Det finns en historia om Kalmar som kanske borde vara mer glömd än den är. Men hur staden än letar andra berättelser dyker den upp igen och igen. Det är en berättelse om att vara viktig, att vara i centrum, att vara nyckeln till ett helt land, som Kalmar var fram till 1658. Att Kalmar aldrig riktigt tycks kunnat göra sig fri beror på att den staden inte bara var en storslagen idé, utan faktiskt en gång blev byggd. Slottet vakar över Kalmar. Liksom Tessins barockkyrka på Stortorget i den nyanlagda staden på Kvarholmen. Kalmar har en kostym som behöver sys om, men tiderna växlar och inget har riktigt passat under åren som gott. Bara formen är kvar från epoker då Sverige var riktat mot sydost.

Vi klev in i en stad som i mitten av 1800-talet kastade av sig sin befästningsgördel och gjorde ett första försök att bli sig själv. Vi sökte i spåren av de här försöken. I de radstående husen byggda av arbetare, ritade av stadens första stadsarkitekt J Fred Olsson, strax efter 1900. Vi hittade spår i de nu nedlagda prefab-betongindustrierna som inte bara erbjöd materialet till det svenska miljonprogrammet och Ölandsbron utan också till lyxhotell i Bagdad och Leningrad. Vi såg den i Volvo-fabrikens arbetarbostäder i satellit-småhus-staden Lindsdal. I chokladfabriker och plastbilstillverkning. Men en efter en försvann 1900-talets industrisatsningar. 1997 firade Kalmar 600 års jubileum av Kalmarunionen och aldrig har staden varit så full av tomrum som då.

I dag har Kalmars rivningstomter på Kvarnholmen, som stått tomma i decennier, åter börjat bebyggas. Byggnadsantikvarier kallar 2015 för rivningarnas år, trycket ökar åter på Kalmar, politikerna har mer bråttom att fylla på med skattekraft än de som vill bevara kulturarvet. Småstaden letar efter sin ande, finner den kanske motvilligt i IKEA och HansaCity, men famlar ändå emellanåt ångestladdad efter den mörka valvutgången som kan rädda undan isoleringen från tider som farit förbi.