Minnets interiörer
Inredningar är föränderliga, ändå skapar människan starka relationer till dem. Katarina Rundgren reder ut hur digital utveckling omdefinierar synen på objekt och rum.
Januari, kallt, mörkt, fuktigt. Vi skyndar mellan stadens insidor – hemmet jobbet skolan affären – på jakt efter skydd och föda. I dessa tempererade miljöer utspelar sig största delen av våra liv. Ändå läggs mest fokus på utsidan när vi diskuterar arkitektur. Kanske är detta kopplat till byggnaders tyngd, materialitet och relativa tekniska komplexitet.
Inredning är fri från denna tyngd och kommunicerar på ett språk som är mer lättförståeligt, mer intimt förknippat med oss, våra ideal och ambitioner. Rummen ramar in oss, vi förnimmer dem med alla våra sinnen. Arkitektur blir vi i regel utsatta för, men inredningen, den väljer vi själva – även om en bomarknad på steroider mer eller mindre tvingar hus- och bostadsrättsägare in i intresset för styling, färgsättning och renovering, påhejade av en inredningstokig samtid.
Edward Hollis är arkitekt och inredningshistoriker, i dag också forskningsledare på Edinburgh College of Art. I sin bok The Secret Life of Buildings från 2010 beskriver han i 13 miniepos hur några berömda byggnadsverk transformerats genom århundradena. Hur deras liv gestaltats efter att den ursprungliga funktionen bytts ut, arkitekten dött och byggteknologin och systemen blivit obsoleta – när byggnaden finns kvar framför allt för att den redan finns. Paradoxalt nog är byggnadens skönhetsvärde sällan den kvalitet som garanterar dess överlevnad, utan dess förmåga att förändras. En sorts darwinism, adapt or die, där hus som bäst kan anpassa sig till nya behov står kvar. En byggnads användning över tid är ofta helt oberoende av dess form. Finns där bara några rum som är runt 4 x 4 meter och har vettig takhöjd kan de användas för att arbeta, sova, jobba, mötas, genom århundraden, ja, årtusenden. En skola byggs om till bostäder. En kyrka omskapas till kontor. Hollis visar hur människors växlande önskningar och behov gör en byggnads liv till en oförutsägbar berättelse om konstant förändring, där slitage och förfall faktiskt kan berika dess utveckling.
Ett samtida exempel på just det är The Croft Lodge Studio i Herefordshire av Kate Darby Architecture, ett projekt som vann AJ Small Projects Award 2017. Där ck till och med den grönska som invaderat det övergivna huset vara kvar efter omgestaltningen.
Om Hollis i The Secret Life of Buildings insisterar på att byggnader inte bara kommer att, utan även borde, förändras över tid, så får förändring helt andra effekter när det gäller interiörer. I den lite fluffigare The Memory Palace: a Book of Lost Interiors från 2013 visar han att det enda säkra med inredningar är att de kommer att försvinna. Vi känner instinktivt av denna flyktighet, men skapar ändå relationer till dessa tidsbundna scenerier – fysiskt, psykiskt, andligt.
Så byter stället ägare, caféet slår igen. Människor flyttar, dör. Något annat tar plats i stället. Vi är dynamiska och föränderliga, och varje interiör vi bygger runt oss också kommer att vara det.
I The Memory Palace skriver Hollis fram ett antal förlorade palatsinteriörer, bland andra Palatinen i Rom och Crystal Palace. Dessa miljöer korsrefereras på ett lite långsökt sätt med den antika minnestekniken med samma namn, där det som ska kommas ihåg lokaliseras till specifika platser i ett imaginärt hus. Tänk Sherlock Holmes i Benedict Cumberbatchs tolkning som med slutna ögon på ett REM-sömnaktigt sätt letar runt i sitt mind palace. Tekniken baseras på att vi så lätt minns de rum som vi bebott. Interiörer kanske är kortlivade, men de lever vidare inom oss. På en poetisk prosa försöker boken fånga och förmedla de glömda interiörernas särskilda stämningar. Hollis ser dem som en sorts sammanstötningar i tid och rum, komponerade av ljus, ljud, rörelse, materialitet. Efemära subjekt byggda av permanenta objekt, där elementen tillsammans skapar en särskild resonans, en ton. Boken innehåller inte en enda bild. Ändå lyckas texten förmedla en känsla för de personer som bebott dessa interiörer och hur deras tillägg och förändringar hakar i varandra genom århundradena.
