Nittio år efter att det stod färdigt är Asplundrummet fortfarande intakt. En unik tidskapsel. Vi bjuder på ett bearbetat utdrag ur boken ”Gunnar Asplund Nybrogatan 7 Stockholm 1931” nyligen utkommen på Arkitektur Förlag, med text av Anders Bodin och fotografier av Johan Fowelin.

Fylld av tillförsikt till sin förmåga satsade Svenska Slöjdföreningen stort efter Stockholmsutställningen. I början av 1931 köpte man en fastighet på Nybrogatan 7 på Östermalm i Stockholm. Huset hade ritats 1909 av arkitekterna Hagström och Ekman och bestod av ett butiksplan och fyra bostadsvåningar. Gunnar Asplund fick uppdraget att bygga om och inreda våningen på 4 trappor för Slöjdföreningens behov. Här skulle finnas en stor expedition, ett stort sammanträdesrum, ett direktörsrum och några mindre kontorsrum. Även bottenvåningens entré skulle ritas om.

Det våningsplan som skulle byggas om var en typisk borgerlig bostad, så som de sett ut sedan ett par generationer. Från hallen gick man direkt in i matsalen, mot gården, som stod i direkt förbindelse med salongen, mot gatan, med skjutdörrar. I fil mot salongen låg ”herrns rum”, det vill säga arbets- och mottagningsrum. Sovrummen låg mot gården, och längst in kök och ”domestikavdelning”, som bands samman med matsalen genom en lång serveringsgång.

För att få in de stora rummen för expedition och sammanträde tvingades Asplund göra mycket stora ingrepp i husets stomme. Husets hjärtvägg, parallell med gatufasaden, revs och man lämnade bara ett stöd på mitten. Detta för att kunna göra expeditionen till ett enda stort rum. Den bärande väggen mellan matsal och sovrum revs också den för att ge sammanträdesrummet nödvändig längd. För att smidigt och vackert komma in i detta rum lät Asplund bygga ett nytt bjälklag i direkt anslutning till trapphuset. Med en mjuk S-formad rörelse skulle mötesbesökaren smidigt bjudas in till huvudrummet. I Asplunds uppdrag låg också att formge en ny hiss. Den skulle inte öppna sig mot trapphuset, utan direkt angöra hallen. Konstruktionsritningarna visar att det var omfattande arbeten som krävdes för avlastningarna av de bärande väggarna. Dubbla hårt armerade betongbalkar och ett nytt gjutet bjälklag.

Förslaget innehöll också stora fasadändringar. Sammanträdesrummet skulle få ett stort liggande fönsterparti. De tre fönstren mot gatan likaså. Enligt protokollet lämnade Slöjdföreningen in sex bygglovsritningar, men av fasadritningarna har vi bara gårdsfasaden bevarad där vi ser bandfönstret och det nya överbryggande bjälklaget. Någon gatufasad har inte påträffats. Jämfört med bygglovsritningen från 1909 är fasaden i dag släthyvlad. Med tanke på hur väl Asplunds fönsterband på fjärde våningen ändå harmonierar med de övriga öppningarna är det svårt att tro att inte Asplund stod för hela den genomgripande fasadändringen.

När bygglovet var givet i maj lät Asplund en av sina illustratörer från Stockholmsutställningen, Max Söderholm, göra ett perspektiv av sammanträdesrummet i gouache. Vi ser en förbluffande överensstämmelse med rummet som det ser ut än i dag. Allt som är knutet till byggåtgärder syns precis som det blev: fönsterpartiet, pelaren, bänken, bokhyllan, taklampan, men även bordet, mattan, fåtöljerna. Den största skillnaden är karmstolarna. Vi återkommer till det.

Det finns åtta fotografier av rummet från när det var klart. De har i sina detaljer en sådan överensstämmelse med dagens rum att ögat blir extra känsligt för det som är ändrat. På bilderna tycks mattan ligga löst på golvet, medan dagens matta är hårt inspänd. Mattan har blivit bytt två gånger – 1960 och 1990 – men alltid så troget originalet att det kan ses som underhåll och vidmakthållande och inte förändring. Den ursprungliga mattan tillverkades av Axevalla-Varnhems-Slöjd i flossateknik, vilket ger en mjukt klippt lugg. Väveriet hade uppfunnit en metod för att klippa luggen maskinellt som kunde halvera arbetsåtgången och därmed priset. Det var en metod helt i linje med Gregor Paulssons och Slöjdföreningens idé om en vackrare vardagsvara med industrins hjälp.

