Julia Svensson: Lyxbostäderna berättar hur mycket bättre arkitektur för den stora massan skulle kunna vara
Genom den exklusiva bostadsarkitekturen syns ett större sammanhang, skriver Julia Svensson.
”Look at me looking at you”. Så beskriver den amerikanske arkitekten och författaren Michael Sorkin det höga och exklusiva bostadshuset på 56 Leonard Street av Herzog & de Meuron i magasinet Metropolis.
Husets slutna estetik antyder något antisocialt. Att leva i skyskrapans förhållningssätt, se världen lite grann från ovan, är ett privilegium som många vill betala mycket för just nu. I städer som New York och London tycks den här typologin vara den lönsammaste både för fastighetsbolag och investerare. I många fall är bostäderna investeringsobjekt i stället för hem. Deras utbredning förändrar hela stadsmiljöer, med dyrare utbud och mer kontrollerade offentliga platser. De tar upp utsikt och utrymme utan att ge särskilt mycket tillbaka till stadens sociala liv.
Till Sverige importerades den här bostadstypen av Oscar Engelbert först i början av 2000-talet. Skenande fastighetsvärden gjorde att många bolag såg en marknad, som nu har mattats av.
När vi i det här numret öppnar dörren till de nyligen färdigställda husen OMAs Norra tornen och BIGs 79&Park, med flera hus i detta segment, framträder också ett större sammanhang. Ett sammanhang där politiken inte tycks genomtänkt och kortsiktigt prioriterar intäkter från mark framför människors bostads- och livsmiljöer.
Men husen berättar också hur mycket bättre offentlig arkitektur och bostäder för den stora massan skulle kunna vara. De blottar vardagsarkitekturens dåliga samspel mellan arkitektonisk kvalitet och ekonomi. Det räcker att blicka mot våra nordiska grannländer för att hitta en mycket högre nivå.
Lyxbostaden väcker frågor om demokrati, livskvalitet och estetik, social ojämlikhet och kommuners ansvar. Men det går också att, som arkitekturteoretikern Niklas Maak i essän Den smarta staden, dra resonemanget längre, nämligen till arbetet. Det myllrande stadslivet, som vi i dag känner det, bygger på ansamlingar av anställda på fabriker eller kontor. Lyxbostaden ger en föraning om en framtid där arbetet ersätts av teknologi och robotisering – vilket kommer skapa oanade konsekvenser och möjligheter.