Public Luxury
ArkDes Stockholm
Till och med 13/1 2019

Utställningen Public Luxurypå ArkDes är nye museichefen Kieran Longs första. Det känns som en ambitiös nystart för ett museum med många problem över lång tid: ett strategiskt valt ämne i valårstider med 28 projekt över hela skalan från design till arkitektur.

Den politiska profilen är tydlig även om Long när han öppningstalade försiktigtvis hävdade att utställningen var politisk, men inte på vänster-högerskalan, och den lilla katalogen mumlar att titeln är motsägelsefull, i stället för att stolt stå för den. Men offentlig lyx är ju precis vad som behövs i en tid av privatisering, skenande ojämlikhet och alltmer slutna gränser. Och omsorgen och tillgängligheten hos det allmänna måste rimligtvis vara en uppgift för ett statligt museum inom arkitekturområdet att bevaka.

Basutställningen är under rekonstruktion och Public Luxury har därför tagit gamla exercishuset i anspråk och även den lite öde exercisplan utanför (”en P-plats utan bilar”). På planen står en dansbana, som får beträdas, designad av Föreningen Dansbana! Entrén mitt på huset är tydligt markerad med en portal av Åsa Jungnelius i samma formspråk som hennes blivande T-banestation Hagastaden, en hyllning till Niki Saint Phalles berömda skulptur Honsom stod inne i hallen 1966.

Hallen är fullt möblerad. Göteborgskooperativet Independent Living har gjort en film om de pittoreska kullerstensgatorna som är livsfarliga för rullstolsburna. Rebecka Bebben Anderssons animation Nolli Sthlm fångar stadens dygnsrytm från ljust tillgängligt till mörkt otryggt. Tre olika prototyper för infartshinder visar hur något nödvändigt ont kan bli ett tillskott i stadsmiljön. Två projekt med aktivistprofil kartlägger hur tunnelbanans centrumanläggningar privatiseras och hur renovräkningar, symboliserade av handdukstorkar, ger plats för betalningsstarkare hyresgäster. Grupper som stoppat en parkscen i Hörby och en rivning vid Stureplan i Stockholm kommer till tals. Internetmem i Umeå, pikant nog möjligen delvis producerade av kommunala tjänstemän, skickar ut satiriska kommentarer till stadsbyggandet.

Integrationen är en fråga som också hör hemma här. De största objekten i utställningen är två modeller av Johan Celsings planerade moské i Rinkeby, en av hela bönelokalen med sina 18 kupoler i skala 1:11 och en av en kupol i full skala, allt i abstrakt trä utan den guldglans kupolerna ska få. Islamistiska förbundet i Järva hade sett Årsta kyrka och gillat den. Nu söker de finansiering för sitt bygge.

Den palestinska arkitekten Sandi Hilal har skapat ett vardagsrum, al-madafeh på arabiska, där hon gett plats för nyanlända att inte bara vara gäster utan också utöva den värdkultur som är så stark i deras hemländer. Brittiska muf architecture/art har hjälpt några kulturföreningar i Jordbro att synliggöra sin verksamhet och sitt behov av ett hus.

Längst söderut i hallen berättar en video av Jonas Dahlberg om tankarna bakom och mottagandet av hans monument över 22 juli-attentaten på Utøya och vid Regjeringskvartalen. Monumentet stoppades av några närboende, ledda av en politiker från Fremskrittspartiet, som inte ville bli påminda om det som hänt. Snittet i berget rev upp gamla sår. Gentemot det hävdar Dahlberg att en ”lågmäld” minnesplats som alla är överens om riskerar att förminska det som hände.

Och ArkDes verkar hålla med. Det finns en växande insikt inom arkitektur och design, men inte inom politiken, står det i katalogen, att det offentliga rummet med nödvändighet innebär konflikter. Och där hänvisas uttryckligen till vänsterteoretikern Chantal Mouffe som hävdat en ”agonistisk pluralism”, att leva med men inte släta över motsättningar.

Nästan samtidigt med den nya utställningen på ArkDes invigdes Dansk Arkitektur Centers nya hus Blox (se Arkitektur 4-2018) med en utställning om bostaden, Welcome Home. Det är tydligen engelska som gäller där som här men annars är det klasskillnad, menar jag.

Kieran Long talade vackert om att väcka upp exercishusets så viktiga rum för den svenska konstens 1960-tal. Och entrén har gjorts extra inbjudande. DAC flyttar från en gammal byggnad till ett nybygge, ritat av OMA. När man väl hittar entrén är den ett mörkt hål ner i källaren på norrsidan. Vyn mot vattnet har ockuperats av marknadskrafterna i form av ett privat gym. 1-0 till Sverige.

ArkDes ger sig in i politiska frågor, lite försiktigt men ändå med en vilja att göra skillnad, både nu med Public Luxuryoch tidigare med Bo. Nu. Då. Welcome Home är en rörig utställning utan någon tydlig udd. 2-0 till Sverige.

På 1980-talet gjorde arkitekten Lars Asklund en orättvis TV-betraktelse som hette 3-0 till Danmark. Det var på den tiden danskarna utropade sig själva till ”Verdensmestere” och svenska arkitekter avundsjukt såg på den danska arkitekturens kvalitet. I dag har en ny generation storvulna danskar tröttnat på ”too perfect” och sålt sin själ till stjärnkulten. Det blir inte så bra.