Nio nya perspektiv på svensk arkitektur

Vad, hur, vem? Vi frågar Dorte Mandrup och åtta andra internationella arkitekturprofiler om hur de uppfattar arkitekturen från Sverige – just nu.

Dorte Mandrup.

”Vi uppskattar den svenska anständigheten” – Dorte Mandrup, Köpenhamn

Dorte Mandrup  är Sverigeaktuell med utställningen Place på Liljevalchs. Hennes kontor har bland annat byggt förskola i Råå, och arbetsplatser i Hubbhult och Malmö.

”Det går långsammare att arbeta i Sverige och det verkar finns många anledningar till att saker avstannar. Vi har själva upplevt det i flera stora projekt – tävlingar, där projekten stoppas långt in i processen av externa skäl. Det är otroligt frustrerande.

Förutsättningarna är annorlunda och byggentreprenörernas makt är mycket större. Det gör det svårt för arkitektkontor att skaffa ordentlig erfarenhet, både tekniskt och ekonomiskt, och många tvingas därför överlåta ansvar till entreprenörer eller ingenjörer. Vilket naturligtvis är olyckligt för det arkitektoniska uttrycket. Trots det lyckas en del förverkliga riktigt fina projekt och det finns fler och fler byggare som förstår värdet av att använda bra arkitekter under hela processen.

På senare år har det kommit en rad med nya, konstnärligt ambitiösa arkitektkontor. Sett utifrån har Gert Wingårdh varit fyrtornet i många år men nu börjar det finnas mycket intressant från många fler håll.

Arbetskulturen är dessutom väldigt behaglig i Sverige, vi uppskattar den svenska anständigheten – och den goda tonen.”

Jess Myers.

”Jag har tänkt mycket på den politiska vilja det tar att planera, rita, och bygga med ambitionen att avskaffa bostadsbristen” – Jess Myers, New York

Jess Myers  podcast Here There Be Dragons ägnade hela sin tredje säsong åt den svenska huvudstaden och därefter initierade hon masterstudion ”Stockholm: A plan for Urban Dignity” på Rhode Island School of Design.

”Mina intryck av svensk arkitektur är mindre formade av estetik, mer av intentioner, politik och byggnadsteknik. Jag tänker på hur de tillsammans formade både miljonprogrammet – och dess nuvarande skick.

Efter att ha tillbringat lite tid i miljonprogramslägenheter, har jag tänkt mycket på den politiska vilja det tar att planera, rita, och bygga med den ambition som fanns då: att avskaffa bostadsbristen. Det slår mig hur mycket som skulle kunna bli möjligt om den konkreta kritiken, istället för att fördöma det, kunde rikta samma vilja mot dagens bostadskriser.

Mina tankar är väldigt influerade av både Secretarys och Erik Stenbergs arbete. Jag uppskattar hur de tar sig an arkitektoniska problem genom såväl praktisk tillämpning, som forskning och undervisning. Sådana processer skulle kunna låta planering som bygger vidare på miljonprogrammet också utveckla den flexibilitet som är nödvändig för att arkitekturen ska kunna svara upp mot vardagens behov i dag.”

Wilfried Wang.

”Sverige brukade odlade idén om ’det lämpliga’ i varje del av livet” – Wilfried Wang, Berlin

Wilfried Wang är arkitekt, kritiker och historiker som skrivit flera böcker om svenska modernister.

”På 1980-talet kom insikten om att industrialisering och internationalisering hade gått för långt och att modernismen lett till ett misslyckande, speciellt i storskaligt bostadsbyggande. Jag uppskattar den tidens mer tystlåtna arkitekter, som Carl Nyrén, Jan Gezelius och Gunnar Mattsson, som fortsatte att producera mer övertygande exempel på en arkitektur med en regional identitet.

Jag har också följt Johans Celsings arbete genom åren och är just nu intresserad av restaureringen av Josef Franks Villa Wehtje.

Men det finns förstås svenska arkitekter som inspirerats av mer högljudda trender. Några av dem har hjälpt till att förstöra nyckelplatser i svenska städer och landskap. I det skiljer sig den svenska utvecklingen inte från andra ställen, där vi utifrån finansiella och juridiska argument kollektivt förintar vår värld med CO-utsläpp.

Sverige brukade vara ett ställe som odlade idén om ”det lämpliga” i varje del av livet. Lagom var riktmärket. Det återstår endast några små öar av den traditionen nu.”

Leonard Streich.

”Sverige har fortfarande kvar tanken om en standard”  – Leonard Streich, Something Fantastic, Berlin

Leonard Streich driver Berlin-kontoret Something Fantastic med Julian Schubert och Elena Schütz och undervisar på Sandberg Institute i Amsterdam. Han har en svensk mamma och tillbringade under sin uppväxt somrarna hos mormor i Uddeholm.

”Jag är väldigt intresserad av att se vad det ska bli av Finn Williams engagemang som stadsarkitekt i Malmö. Men också av att se vad Arrhov Frick gör härnäst.

