Arkitekturs ordlista speglar en ifrågasatt arkitektroll och ett byggande baserat på ändliga materiella resurser.

1. Rivningsskam
Att bygga i det redan byggda är den nya normen. Och såväl återbruk som transformation är honnörsord vi gärna svänger oss med. Men samtidigt fortsätter vi ogenerat att riva välbyggda, robusta och inte sällan relativt nya hus under förevändning att de inte riktigt skulle kunna leva upp till framtidens förväntningar. Själv har jag länge tyckt att den här typen av agerande borde ifrågasättas. Det grava läge vi står inför i dag kräver mer än en läpparnas bekännelse. Precis som vi numera självklart talar om flygskam borde vi därför också våga tala om rivningsskam. Det ska helt enkelt inte längre vara okej att plocka ned hus annat än i absoluta undantagsfall. Vi måste i stället börja se de hus vi redan har inte som något utbytbart, utan som något i verklig mening utvecklingsbart.
Martin Rörby

2. Produktmäklare
Arkitekturhistorikerns Katie Lloyd Thomas bok om byggnadsmaterialen (se recension i Arkitektur nr 5 2022) avslutas med ett resonemang om hur funkisarkitekter redan för hundra år sedan i praktiken blev smakråd för inköp av vitvaror: personal shoppers. Inte så glamoröst, men visst, ändå en modern komplettering av en yrkesroll specialiserad på att välja åt andra: dimensioner och ursprung på trävirke, recept för att blanda betong eller murbruk, kravställa egenskaper i en glasruta. Dessa är i dag katalogprodukter med det handlar fortfarande om att, som expert, specificera beställningen åt en klient. När hon nyligen föreläste i Stockholm var det dock ett annat ord som fastnade: ”produktmäklare”. Vilket inte bara låter lite sunkigare. Det pekar också mot en omvänd lojalitet. Är leverantörerna av byggkomponenter är arkitektens egentliga uppdragsgivare och arkitekturprojektet bara ett slugt sätt att marknadsföra dem på?
Björn Ehrlemark

3. Avfallstrappa
I början av förra seklet fanns ännu en utstakad väg för allt från möbler och byggnadsdetaljer till kläder och prylar. Med tilltagande ålder fick de en mindre prestigefull uppgift att fylla. Finkläder förvandlades till vardagskläder. Fyllningsdörrar flyttades till uthuset eller kläddes med masonit. Inget fick förfaras. Med åren blev det naturligt att köpa nytt och att kassera. De gamla idealen gick i pension. Men tiderna förändras. Naturresurserna sinar och klimatet krisar. Därför har 
vi fått avfallstrappan. Den är enkel och genial och en del av svensk lag. Vi ska underhålla, återbruka och återvinna innan vi tar det slutliga steget och eldar upp eller depon-erar. Precis som vi tidigare gjort. Men det finns smolk i bägaren. Avfalls­trappan är inte tvingande vilket gör att vi kan fortsätta precis som förut.
Gustav Bergström