Det pågår en debatt om skolan, om det fria skolvalets konsekvenser och om privat drivna skolor och vinstuttag. Skolor är och har alltid varit en av arkitekturens och stadsbyggandets viktigaste uppgifter. I boken ”Tio byggnader som definierade 1980-talet” från Arkitektur Förlag finns ett av de finaste exemplen på det: Tensta gymnasium invigt 1984 och ritat av Gösta Uddén. Skolan var stadsdelens första och kom att bli viktig för ett par generationer. Nu står den tom.

I boken skriver Alexandra Pascalidou om Tensta gymnasium: ”När skolan slog igen blev det som om samhället satte spiken i kistan för forna visioner och ambitioner.  Även om jag inte är någon » det var bättre förr «-typ så måste jag här falla till föga. Allt är bättre än en tom skola i en försummad förort.”

Läs ett utdrag ur Alexandra Pascalidous text nedan. Beställ boken Tio byggnader som definierade 1980-talet här. Alexandra Pascalidou är också med i podcasten Arkitektur berättar nr 6 som du kan lyssna på här.

UR BOKEN:

Tensta gymnasium, Stockholm. Året var 1984. Det var ett annat land. Det var en annan tid. Det var visionernas och ambitionernas era. Politik var att vilja, enligt statsminister Olof Palme. Att vilja verka för jämlikhet – även för oss arbetarbarn i betongen. Statsministerns porträtt hängde på hedersplats i invandrarföreningarnas lokaler i förorterna. I jämlikhetens och demokratins anda slog Tensta gymnasium detta år upp sina svarta ståldörrar i augusti och välkomnade hundratals elever att studera under sina löftesrika välvda tak.

Jag var 14 år och gick i Rinkebyskolan som medierna kallade för » Sveriges värsta skola «. Journalister kom för att studera oss förortsbarn som vore vi exotiska djur på zoo. Då visste vi inte att vi stod på höjden av vår historia. Att vi levde i landet med världsrekord i jämlikhet. Det finns nämligen inga andra exempel i världshistorien på ett demokratiskt land som haft så små ekonomiska klyftor som just Sverige under 1980-talet, enligt OECD. Att Sverige skulle komma att bli det land där inkomstklyftorna skulle växa som snabbast under kommande decennier verkade osannolikt för de flesta.

Våra betongriken föddes när den socialdemokratiska regeringen släppte den så kallade Järvabomben lagom till riksdagsvalet 1962. Denna bomb skulle spränga bort bostadsbristen genom att ge 160 000 människor boende på Järvafältet inom bara åtta år. Långt senare skulle vi och våra områden komma att beskrivas just som » tickande bomber «.

– – –

När Tensta växte fram med sina nedsänkta bilvägar, gångbroar  och höghus sparades en enda tomt » bevuxen med tallskog och björksly kring en öppen äng och en gammal fin ek. Som en lunga i den konstgjorda, hårda betongstaden «, läser jag i Byggmästaren 1984.

Det skulle dock dröja två decennier innan den första gymnasieskolan slog upp sina portar i Järva. Det som skulle bli en 80-talets satsning som kontrast mot » 60-talets illa omtyckta asfaltsöknar «.

Tensta gymnasium blev arkitekten Gösta Uddéns sista verk efter en lång karriär som skolarkitekt. Den gifter svenska modernistiska element som loftgångar och diagonalt utskjutande betongtrappor med traditionella asiatiska drag såsom kraftigt utskjutande, svängda takfall, och pagoder, sådana som ofta kröner buddhistiska tempel. Enligt kineser utgör pagoder lyckobringande inslag i landskapet.

– – –

På 1980-talet sågs skolbyggnader som speglar för samhällsutvecklingen, synen på lärande, förhållandet mellan barn och vuxna, individ och kollektiv. I den antikvariska undersökningen av Tensta gymnasium läser jag att målet var att skapa skolmiljöer som skulle upplevas som » öppna, demokratiska och tillgängliga för alla «. Gymnasiereformen som genomfördes 1971/72 förespråkade den nya samordnade integrerade skolan där kultur, sport och fritid sammanfördes och olika sorters utbildningar jämställdes. Allt för att fostra ungdomar i jämlikhet «. Med den avsikten skapades Tensta gymnasium som blev samlingsnamn för skolan, möteslokalerna Tensta Träff med bland annat stadsdelsbiblioteket och senare medborgarkontor samt  Tenstahallen med idrotts- och simhall.