För mig verkar det som Sverige, i motsats till Tyskland, fortfarande har kvar tanken om en standard. En generell, samhällelig idé om vad som utgör en byggnad och hur den bör se ut. Min känsla är att det inte är den sämsta av utgångspunkter – vare sig för arkitektur som ett gemensamt projekt, eller för att ge sig ut i mer enskilda, nyskapande arkitekturterritorier.”

Ruth Wanjiku.

”Kulturmiljön kan värnas samtidigt som städerna görs promenadvänliga, hälsosamma och gröna” – Ruth Wanjiku, AAK, Nairobi

Ruth Wanjiku är landskapsarkitekt på Case Architecture i Nairobi. Hon är också ordförande i kenyanska AAK:s landskapsavdelning, som organiserar världskongressen IFLA tillsammans med svenska kollegor i Stockholm i september.

”Stadsplaneringen i Sverige uppmuntrar att promenera och använda kollektivtrafik, jämfört med mer bilburna platser. Det är lätt att ta sig runt, även med barnvagn, vilket är svårt i min egen hemstad. Dessutom gör tillgången på öppna ytor att bebyggelsens monotoni bryts för att istället ge lite mer andrum. Det verkar även finnas en önskan om att låta städer, speciellt Stockholm, få sin identitet genom liknande fasader. Det ger en lite slottsartad effekt med viss nostalgi.

Överlag är stadsplanering och arkitektur i Sverige en bra case study för hur kulturmiljön kan värnas samtidigt som städerna görs promenadvänliga, hälsosamma och gröna.”

Ricardo Flores och Eva Prats.

”På plats känner man hur mycket vi har förändrats som samhälle” Ricardo Flores och Eva Prats, Flores & Prats, Barcelona

Ricardo Flores och Eva Prats från Barcelona ritar just nu det första bostadshuset i Råängen i Lund.

”På kontoret har vi en samling böcker med Gunnar Asplund och Sigurd Lewerentz. Den första var en gåva från Enric Miralles och Carmen Pinós. Vi återkommer ständigt till dem, varje gång med ny nyfikenhet: de färgglada ritningarna, lampdetaljer, bibliotekets läsesal… de uttrycker glädjen i att rita och definierar samtidigt en arkitektur som vill vara vänlig mot de som använder den.

Som student var det intressant att jämföra med Le Corbusier, som var en given referens i varje övning. Hur är det möjligt att deras arbeten, från samma tid, gav så olika svar?

Vi uppskattar den frihet som Asplund och Lewerentz erbjuder. Deras byggda projekt är en så rik källa för arkitektarbete, tillägnat människors känslor: omhändertagande, värme, rädsla … vid ett besök på plats känner man hur mycket vi har förändrats som samhälle. Vi är inte längre vana vid att bli så väl behandlade. Ingen vågar längre hoppas på ett bra trappräcke eller en välritad bänk. Hur många byggnader i dag erbjuder en fontän?”

Liza Fior.

”Tänk om energin istället kunde läggas på att omdefiniera uppdraget” Liza Fior, Muf, London

Liza Fior driver Muf architecture/art och har återkommande gästat Sverige som kritiker, som jurymedlem och med egna projekt.

”Villkoren för arkitektur i Sverige verkar tuffa, speciellt för större projekt. ”Reglerna” gör arkitektverksamhet till mycket av en serviceindustri. Som på restaurangkedjor med portionskontroller och steg-för-steg-instruktioner, lämnas lite utrymme åt utforskande av nya sätt att göra saker på. Uppdragsformuleringar och regelverk föreskriver istället utfallet långt innan någon ens hinner börja rita.

Talangfulla arkitekter i Sverige lägger så mycket energi på att hitta små glipor där det finns utrymme att verka. Tänk om energin istället kunde läggas på att omdefiniera uppdraget, förstå platser och de som lever där, och svara upp mot det i byggt form.

Våra bästa erfarenheter i Sverige har varit när uppdraget istället formulerats som offentlig konst – i Jordbro och i Frihamnen i Göteborg – vilket vi älskade, ärligt talat.”

Hanna Dencik Petersson.

”Arkitekturen i Sverige är på väg åt rätt håll. Men det går för långsamt” – Hanna Dencik Petersson, AHO, Oslo

Hanna Dencik Petersson leder sedan i höstas AHO:s Institutt for urbanisme og landskapsarkitektur efter ett antal år som direktör för Oslo Arkitekturtriennale.

”Mitt intryck är att man i Sverige, i likhet med i Norge, både kan rita och bygga arkitektur av högsta kvalitet och att en rik tradition präglar dagens praktik. Men samtidigt brottas branschen med att den bidrar till ett allt varmare jordklot och att stora delar av det som ritas och byggs håller alldeles för låg kvalitet och har en alldeles för kort hållbarhetshorisont. Vi är på väg åt rätt håll och mitt intryck från Sverige är att allt fler projekt och praktiker handlar om att omformulera vårt sätt att tänka, rita och bygga, i enlighet med vad samhället och planeten behöver. Men, som i Norge, går det för långsamt.”

Björn Ehrlemark är Arkitekturs chefredaktör.

Mer innehåll om ämnet