Foto: James Morris
När Alma av Tham & Videgård korades till 2017 års Guldstolenvinnare konstaterade juryn att årets nominerade miljöer var mer känslomässiga och mindre kliniskt vita. Begrepp som trivsel, elegans, ornamentik och vardagsrumskänsla finns med i beskrivningarna av projekten. En tendens som synts i några år nu. Varför ekar nya interiörer av influenser från andra halvan av 1800-talet? Hur kommer det sig att många samtida interiörer opererar med en burget hemlik och eklektisk fin-de-siècle-estetik? Det kan ses i Brasserie Luzette på Stockholms Centralstation av Jonas Bohlin och Dinell&Johansson (Arkitektur 1/2018:44) liksom i många av Ilse Crawfords inredningar, exempelvis i hotellet Ett Hem (Arkitektur 1/2013), några år gammal men fortfarande flitigt pinnad. Varför har många av dagens inredningar ett William Morris-aktigt fokus på hantverk och mönster? Varför målas platsbyggda hyllor och hela rum i lugubra kulörer som French Grey eller Breakfast Room Green – eller andra Farrow & Ball-nyanser med namn som åkallar en värld av förlorad elegans. Finns det några kopplingar mellan vår tid och det sena 1800-talet?
Kanske återfinns en hel del av det sena 1800-talets atmosfär även i vår tid – social oro, förändrade tekniska och ekonomiska förutsättningar, ökat välstånd, massproduktion av varor samt omstruktureringar av arbetslivets och familjelivets organisation? Som Jonas Frykman och Orvar Löfgren konstaterade i boken Den kultiverade människan 1980 gjorde tidens rörligare klassgränser det viktigt att manifestera och kommunicera sin status och sina ambitioner. Då som nu var det ombonade hemmet (i dag även det hemlika kontoret) en idyll som erbjöd skydd mot omvärlden, en motpol till det hårda samhället. Då som nu var det paradoxalt nog så att just de som skapade och visade upp dessa privata skyddsrum ofta även organiserade förändringen av den värld de vill fly ifrån. Och då som nu pågick en stor inflyttning till städerna av billig arbetskraft som kunde både bygga och sköta de rikas resurskrävande interiörer.
Att hemmen utvecklas till både offentlig scen och privat tillflyktsort ledde till en starkare markering mellan intimitet och distans i planlösningarna. Sfärer som tidigare varit gemensamma privatiseras. Bondesamhällets allrum försvinner. Men den skräck för funktionsblandning som präglade det borgerliga boendet, som det finns tydliga spår av i dagens lägenhets- planer, är kanske på väg att luckras upp? Ju tätare vi ska bo och ju dyrare kvadratmetrarna blir, desto mer måste boytan kunna. Är kanske dagens obligatoriska öppna samband mellan vardagsrum och kök, så otänkbart för sekelskiftets borgerskap, bara första steget på vägen mot en mindre funktionsseparerad bostadsmentalitet? Börjar vi ifrågasätta de värdesystem som under mer än hundra år materialiserats i våra bostäder och blivit osynliga, ja självklara? Innan bostadens ”intimisering” i kombination med efterföljande modernism och hygienism stuvade undan kärnfamiljens grundcell högst upp, längst bort, var till exempel sovrummet inte en särskilt privat sfär. Går det att föreställa sig en samtida lägenhetsplan som omtolkar det tidiga 1800-talets sängkammare – en offentlig miljö där familjen tog emot gäster, sydde, pysslade, skrev och umgicks?