Gösta Uddéns vän och kollega Bosse Ericson, som också arbetade med Tensta gymnasium,  nämner särskilt invigningen av Tensta simhall som inbegrep en » nattvard vid bassängkanten i badbyxor och simtävling « i nekrologen som publicerades i Dagens Nyheter den 23 november 2017.

Tensta gymnasium kom att ersätta Norra Latins gymnasium, byggt 1880, vid Norra Bantorget, när det stängde 1982. De två år som gick emellan skiftet från det centrala bantorget och det nya gymnasiet norrut användes Norra Latin under namnet » Tensta gymnasium i Norra Latin «. Vid invigningen 1984 sa Gösta Uddén till Byggmästaren: » En helhjärtad insats ger resultat. Många har varit inblandade. Och många under lång tid. Många har misströstat och många har kommit till korta. Många kommer att kunna glädjas åt denna anläggning. «

Jag var inte en av dem. Precis som alla andra i Rinkeby ville jag gå på Tensta gymnasium. Till skillnad från andra ville jag läsa engelska, franska, spanska, latin och grekiska för att arbeta ute i världen. Beskedet kom som en snyting en vårdag 1986. Nästan alla mina skolkamrater hade kommit in på det nya, moderna gymnasiet bara en station bort på blåa linjen medan jag antagits till en skola jag varken hört talas om eller kunde placera på kartan.

Med en känsla av att ha blivit förpassad till någon diffus periferi gick jag till min klassföreståndare Lena Beckman som bodde i en villa med äppelträd och bokhyllor fyllda med böcker. Lena tröstade mig först med att hennes dotter också hade kommit in på den » anrika « skolan. Sedan tog hon fram en tung telefonkatalog, bläddrade fram en karta, ringade in Fridhemsplan och prickade en gångväg från tunnelbanan till Kungsholmens gymnasium. Bara en tunnelbanekvart bort! Fast åt fel håll. Så nära och samtidigt så fjärran.

Så fort jag hade en håltimme eller längre lunchrast tog jag tunnelbanan till Tensta. Där var alla mina kompisar från den blåa linjens slutstationer samlade. På kaféet som låg gömt under trappan i skolan bröt vi wienerbröd och drack varandras påtår. Ibland gick vi till skolans innanmäte och atriumet med glastak som bjöd på gratis ljusterapi. På Tensta Träff spelade jag teater och hade uppvisningar med både min grekisk-pontiska folkdansgrupp och Kommunala musikskolans jazzdansgrupp där jag bjöd på ett spontant solonummer till Michael Jacksons Thriller i en rosa glansdräkt.

På Tensta gymnasium vecklades världskartan ut och vitt skilda öden vävdes samman. Eleverna talade tigrinja, turkiska och sorani. Brytningar bröts och bearbetades. Nya elever anslöt från jordens krigs-, kris- och katastrofhärdar. Mina systrar, släktingar och grannar gick där. Skolan var förlängningen av vår gemensamma historia som jag fjärmades ifrån. Jag som varit en av dem blev plötsligt en besökare.

Resan mellan dessa två skolor gav mig många nya ord och insikter. Plötsligt förstod jag innebörden av klass och klyftor och segregation. För varenda station från Rinkeby till Fridhemsplan steg både lönerna och livslängden. Den etniska, kulturella och socioekonomiska sammansättningen stämde med estetiken. På Kungsholmen fanns inga glastak. Adolf Fredrik-skolade musikelever sjöng ut i korridorerna. Engelsktalande diplomatbarn i strukna skjortor och chinos som också var utlänningar kallade sig expats.

Kontaktnäten på Kungsholmen sträckte sig lika långt tillbaka i tiden som när Kungsholmens gymnasium invigdes med pompa och ståt den första februari 1908 i närvaro av hans majestät kung Gustav V, kronprins Gustav Adolf och kronprinsessan Margareta och prins Eugen.