Är ryktet om butiksdöden överdrivet eller är den redan här? Adam Jasper, Fredi Fischli och Niels Olsen hade precis ställt sig den frågan när handelns värsta farhågor slog in.

Vi kallar det ”Retail Apocalypse”. Projektet formulerades långt före covid-19-pandemin, utifrån insikten att ”shopping” som vi kände den var historia. Inte bara att shopping, den form av förströelse som kombinerar flanering med konsumtion, är en företeelse som kan historiseras (för vad kan inte det?). Utan att de fysiska, kommersiella och sociala krafterna som en gång konvergerade till att skapa fenomenet höll på att gå skilda vägar, kanske oåterkallerligt.

Vi var bekanta med berättelser om hur stadsarkaderna lämnade väg för externhandel på 1900-talet och försvann i bilismens skugga. Dessa förändringar må ha skapat nostalgi, men då var det i sig inte riktigt tal om någon kris.

Nu har dock nedgången accelererat. När bulken av shopping börjat skifta till nätet, så gick den tyska ”Bahnhofstrasse”, Englands ”High Street” och ”Main Street” i småstadsamerika in i en slutfas. Under de senaste åren har ytterligare ett antal externa chocker, från pandemi till politiska oroligheter, skyndat på butiksdöden och den samtidiga ökningen av näthandel i en sådan omfattning att vår medvetet överdrivna rubrik – ”detaljhandels-apokalypsen” – inte längre känns lika mycket som en överdrift.

Under några månader staplades de konkursande företagen på hög, likt sjömonster som spolats upp på stranden. Varuhuskedjan JC Penny, bankrutt, Sears, bankrutt, och likaså Neiman Marcus. I USA innehöll listan på bolag som strök med välbekanta namn som täckt ett helt socioekonomiskt spektrum från lågprisaffärer till flaggskeppsbutiker. Sears, i mittfåran, var en gång i tiden världens största detaljhandelskedja. Amazon, å andra sidan, blomstrade under samma period med massiva intäktsökningar. Hybridbutiker, med närvaro både online och i gatumiljön, fick bråttom att byta ut sina affärsmodeller. Klädjätten Zara, till exempel, stängde över tusen av sina butiker samtidigt som den egna näthandeln ökade med femtio procent.

Varuhuset som en särskild sorts handelsplats hade redan varit illa ute ett tag, inte minst på grund av nätshopping och den ökade ”vertikala integrationen” av lyxsegmentet. Framgångsrika lyxmärken brukade förr tävla med varandra om att synas mest på varuhusen. Nu behövde de inte den mellanhanden längre. Kunder kunde nås på andra vägar. Varuhuset som affärsidé, med sin historia tillbaka till 1800-talet, var officiellt rökt. Oavsett om vi sympatiserar med det eller inte så får det konsekvenser. Varuhusen är vad ägare av shoppingcentra kallar ”ankare”. Utan dem har galleriorna problem med att hitta även andra hyresgäster.

Massutrotning inom näringslivet, situationen som marknadsevolutionisterna som jobbar på McKinsey kallar ”wholesale Darwinism”, är något som sker periodvis i kapitalismens historia. Ändå har omfattningen av fenomenet den senaste tidens förmåga att förändra hela stadsmiljön. Pandemiåret 2020 nåddes shoppinggator världen över av en svallvåg av vakanta lokaler.

På de ställen där politiska beslut förstärkte den ekonomiska krisen var effekterna extra anmärkningsvärda. Melbourne med sina rekordlånga nedstängningar rasade neråt på livskvalitetindex och stannade på botten. Hong Kong som på samma gång både stängdes ned och blev fråntagen sin autonomi mötte ett än värre öde. Innerstaden som fram tills nyligen hotades av gentrifiering möttes plötsligt av en typ av fördärv som tycktes hämtat från 1970-talets stadskärnor. Hastigheten med vilken en gata kan förändras kan vara förbluffande. Initialt stängs butiker tillfälligt och kunderna skingras.

För ett ögonblick verkar alltihop fruset i tiden – man kan föreställa sig att århundraden passerar utan att något händer bakom skyltfönstrens glas. Men förr eller senare blir de temporära nedstängningarna permanenta. Krossade rutor lagas inte längre. Servicefunktioner börjar lämna grannskapet och lågpriskedjorna plockar upp de smulor de får tag på.

Slutet för detaljhandeln som vi en gång kände den har åtföljts av en extrem rationalisering av de rum den använde sig av. Lager hade tidigare som syfte att fylla butiker, nu ersätter de dem. Massiva logistikcentra upptar det som brukade kallas ”landsbygden”. Placerade vid de ställen där motorvägar korsas hyser dessa industriparker i lättmetall det ackumulerade materiella begäret hos en hel civilisation, och staplar dem som i ett bårhus i väntan på upphämtning.