När kraven på representation i hemmet ökade, växte även kraven på perfektion. Där fanns kvinnan, femina domestica, som stod för kärlek, omsorg och harmoni. Hemmet blev ett arbetsfält i sig själv, och kvinnans talanger inriktades på att arrangera och organisera hemtrevnaden. Än i dag är hemmet ett feminint arbetsfält i högre grad än ett maskulint, och samtidens krav på ett representativt hem, en lyckad karriär och en perfekt familj får kvinnor att bli sjuka. Inredningsbloggare som Underbara Clara, Amelia Widell och Malin Persson går att se som samtida manifestationer av det sena 1800-talets syn på hemmet som en teater, kvinnan som scenograf och människan som en kultiverad skådespelare.
Hemmet som scen tangerar det som troligen kommer att förändra våra interiörer allra mest, på ett sätt som idag är svårt att överblicka. Vi vill nästan inte tänka på riktigt hur radikalt vår kropp och hjärna har förändrats av telefonen som objekt och sociala mediers ankomst. Detta – bland mycket annat – diskuterar Beatriz Colomina och Mark Wigley i sin relevanta och smarta lilla bok Are we human? Notes on an archealog y of design. Titelns fråga handlar om relationerna mellan oss och alla lager av design vi skapat. Från stenkniv till världsomspännande digitala nätverk; vår plastiska hjärna omdefinieras och omskapas av nya produkter och ny design. Eftersom vi formar redskapen som sedan formar oss, så är vi i ständig förändring.
Att majoriteten av världens befolkning redan är ansluten till internet och använder sociala medier innebär en total transformation av hur vi lever samt har enorma implikationer för arkitektur och design. Precis som massmedia – först radion, sedan tv:n – möblerade om våra vardagsrum, så omskapar sociala media i dag vad som är privat och publikt, insida och utsida. När nya hus eller interiörer skapas är det just nu oerhört viktigt att de ser bra ut på Instagram. Hur delade kommer bilderna bli, hur pinnade, hur många tweets, hur många likes? Det är ju i det virtuella de kommer att ha störst publik, verkligheten är tvåa.
Men det är inte bara expansionen av mottagandet/mottagarna som spelar roll. Sociala medier omdefinierar vår relation även till objekt och rum. Vi lever nu i ett hybridiserat rum mellan det virtuella och det verkliga. Författarna hävdar i kapitlet Homo Cellular att telefonen nu står för mycket av det som hus och interiörer förknippas med. Den erbjuder ett rum att befinna sig i, säkerhet, orientering och representation. Genom den är vi är under ständig självvald övervakning, genom den suddas gränser ut mellan arbete och lek, vila och aktivitet. Genom den är vi ständigt sysselsatta med projektet att konstruera oss själva, det har blivit vårt ansvar och huvudsakliga sysselsättning. I brist på religiösa eller andliga uttrycksformer blir design även själens uttrycksform. Genom våra designval gör vi – givetvis via sociala medier – en estetisk presentation av oss själva som etiska objekt.
Edward Hollis gör precis som Colomina och Wigley iakttagelsen att interiörerna delvis nu har flyttat in i skärmen. I denna virtuella interiör går inget någonsin förlorat, allt blir ihågkommet. Om interiörer till viss del handlar om att samla och organisera, är Google en katalog över en okänd samling. I denna är vi det som samlas in. Molnet är det nya minnespalatset. Det utgörs av ett antal gigantiska plåthallar omgivna av kylanläggningar och generatorer i olika utkanter av ingenstans världen över. Inlåsta i plåtskåp, omgärdade av högsta säkerhetsklass, surrar servrarna som innehåller oss, det som är vi. Alla våra hemligheter, sökningar, bilder, resvägar, texter, önskningar och val. Vi behöver inte längre minnas något när Google gör det åt oss.
