Överflödiga kulturkalkyler, en skam som egentligen är en skuld och ännu ett exempel på att privatisering visar sig i ständigt nya förklädnader.

Byggskam: Det började med en viral tv-serie. Sedan tog skammen över alla samtal. Det räckte inte med flygskam. Nu kräver anständigheten också byggskam, kanske till och med barnskam. Syndare är vi alla, men skammens rodnad klär bara den som förstår. Att försyndelserna därmed ska bli färre är en from förhoppning. Det finns inga belägg för att en grön tillväxt är möjlig; vi strävar ständigt, om inte mot undergången, så åtminstone mot bättre vetande. Men det Skam inte förmår, klarar Skuld kanske av. Det har hon gjort förut. Av de tre nornorna som bodde under Yggdrasils rötter var det Skuld som spann framtidens tråd. Namnet betyder nödvändighet. Hon spann vad som komma skulle. Att lyssna till Skuld, är att höra om stökigare väder. Inför detta har vi ännu mycket kvar att göra. Skam den som ger sig.
Rasmus Wærn

Hybridzon: Det finns mycket att vinna på att göra det offentliga rummet mer tillåtande och att luckra upp funktionssegregation, och när begrepp som ”hybridzon” dyker upp i gestaltningsprogram för nya stadsdelar är det lätt att tro att det är just det som är målet. Zonen beskrivs som en dynamisk övergångsyta mellan offentligt och privat och illustreras med kaffedrickande holländare i bohemiska sittmöbler på trottoaren som bekvämt interagerar med förbipasserande. Konkret består zonen av en remsa kvartersmark framför flerbostadshusfasaden, och snarare än en ”hybrid” mellan offentligt och privat är det ytterligare en privatisering av gaturummet. I stället för att uppmuntra till fikande och socialiserande på den offentliga trottoaren så måste en specifik yta reserveras, och privatiseras, för ändamålet. Där förväntas de boende bidra med liv till staden samtidigt som det offentliga gaturummet blir mindre. Det som marknadsförs som ett både och blir i verkligheten lätt ett varken eller.
Karin Berggren

Kulturkalkyl: Det var knappast en överraskning för Stockholms nya kulturborgarråd Jonas Naddebo (C) att stadens kulturverksamhet inte går med vinst. Men för en man skolad i näringslivets debet-och-kredit-tänk skavde det. Särskilt biblioteken, med sin urusla affärsmodell, stack i Naddebos ögon. Hur skulle han som kulturborgarråd kunna motivera existensen av en verksamhet med så höga kostnader i relation till så minimala intäkter? Enligt marknadens logik kan värdet av en verksamhet bara mätas i kronor och ören. Naddebo gav uppdraget att räkna ut bibliotekens monetära värde till analysföretaget Evidens, som ”tillhandahåller verktyg för vägval mot en uthållig och attraktiv samhällsutveckling”. Konsultbolaget har nu levererat Sveriges första kulturkalkyl som utger sig för att ha svaret – på en fråga som aldrig borde ha ställts.
Veronica Hejdelind