Takarmaturerna tillverkades av NK med glas från Orrefors. Vi ser på bilderna att de ligger precis i takytan. Armaturerna hade bytts ut tidigare men 1990 fann man armaturer, snarlika de ursprungliga, ritade 1955 av Arne Jacobsen för Munkegårdsskolan utanför Köpenhamn. Växterna på fönsterbänken fanns med i den första presentationsskissen och har fotograferats noga. I sina studier av Gunnar Asplunds tillbyggnad av Rådhuset i Göteborg har Kerstin Wickman hittat en ritning där Asplund angivit vilka växter som ska stå framför det stora fönstret. Det är troligt att han gjort likaledes här.

Hos Le Corbusier har vi kunnat se hur han kompenserade modernismens förlorade detaljskala och symbolik genom att föra in ”verkliga” och ”poetiska” föremål, hans objet type. Det är möjligt att se växterna i Slöjdföreningens fönster med sina fina och varierade siluetter som ett substitut för den detaljskala och sinnlighet som arkitekturen övergav i och med modernismen.

För glaspartierna, det långa fönstret i sammanträdesrummet, de tre mot gatan och inte minst den helt glasade dörren från hallen in i stora rummet, vände sig Asplund till Sigurd Lewerentz (1885–1975). Lewerentz och Asplund hade tillsammans vunnit tävlingen om Skogskyrkogården 1915 och senare fördelat arbetena mellan sig. Lewerentz deltog i Stockholmsutställningen 1930 men utan att tillhöra den inre cirkeln. Lewerentz tycks dessa år ha tröttnat på arkitekturen för att i stället ägna sig åt teknisk produktion. År 1929 hade han upp­funnit och fått patent på ett byggsystem för stålpartier. Han bildade ett verkstadsföretag, A-B BLOKK, för tillverkning och försäljning enligt det system som han kallade Idesta. I ArkDes samlingar finns några av Lewerentz uppställningsritningar för detta tvåglasparti bevarade. Sammanträdesrummets parti består av fyra lika fyrluftsfönster på rad. Varje fyrluftsfönster har en okopplad öppningsbar del, en del med fast överluft och ett överhängt vädringsfönster.

Ritningarna till det stora glaspartiet hänvisar till tjugo detaljsnitt. Lewerentz lät ett år efter leverans göra ett reklamblad där han visar några av detaljsnitten. Den svåra uppgiften med ett stålparti är att bryta alla köldbryggor. För att visa hur han lyckats med detta har han i reklambladet infogat ett rekommendationsbrev från Asplund där denne skriver att de ”motsvara sitt ändamål och äro dragfria. De synas mig dessutom hava en tilltalande konstruktion och dimensionering”.

En krävande konstruktion var den pivåhängda glasdörren från hallen in i sammanträdesrummet. Båda dörrhalvorna kan stå på vid gavel för att bjuda in till det stora rummet. Asplund har också på andra sätt markerat denna öppenhet. Han har tagit utgångspunkt i det runda trapphusets form och fortsatt linjen i en mjuk S-form som leder in i rummet. En lång radiator sveper hela vägen in från ytterdörren in under fönsterbänken. Radiatorn är inmurad i väggen, inte det bästa ut värmeekonomisk synvinkel, men prydligt och utrymmesbesparande. På fotografierna kan vi se att radiatorn ursprungligen följde hela den S-formade böjen från hissdörr in i sammanträdesrummet. Troligen såg Asplund ett värde i att radiatorns tekniskt betingade flänsar skapade en bröstningspanel som gav rummet en detaljskala. Den långa fönsterbänken har en skiva av svart stenmaterial som följs upp i samma material av den korta bänk som avslutar det som finns kvar av hjärtmuren.

Asplund ritade all inredning för sammanträdesrummet och hela planets fasta inredning, inklusive expeditionens långa receptionsdisk. Brevväxlingen visar att just expeditionsdisken med sina glaspartier var svår att både rita och tillverka.Den är dock sedan länge borta. Arkivskåpen är av valnöt med inläggningar av elfenben som ritats av Eskil Sundahl och hade visats på Stockholmsutställningen. För våningsplanets övriga lösa inredning anlitades andra arkitekter. Direktörens skrivbord av päronträ ritades av arkitekten Axel Larsson. På skrivbordet står Danmarks succéföremål från konstindustriutställningen i Paris 1925, Poul Henningsens PH-lampa. I direktörens rum fanns dessutom ett mötesbord i päronträ med bordsyta av vit linoleum, också det ritat av Axel Larsson.

