I sommarens arkitekturhuvudstad Köpenhamn söks en arkitekt som ännu inte riktigt finns, rapporterar Tomas Lauri. På andra sidan sundet ligger en experimentzon med framtiden för sig.

Världens största event om hållbarhet. Så marknadsför Köpenhamn sitt värdskap för UIA-kongressen i början av juli. Arrangörerna räknar med att 10 000 arkitekter ska ta sig an frågan.

 UIA står för Union Internationale des Architectes och kongressen hålls för 28:e gången. Värdskapet hänger numera ihop med UNESCO. Köpenhamn är också arkitekturens huvudstad i världen 2023. På så vis vill man sätta fokus på angelägna samhällsfrågor och nå långt utanför branschen. 

 ”Copenhagen in common” är rubriken för arkitekturhuvudstadsåret. Köpenhamn är en global föregångare när det gäller hållbart samhällsbygge. Satsningarna på alltifrån bostäder, skolor till offentliga byggen som teatrar och konserthus är många. Och frågan om återbruk är sedan länge etablerad.

 Jag kan inte låta bli att se såväl utmärkelsen till arkitekturhuvudstad som kongressen som ännu ett sätt att sälja dansk arkitektur. Under hela året är det gott om publika aktiviteter, runt om i Köpenhamn, som berättar om det danska arkitekturundret. På kongressen, som är den största satsningen, kommer ambassadörer för det danska att tala, stora namn som Bjarke Ingels, Dorte Mandrup, och Jan Gehl. 

Frågan är om de personerna, som snarare hänger ihop med det som sker just nu, har nycklarna till framtidens hållbarhet. De flesta av kongressens seminarier fäster stor vikt vid arkitektens ansvar. Förmågan att implementera idéer. Och få till en faktiskt bättre värld. Inkluderande, hälsosam, grön, resurssnål och motståndskraftig. Ser jag till programpunkten ”Next gen”, där den unga danska arkitekturen släpps in och dikterar villkoren, betonas arkitektens roll som politisk aktivist. Tonläget är inte en etablerad elits – det är nästan som om man söker en arkitekt som ännu inte riktigt finns.

Malmö, som är med som en satellit till arkitekturens huvudstad Köpenhamn, under titeln ”Malmö in the making”, knyter an till de unga danska ”aktivisterna”. Retoriken är trevande. Det sås subversiva frön och bubblar under ytan i Malmö. Galleriet Spark, som bjudit in 20 svenska arkitektkontor att skriva ett manifest. Samtalsplattformen Anon, initierad av arkitekten Jenny Grettve för att lyfta fram innovation för en hållbar framtid, är ett annat exempel.

Staden förefaller vara en experimentzon. Programskrivningen för en av Malmös satsningar under året, ”Power of places”, ett samarbete med Arkdes, är bitvis så abstrakt att det är svårt att förstå vad staden vill. Ett nytt sätt att arbeta med stadsbyggnadsfrågor eftersöks – mer inkluderande och lokalt. 

Det konstateras att dagens arbetssätt inte adresserar framtidens frågor. Hur kan alla bli inkluderade? Hur kan man använda det som finns för att ta sig framåt?  I programpunkten ”Open Call”, söker Malmö kreatörernas egna initiativ. Typisk i sammanhanget är att de flesta förväntas ställa upp gratis.  Malmö har en vilja som är större än resurserna. Men i Malmö tycks också finnas en politisk medvetenhet om arkitekturfrågorna och framtiden. Det är intressant – i andra svenska städer strandar det mesta i diskussioner och beslut om stil.

På Arkitektens debattsida skrev nyligen Malmö-politikerna Navid Mirzaie och Jonas Michanek, båda socialdemokrater, ett av de mest initierade inlägg från folkvalda politiker jag läst: De riktar sitt missnöje mot de byggare som fortsätter att bygga illa och samtidigt tjänar stora pengar. De talar om systemfel.

Det ger hopp om en ljusnande framtid, långt efter UIA-kongressens slut.

Tomas Lauri är arkitekt och kritiker.