Vi fick en bok i våra händer: Imaginary Cities, skriven av Darren Andersson. Den blev en utgångspunkt för oss att fundera kring visioner, utopier och föreställningar om vad städer är – men kanske framför allt vad de kan vara. Om hur städer blivit gestaltade platser för olika idealtillstånd: Harmoni, rationalitet, lycka och en kollektiv självkänsla. Om det samhälle man vill ha, eller trott att man har velat haft.

Om utopier som innehåller sina egna ruiner, som kanske egentligen helst av allt vill vara ruiner, för att få en plats i evigheten. Men också om revanschistiska småutopier som manifesterar makt. Om en karta som inte innehåller något centrum, ett motstånd mot idén om ett centrum. Om periferins frihet där det fantastiska kan komma emot en. Där man kan se staden från ett annat håll, obekymrad om hierarkier och stora investeringar.

Och slutligen berättelsen om den stora, medeltida hungerduken i den sydösttyska småstaden Zittau. Hur den överlevde genom århundraden – vördades, vårdades och gömdes – men även skändades och försvann – för att till slut återuppstå i mitten av en vision om en ny gemenskap. En historia som frågar om priset för en vision verkligen är att man måste lämna det förflutna? Kanske istället visionen finns mitt i alla de andrahandsvärldar bland andrahandsföremål som utgör våra materiella samhällen.

Det är inte de stora förenklade utopierna som har byggt levande städer, utan samhällen som har bejakat sin komplexitet, inte föreskrivit en mening utan frilagt en allmänning. De som lagt varp efter varp att binda samman en brokig väv av historia, samtid och frihet.