Varför har Stockholms stad börjat prata om tullsnitt? Och borde vi uppdatera vår syn på sociala bostäder? Arkitektur skärskådar tre aktuella uttryck.

Tullsnitt: Stockholm stad har ett nytt ord för täthet. Det talas nu om tullsnitt. I de nya delarna av Liljeholmen, under broarna vid Skanstull och upp mot det skrämmande glesa Gullmarsplan, finns det platser som ska ”läkas” och där ”tullsnittet flyttas söderut”. Kanske begreppet täthet, som under så lång tid har varit omhuldat, närmast helgonförklarat, fått sig en törn? Vad täthet egentligen inneburit har ju varit höljt i ett slags dunkel. Men när nu dimmorna skingras kring stadsdelar som Hagastaden och Årstaberg framstår möjligen täthet som något som inte ter sig fullt så lockande. Då passar det lite mer exklusivt klingande ”tullsnitt” bättre. Något skräddarsytt i den pösiga, slappa förorten. Men tätheten, den faktiska i reda tal, tycks vara densamma.
Anders Kling

Sociala bostäder: När den bostadssociala utredningen blev klar 1947 svartlistades begreppet ”sociala bostäder” i Sverige. Bostadspolitikens allmängiltiga godhet ville ge alla en rätt till en god bostad, utan stadsdelar med ”anstaltskaraktär och förslumning”. Men den sociala bostaden – en bostad för de mindre bemedlade – finns i Sverige. Ett aktuellt exempel dök upp i Johanna Karlssons utmärkta reportage i Expressen (14/9 2019), där hänsynslösa hyresvärdar i Åmål låter desperata människor bo i råtthål. Vill man se andra versioner av sociala bostäder kan man kika på Goldsmith street i Norwich i Storbritannien och vinnarna av årets Stirlingpris. Radhus byggda av staden, som hyrs ut till fasta sociala hyror och som The Guardian konstaterar ”är ett arkitektoniskt underverk också”. Definitionen av sociala bostäder behöver inte vara mer komplicerad än att den bestäms av husen man bygger. Då kan sociala bostäder vara arkitektoniska underverk.
Dan Hallemar

Nerväxt: Vad skulle en radikal omställning betyda för arkitekturen? Den frågan ställde årets Arkitekturtriennal i Oslo utifrån temat Degrowth; en politisk och social rörelse som ifrågasätter tillväxt som samhällets drivkraft och förespråkar en radikal omställning från storskalig industriell produktion och materiell konsumtion, till ett samhälle som organiseras utifrån omsorg, omfördelning och lokal produktion. Degrowth som ord kritiseras ofta för att stå i vägen för samtalet. Det skapar associationer till recession och en tillbakagång till tidigare seklers fattigdom. Kan den franska benämningen på rörelsen, décroissance (minskande), öppna fler dörrar i en byggbranch som alltid vill bygga mer? Eller är det dags att säga som det är och omfamna den svenska versionen nerväxt?
Joanna Zawieja