Det vi kommer sakna efter Amazons vinnande globala erövringskampanj, utöver de traditionella butikernas affärsmodeller, är de andra kunderna. När vi handlar i ett varuhus ser vi produkterna, men vi ser också människor. Det klassiska ögonblicket sker vid rulltrappan, det post-industriella löpande band som designats inte för att snabba på produktionen utan för att snabba på konsumtionen. Att betrakta folk i rulltrappor, med sina påsar, sina strävanden, sina bekymmer, är en ändlös form av underhållning.

Andra kunder fungerar som exempel, ibland av den avskräckande sorten. Allt de klär sig i och allt de bär är resultatet av nuvarande och tidigare shoppingbeslut, och vi kan välja att försöka efterlikna dem eller särskilja oss från dem, precis som de gör med oss. Du ser dem, och de ser dig. Den ordlösa, ömsesidiga observationen är agoran, marknaden där konsumentdemokratin är född. När vi handlar online, däremot, ändras dynamiken radikalt. Vi ser produkterna, och produkterna ser oss. Tack vare informationen vi bjuder dem på med varje klick blir vi transparenta inför algoritmerna. Vad vi inte längre ser är dock andra kunder. På sin höjd ser vi indirekta spår av dem i form av produktrecensioner eller kommentarstrådar, men dessa förmedlas alltid på leverantörens egna villkor. I den fysiska butiken är varorna blinda; i den digitala är vi det.

Som i en Buñuelfilm gör vi nu våra val i ensamhet, avskilda bakom skärmarna tillfredsställer vi överdrivna behov av privatliv, hygien och bekvämlighet. Staden har alltid varit en upphöjd scen för de politiska ritualernas skådespel men detaljhandelsdöden markerar troligen ett slut för dess politiska relevans. Vilken typ av iscensättningar som blir möjliga har förändrats. Produkternas oväntade kapacitet att se oss är dock inte ett abrupt skifte: det kan också förstås som en episod i en längre historia av animering.

De livlösa tingens förmåga att betrakta sina köpare, att se rakt igenom våra innersta önskningar, är nästintill en uppfyllelse av Pygmalionprojektet att skapa alltmer dynamiska, alltmer levande förevisningar, från skyltfönstrets dramaturgi till hyperrealistiska skyltdockor. Kanske är den bästa metaforen för detta fortfarande Lynn Hershman Leesons skyltning för det (sedan länge bankrutta) varuhuset Bonwit Teller i New York från 1976. En skyltdocka med kastanjebrunt hår och en fin stickad yllejumper har kraschat handen rakt igenom glasrutan, som om den vill ansluta sig till stadslivet som pågår på gatan utanför.

Shopping var en betydande katalysator för det förra århundradets stadsplanering. Men vilken roll kommer den spela i framtidens stadsutveckling? Låt oss börja med ”dead mall”-fenomenet (den konkursade gallerian eller externhandelsetableringen) å ena sidan, och den så kallade flaggskeppsbutiken å den andra.

Vad är värdet av det råa, fysiska faktum en död galleria utgör? Vilken potential finns för samtidens arkitekter i det stadium av oduglighet den befinner sig i? Det uttjänta shoppingcentret är hänsynslöst definierat av sitt eget program, men erbjuder också nytt manöverutrymme för arkitektur som liknar, eller till och med är, en form av autonomi.

Som kontrast verkar flaggskeppskonceptet vara fortsatt livskraftigt, men däremot inte för shoppingen i sig. Flaggskeppsbutikerna fungerar snarare som en mekanism för att bygga en miljö, eller snarare en sorts värld, runt ett varumärke.

De bär dessutom med sig ärren från gladiatorkampen om att differentiera sig sinsemellan på den generiska globala kapitalismens arena. Många av dagens mest välrenommerade arkitekter har investerat mycket av sin arkitektoniska expertis i butikernas kamp mot varandra. Tänk bara på Herzog & de Meurons eller Rem Koolhaas kopplingar till Prada, David Chipperfields många lyxbutiker, Smiljan Radićs catwalks för Céline eller hans design för Alexander McQueen på senare tid, eller David Adjayes supergalleria i Beirut.

I den mindre skalan har konsten upprepade gånger influerat butiksarkitekturens exponeringstekniker och direkta samarbeten mellan konstnärer, arkitekter och designer har varit talrika. Franco Albini och Franca Helg, liksom Carlo Scarpa, använde vad de lärt sig från både konst- och butiksmiljöer i sina uppdrag för Olivetti, ett företag vars efterkrigsexperiment i produktexponering mäter sig med vad Apple eller Aesop gör nu.