Till det stora sammanträdesbordet beställdes 30 karmstolar, av Asplund kallade fåtöljer. Han utgick från den stol han ritat för Slöjdföreningens kommissariat vid Stockholmsutställningen. På perspektivteckningen han lät göra av sammanträdesrummet innan möblerna var riktigt färdigritade ser vi denna likhet tydligare. Stolens sits vilar i båda fallen på stativet, något som också syns på arbetsritningen i naturlig storlek. Det läget är dock utsuddat på ritningen för att i stället placeras över sitsen, så som det slutligen skulle bli. Det är denna lösning som ger stolen dess sammanhållna form. Placeringen ger ett bra stöd för armarna när man reser sig upp och när man lyfter stolen. Dessutom ger det nya övre läget stabilitet åt ryggstyckets stålrör. Stolens rygg är dess veka punkt. Asplund har i hela den böjda ryggen monterat en stabiliserande stålskena. Det är skillnad mellan att vara enkel och se enkel ut. Stolen kläddes med kalvskinn.

Arbetsbeskrivningen på ritningen är ett stycke poesi i sak: ”Utföres av stål som förcromas matt ¾ rör med 2 mm godstjocklek. Alla svetsningar putsas noga och betas varefter stålet borstas med mjuk stålborste eller lumpskiva till en halvmatt glans och godk. prov.” Stolarna tillverkades av NK:s möbelfabrik i Nyköping.

Stoltypen har en lång historia. Grekiska vaser visar stolar med dessa breda omslutande ryggstycken och kallas då Klismos eller Sulla. I perioder med antikvurm dyker de upp som föredömen, som under empiren och under tjugotalsklassicismen. Asplund hade själv använt modellen för stolarna i överbibliotekariens rum i Stockholms stadsbibliotek. Det finns ett problem med Asplunds version i stålrör. Bakbenen är lodräta och inte vinklade bakåt vilket gör att om man väger på stolen ger den ingen föraning om när den väger över. På frågan om någon fallit svarade de som ofta haft möten i rummet: ”det har hänt”. Arkitekturhistorikern Karin Winter ger en möjlig förklaring till att Asplund inte använde denna för en möbelsnickare ganska elementära kunskap: vid projekteringen av Stadsbiblioteket hade han haft möbelkunniga arkitekter på sitt kontor, det hade han inte på Nybrogatan 7, 1931.

De två fåtöljerna ritade Asplund med den klassiska klubbfåtöljen som förebild. Den stoppade tygklädda fåtöljen är självbärande med ett utanpåliggande stålstativ med 1 tums stålrör. De karaktäristiska utsvängda bakbenen ger fåtöljen dess särart. På denna möbel kan man tryggt sitta på ryggen utan risk för att den välter. Det är nästan som Asplund överdrivet ville visa att han visst förstod vad som kan orsaka att en stol tippar. På arbetsritningen ser vi många utsuddningar innan Asplund fått in den rätta gracefulla böjen. Vidare ser vi att han föreskrivit bentassar av gummi. Dessa hotade att skada mattan och efter något år byttes hela möblemangets gummitassar ut mot glidknappar av stål. Efter det stora Asplundåret 1985, 100-årsminnet av hans födelse, och den i Europa turnerande stolutställningen, var intresset stort för Gunnar Asplund. Källemo möbelfabrik fick tillstånd att producera kopior av både stolen och fåtöljen som spreds över världen.

ArkDes samlingar innehåller 16 av Asplunds möbelritningar. De är numrerade till 36, så fler ritningar än de som är bevarade gjordes. Arbetsritningarna för ombyggnaden har till exempel inte återfunnits. Bygglovsritningarna sysselsatte Asplund under tidig vår 1931, under sommaren vidtog projekteringen av möblerna. Nu hade Asplund utsetts till professor i arkitektur vid KTH. Under sensommaren höll han sin berömda installationsföreläsning: ”Vår arkitektoniska rumsuppfattning” som är en lovsång till lätta och upplösta former: ”Upplösning, det låter lite illa, ungefär som förfall. Är det så? Nej, det är bara en upplösning av arkitektoniska och lite trånga och förstelnade former i samband med formförändringen i själva vårt liv och i vårt samhälle. Det är icke en degeneration, men regeneration.”

