna, gröna dagvattenlösningar, vilket kanske inte är så förvånande. Det som betraktas som ett 25-årsregn i dag kommer med all säkerhet att bli ett 10-årsregn inom en nära framtid, konstaterar Emma. Både FN:s klimatpanel IPCC:s nyligen publicerade klimatrapport och sommarens förödande översvämningar såväl i Tyskland som i Gävle talar sitt tydliga språk: massiva skyfall kommer att bli allt vanligare också på våra breddgrader. Och den typ av gigan­­­­­­­­­tiska vattenmängder det kan handla om måste till varje pris fördröjas. 

Skyfallet i Barkarbystaden var utmanande för till exempel svarthakedoppingen och andra av dammens häckande fåglar, vars bon plötsligt hamnade under vatten, berättar Emma. Men för människor är gångvägen över parkens damm höjdsatt just för att klara den här typen av regn utan att svämma över. Och hela gestaltningen är gjord för att parken ska vara visuellt tilltalande även då vatten fördröjs här. 

När parkens del med brännässlor upplevs som stökig gäller det att kunna förklara: ”Det här är en fjärilsrestaurang!”. Foto: Martin Runeborg.

Kyrkparken ligger intill det tidigare flygfältet i Bar­kar­­by i nordvästra Stockholm, där den nya stads­­delen Barkarbystaden nu växer fram. 2030 ska det finnas 18 000 bostäder här, och intill parken byggs också Bas Barkarby, med skolor, kontor, konsthall och olika typer av service.

– Järfälla kommun var tidigt ute, konstaterar Emma Hammarström. Att parken skulle fungera som en dagvattenresurs bestämdes redan då den planerades för 12–13 år sedan. Under projektets gång skrevs det in krav om ekosystemtjänster i kommunens översiktsplan, och i programmet för parken fanns också krav om att den skulle utrustas med en formgiven, öppen dagvatten­­­anläggning, byggd på kunskap om biologisk mångfald. 

Som besökare i Kyrkparken kan man i dag följa vattnets väg från stenstaden, via en slingrande bäck till en vattenträdgård och sedan vidare till dammen och ut i Bällstaån. Genom bäckens slingrande renas dagvattnet innan det rinner ut i ån. 

– Kyrkparken visar på vikten av en framsynt beställare som prioriterar gröna värden, menar Emma Hammarström. I det här fallet var uppdragsgivaren Järfälla kommuns stadsträdgårdsmästare Kerstin Sköld. Redan på ett tidigt stadium förstod hon att en öppen dagvattenanläggning, förutom att vara ett funktionellt och visuellt till­­talande inslag i parken, också skulle fungera pedagogiskt. 

Själv jobbar Emma med projektet sedan 2015 och konstaterar att utmaningarna är desamma som för många parkprojekt i dag: hur kombinerar man, på en begränsad yta, ett maximalt antal ekosystemtjänster med mängder av parkbesökare?   

– Multifunktionalitet är landskapsarkitekturens motsvarighet till trångboddhet, säger Emma. Landskaps­arkitektur är alltid ett pussel och i och med vår tids klimatförändringar och vikande biologiska mångfald är bitarna fler än någonsin. 

Kyrkparkens läge gör den till en strategiskt viktig plats för Barkarbystadens dagvattenhantering. Men förutom att fördröja och rena dagvatten ska den också bidra till pollinering, luftrening och biologisk mångfald. Tanken är att kommande beachvolleyplaner och skatepooler ska fungera som infiltrationsyta respektive skyfalls­­­­magasin och att ytan framför den kommande finparks­­­delen ska skålas för att fungera som tillfälligt dag­­­­­vattenmagasin. Den nya lekplatsen, ett nytt utegym och stora friytor för bollspel ska förhoppningsvis bidra till folkhälsan. Här, liksom i de flesta parksammanhang i dag, är multifunktionalitet ett nyckelord.  

– Dammen har varierande djup och en lång och delvis flikig strandzon. På så sätt är strandkanten tänkt att bli tillgänglig i varierande grad och därmed attraktiv för såväl växter och djur som människor, berättar Emma. 

Mycket av den befintliga vegetationen har också sparats. Framför allt sälg, som blommar tidigt och gynnar humlor och bin som letar nektar. Den grönska man var tvungen att ta bort för att göra plats åt dammen har ersatts med träd, buskar och blommor som valts för att gynna den biologiska mångfalden i området. 

I samband med sin utbildning gjorde Emma Hammarström praktik på Järfälla kommun. Att hon därefter började jobba på Ekologigruppen föll sig naturligt, eftersom hon ville fokusera på gestaltning med utgångspunkt från ekosystemtjänster. 

– För mig var Ekologigruppen det enda alternativet. Jag vill att gröna värden ska få ta plats och vill lära mig så mycket som möjligt om sådana. 

Att som landskapsarkitekt utgå från platsen känns viktigare än någonsin i dag, menar hon. Återbruk är lika viktigt här som i andra arkitektursammanhang: 

– Vad kan vi bygga vidare på? Är jorden permeabel? Vad finns det för spridningssamband i området? Jag vill inte bara sätta upp en fågelholk och hoppas på att någon ska flytta in! 