Ett annat imponerande, men mindre känt, exempel är Dominique Gonzalez Foersters över hundra interiörer för Balenciaga – en hel oeuvre som döljer sig i det fullt synliga. Dessa verk underordnar det kreativa uttrycket dess kommersiella funktion, men det gör dem inte mindre betydande. Snarare demonstrerar de explicit samspelet mellan tekniker för konstnärligt skapande, för skyltning, och för utställningsdesign, som ligger latent i hela den visuella kulturen. Detta pågående, ömsesidiga utbyte mellan kommers och konst har format vår psykogeografi mer än vi kanske vill erkänna. Om då kommersen förändras radikalt, kommer konsten att göra det också.

I boken Harvard Design School Guide to Shopping från 2002 slog Rem Koolhaas notoriskt fast att shopping hade blivit den sista återstående formen av offentligt stadsliv. Det kan fortfarande diskuteras om det påståendet ska läsas som en beskrivning eller som ett manifest. Ambivalensen klär Koolhaas, som förstås förstår den Faustartade överenskommelse som utgör kärnan här: för att kunna kritisera kommersen måste du också förstå dess lockelse. Bara de som själva är medskyldiga har rätt att döma och möjligen gäller även det omvända: de som framför skarpast omdömen är också bäst lämpade att bli aktörer inom systemet.

Det är troligen ingen slump att Harvard Design School Guide to Shopping-boken publicerades samma år som Robert Somol och Sarah Whitings kontroversiella essä ”Notes Around the Doppler Effect and Other Modes of Modernism”, som argumenterade mot idén om att arkitektonisk autonomi kunde erbjuda en plattform för oberoende kritik. För att brutalt sammanfatta tidens konsensus: arkitekter tjänar sina beställare.

Arkitektur är del av den förförelsens mekanism som ska driva på konsumtion och tjäna dess logik. Arkitektur skapar mervärde i ekonomisk mening, men överskott är inte detsamma som överdrift: snarare är det profit, den sorts värde som i sig genererar värde. Arkitektur, sluter sig läsaren till, är så pass överlappande med kapitalism att autonomi är en fantasi, som bäst. Men om oavhängig kritik de facto är en omöjlighet så blir kritik i sig en sorts ornament. Och ren kritik är den mest dekorativa sorten. I denna modell är den ärliga hållningen gentemot det onda att ibland omfamna det, och dess obestridliga förmåga att skapa förändring.

Modevärlden, som frodas i sin medgörlighet inför kommers, erbjuder andra modeller för kritik: bekräftande modeller, oseriösa modeller, autoreflexiva modeller. Inom ramen för vår research har vi studerat hur modedesigner som Telfar, Clara Fontane, GR10K, och Hood by Air alla explicit plockar upp och tar ner kritiska modeller. De citerar aktivismens språk men försöker inte dölja tvetydigheten i sin användning av detta språk. Som konstnärer har de medvetet valt att lämna institutionernas skyddade rum för att exploatera kommersens mekanismer, fiktiva eller verkliga, i sin egen kreativa verksamhet. Deras praktik kan förstås som institutionell kritik men är aldrig en kritik från en upphöjd position, från en ”ren” plats. Problemen är för brådskande för det.

Ställda inför hela denna situation ser vi det lämpligt att sammanställa en tidskapsel, inte helt olik den Westinghouse Electric Company tillverkade för världsutställningen i New York 1939. Kapseln var mödosamt packad med materialprover, vardagsföremål och en mikrofilm med en sammanställning av all världens tillgängliga kunskap – inklusive en ordbok, en almanacka, och – nota bene – en postorderkatalog från Sears. Tidskapslar blev i sig en vanlig ritual i USA under kalla kriget.

När förorternas shoppingcentra nu ett efter ett rivs kommer oräkneliga stålcylindrar fullproppade med Kewpie-dockor och LP-skivor att hittas i deras fundament, där de sänktes ned under olika byggstartsceremonier av sedan länge bortglömda lokalkändisar och småstadspolitiker. Projektet Retail Apocalypse, där denna text ingår, kan i sig läsas som en tidskapsel för varuhuset och shoppingcenterkulturen, samt för hela den fantastiska, stökiga, självförhöjande historia som kallas ”retail” – med dess blixtar av genialitet, dess legoknektsentusiasm, och dess ändlösa återuppfinnande av sig själv.

Adam Jasper, Fredi Fischli och Niels Olsen
Översättning Björn Ehrlemark