Utöver ritningarna för stol och fåtölj finns detaljerade arbetsritningar för övrig inredning. Det stora skrivbordet har två långa delar och sju iläggsskivor som tillsammans kunde göra bordet 8,6 meter långt. De av nödvändighet kraftfulla benen har formats för att se slanka ut när man ser dem över hörn. För att klara stabiliteten har benen diagonalstöd av stål som är infästa i benen med ett intrikat format infällt beslag som är mycket detaljerat beskrivet. En komplicerad konstruktion med extra stålrörsben gör de sju iläggsskivorna till en stabil del av långbordet.

En märkvärdighet är att bordets ena kortsida är rak och den andra rund, en markering av att det bara fanns en ordförande? För träytorna har Asplund föreskrivit ”polerad sycomor, eller annat ljust träslag”. I dag säger vi sykomorlönn eller tysklönn om detta träslag. Inredningen beställdes av NK och tillverkades också vid deras verkstäder i Nyköping.

En mötessekreterare är inte medlem av styrelsen och kan formellt inte sitta vid samma bord som styrelsen. Det lilla fristående sekreterarbordet har en integrerad formgivning av stål och trä. På alla ritningar av sekreterarbordet är en liten noga beskriven glasskiva infälld i skrivytan. Genom den kan sekreteraren se rakt ner i utdragslådan. Uppenbarligen ett viktigt programkrav med oklar funktion.

Bokhyllorna är helt inbyggda i väggen. Den vänstra, på 4,8 meter, kallas på ritningen bokhyllepartiet, den högra, 6,75 meter lång, kallas tidskriftshyllepartiet och har lutande bakstycke för att exponera tidskrifterna. De stora skjutdörrarna är en del av väggen.

Asplunds materialbeskrivning är noggrann: ”Bakstycken i svartbetsad slät (ej vresig) björk. Allt övrigt utvändigt trä faneras i möjligast släta päron (allt för starkt ådriga fanérpartier böra bortskäras.) Allt fanér på vertikala ytor utföres med horisontell ådring. Allt fanér på liggande ytor utföres i skåpets längdriktning.” Bokhylleplanen hålls uppe av rostfria stålplåtar som också tjänar som bokstöd. Dessa är fästa i perforerade rostfria väggskenor som mycket liknar den av Birger Sparring senare patenterade konstruktionen.

Den stora heltäckningsmattan i flossateknik beställdes från Axevalla-Varnhem hemslöjd. Om vi studerar de formgivare som var verksamma där vid denna tid och tittar på vad som ställdes ut på Stockholmsutställningen hittar vi inga direkta kopplingar till någon konstnär. Mönstret är enkelt och deltar i rummets helhetsverkan genom att spänna ut breddmåttet. Troligen är det Asplund som formgivit mattan, den finns ju också med på den tidiga perspektivbilden – om än med bredare ränder. Heltäckningsmattor var inte vanliga vid denna tid. De äldre bilderna visar att mattan inte var nubbad eller stiftad vid kanterna utan låg löst och nästan sladdrigt. Mönstret kan ge många associationer, allt från skuggor av persienner till nåtat båtdäck. Mest uppenbart är väl hur randningen ”leder in” ljuset i det enkelsidigt belysta rummet.

Gardinen av handvävd damast, som kan dras för fram-för glasdörren, levererades genom Elsa Gullberg. Hon var aktiv i Svenska Slöjdföreningens förmedlingstjänst, en av Slöjdföreningens viktigaste arbetsutskott. Dess uppgift var att skapa kontakt mellan konsthantverkare och industrin. De stora arkivskåpen som vi ser på bilden av expeditionen innehåller arbetsprover från konstnärer som underlag för denna förmedling. Elsa Gullberg hade en egen rörelse på Regeringsgatan. I hennes arkiv finns mönster och ullprover till den prickiga gardinen i styrelse­­rummet. Ett snarlikt mönster fanns också för en gardin till Asplunds rådhus i Göteborg kallad ”Prickar”, men där framgår det tydligt att det är efter mönster av ”prof. Asplund”, så vi kan utgå från att det är Asplund som formgivit gardinen medan Gullberg förmedlat kontakten med väveriet. Asplund har format en liten nisch vid glasdörren så att gardinen kan dras in helt och skyddas.