På Ekologigruppen jobbar, förutom landskapsarkitekter, allt från naturvårdsstrateger till geologer, biologer, hydrologer, ekologer, civilingenjörer och samhällsplanerare. Många gånger är det en fördel med de olika perspektiv som det medför, menar Emma Hammarström. Det är ofta i mötet med andra professioner som nya tankar föds: 

– Det kan till exempel vara en biolog som föreslår att vi ska ha brännässlor i ett hörn av parken. Min instinktiva reaktion är ”Nej!” Men sedan inser jag att brännässlor faktiskt är en favoritväxt för både insekter och fjärilar och tänker att: ”Kanske ändå: om det är på en avskild yta, med staket omkring?”

På Ekologigruppen arbetar man utifrån ett slags manifest som går ut på att bidra till miljöer som fungerar inte bara för människor utan också för alla andra arter och organismer. Emma ser sig själv som en mycket grön, i bemärkelsen ekologiintresserad, landskapsarkitekt. Men som representant för landskapsarkitekturen på Ekologigruppen tycker hon sig företräda de sociala värdena: 

– Ta det här med belysning i parken, till exempel. Ljus på natten är inte optimalt för fladdermöss och grodor och därmed ogynnsamt för den biologiska mångfalden. Men hur blir tryggheten i en park utan belysning? I det fallet fick vi kompromissa med naturvärdena. 

Att Kyrkparken skulle fungera som en dagvattenresurs bestämdes redan då parken planerades. Foto: Martin Runeborg.

Att arbeta så interdisciplinärt som man gör på Ekologi­­­­gruppen skapar en gedigen kunskapsbas, menar Emma. Hennes kollegor på Ekologigruppen jobbar ofta med inventeringar av olika slag och vet man till exempel att platsen man jobbar på är en hotspot för fladdermöss så blir det naturligtvis lättare att gestalta utifrån just det sambandet.

– Inventeringar leder också till kunskap som man kan förmedla vidare till tjänstepersoner, så att de i sin tur kan argumentera med politikerna! 

En allt viktigare del av landskapsarkitektyrket handlar just om argumentationsteknik, retorik och peda­­­­gogik, menar hon. Framtidens landskapsarkitektur handlar inte bara om att skapa miljöer som fungerar bra för människor, de måste fungera bra för alla andra arter också. Det kräver ett annat sätt att tänka. 

– Gestaltning går fortfarande ofta före andra kvaliteter i landskapsarkitekturprojekt i innerstaden. Det finns inarbetade skönhetsideal som det tar tid att ändra på. 

– Visst är det viktigt att en miljö upplevs som omhändertagen, men vad man lägger i det begreppet kan ju variera över tid. Vad är det, mer än vana, som gör att programmerad natur ofta upplevs som mer omhänder­tagen än ängsmark eller brännässlesnår? 

Landskapsarkitekturen måste följa med sin tid och det är arkitekternas uppgift att bidra till att den gör det, tycker Emma. När någon till exempel upplever Kyrkparkens del med brännässlor och tistlar som ”stökig” gäller det att kunna förklara växtvalet på ett bra sätt: ”Det här är en fjärilsrestaurang!”

– Som utbildad landskapsarkitekt har man ju större kunskap om ekologiska samband än många andra yrkes­­­grupper, och det medför ett ansvar. Men ansvaret måste naturligtvis delas med politiker, tjänstepersoner och konsulter av olika slag. 

För egen del säger Emma att intresset för att gestalta en biologisk mångfald bidragit till att hon dragit ned på växtlistan och i högre grad låter naturen vara vild. 

– Jag har insett att man inte måste måla med regn­bågens alla färger.

På Kyrkparkens nyinvigda lekplats har projektgruppen undvikit irreversibla lösningar och satsat på material som håller över tid. Gummiasfalt, gummigranulat och onödiga plaster har bytts ut mot sand, bark och grus. Med natursten och trä blir investeringskostnaden visserligen högre, men behovet av underhåll minskar. 

Genom att man använt befintlig jord för växtbäddarna har man också undvikit schaktning och transporter och därmed minskat koldioxidutsläppen. I stället har jorden provtagits och jordförbättrats för att ge växterna bra förutsättningar. Härdigt, väl platsanpassat växtmaterial som inte behöver ständig beskärning minskar också behovet av ersättning och/eller dyra underhållskostnader. 

– När man komprimerar naturen är det alltid något som blir lidande. Men visst kan vi väl dela picknickfilt med bina? Jag ser som min uppgift att skapa plats för alla arter, säger Emma Hammarström. 

Annica Kvint
Annica Kvint är redaktör på tidskriften Arkitektur. Hon är också verksam som arkitektur- och designkritiker i Dagens Nyheter och har en bakgrund bland annat som chefredaktör för tidskriften Form.

Mer innehåll om ämnet