Alla äldre bilder visar det stora södervända fönstret bakom en tunn fördragen gardin som ger ett diffunderat och jämnt ljus. Krukväxternas bladverk står i vacker siluett mot denna fond. Bakgårdens fasader var inget man ville visa.Kostnaden för byggnadsarbetena var väsentligt högre än för inredningen, 68 000 kronor respektive 21 000 kronor. Men då innefattade också byggnadsarbetena gatuplanets entré med ny port mot gatan, entréhallens ombyggnad och en ny hiss. Allt efter Asplunds ritningar.

Med hjälp av en genomgripande ombyggnad har Gunnar Asplund skapat en helhetsmiljö med ett exklusivt funktionalistiskt uttryck. I dag har den fullständiga rumssekvensen gått förlorad, den från porten mot gatan, genom passagen till hissen som går rakt upp till sammanträdesrummet. Asplund, och Paulsson, hade här skapat en korridor av modernitet mitt i ”det gamla Sverige”. Våningsplanet finns till viss del kvar, men extremt välbevarad är svitens clou: sammanträdesrummet.

Formerna är enkla, detaljarbete och material är noga beräknade. Slöjdföreningens tidskrift, som detta år bytte namn till Form, publicerade inredningen när den var klar. Dagstidningarna skrev berömmande: ”Det stora styrelserummet är säkert en av de vackraste moderna rumsinteriörer, som hittills skapats i vårt land” skrev Svenska Dagbladet. Men ombyggnaden presenterades aldrig i arkitekternas tidskrift Byggmästaren. Inredningen finns med i de stora Asplundmonografierna men egentligen utan analyser. Det är stolarna och inte våningens helhetsverkan som tilldragit sig intresset. Ändå hade Slöjdföreningen med rummet fått ett effektivt verktyg för sin verksamhet. De av Gregor Paulsson formulerade nya stadgarna som föreningen antog detta år markerar att Svenska Slöjdföreningen inte ville vara ”ett estetiskt kollegium” utan en ”handelskammare för industrin”.

Modernismens genomslag i europeisk kultur skedde stegvis åren efter första världskriget. I Sverige gick det sällsynt snabbt åren kring 1930. Här formerades basen för hela återstoden av 1900-talets arkitektur- och formutveckling. Vi lever fortfarande i denna värld och mentalitet. De fysiska avtrycken är lätta att hitta när det gäller stadsbyggnad eller enskilda föremål, liksom när det gäller enskilda byggnader, men mycket sällsynta när det kommer till inredningar. Dessa är i princip utrotade.

Rekonstruerade rum kan vi hitta. Storartade återuppbyggnader har gjorts. Men de autentiska miljöerna från modernismens genombrottsår är sällsynta. De bäst bevarade är hemmiljöer, bland dem Pierre Chareau: Maison de Verre, 1932. Skälen är många. Ett är förstås att nya funktions- och effektivitetskrav pockar på anpassning som sopar bort det gamla. Bristande kunskap och mode är andra skäl. Men det kanske viktigaste skälet till att så få oförvanskade rum finns bevarade beror på brister i lagstiftningen som i princip är den samma i hela västvärlden. När det gäller fast egendom kan stater lagstifta om tvingande skyddsbestämmelser men när det gäller lös egendom överflyglas försöken till kulturskydd av den individuella äganderättens frihet.

Det finns överhuvudtaget bara en handfull autentiska interiörer bevarade som kan vittna om startpunkten för ”vår tids formuppfattning”. Asplunds ombyggnad, inredning och möbler för Svenska Slöjdföreningens styrelserum på 4 trappor på Nybrogatan 7 i Stockholm är en av dessa få.

Det är av stort värde att sammanträdesrummet fortfarande används som mötesrum möblerat på ursprungligt sätt. Rummets material är robusta och slittåliga. Om det fortsätter att brukas och vårdas som har skett under nästan 90 år så har rummets kvalitet goda förutsättningar att bestå, både funktionellt och som ett av de viktigaste minnesmärken vi äger över den tid när vi blev moderna.

* * * * *

Boken Gunnar Asplund Nybrogatan 7 Stockholm 1931 med många nytagna och äldre fotografier från det så kallade Asplundrummet finns att köpa här.

Just nu pågår också årets BOKREA i vår nätbutik med kraftiga rabatter på ett antal titlar!