Det är fullt möjligt att bygga ekologiskt och ekonomiskt hållbara villaområden. Men det kräver en ny typ av systemtänkande, skriver arkitekten Fredrik Rosenhall.

Hur vi utformar våra städer har stor påverkan på deras ekologiska fotavtryck och sociala funktionalitet. De flesta är i dag eniga om att hushålla med mark och resurser; att nyttja infrastruktur effektivt, minska transportberoendet, skapa attraktiva mötesplatser och bygga hus med låg energiförbrukning.

I skuggan av förtätningsdiskursen polariseras dock städernas periferi. Å ena sidan ser vi larmrapporter om accentuerade problem i förorterna. Å andra sidan villaområden där tomterna kostar tiotals miljoner. Boendet 
har blivit en viktig social markör men skillnaderna mellan olika grupper är stora. Fastighetspriserna målar en tydlig karta av segregationen. Samtidigt som miljöcertifierade byggnader uppförs i centrala lägen växer villor av en storlek och standard vi inte sett på 100 år upp längs storstädernas kuststräckor.

Villan ligger svensken varmt om hjärtat. I ett glest land är det naturligt att bo nära marken med trädgård. En standardvilla i trä ger avsevärt lägre utsläpp per kvadratmeter boyta under byggfasen än ett flerbostadshus i betong, men när det kommer till långsiktig förvaltning och transportbehov har flerbostadshuset fördelar.

Om konceptet ”bygga tätt och centralt” har hittat en form som är såväl ekologiskt som ekonomiskt hållbar (om än inte alltid formmässigt övertygande), saknar dagens villabyggande ekologiskt systemtänkande. Det är fullt möjligt att bygga hållbara villaområden, men det kräver planering. Smart nyttjande av mark och infrastruktur, rimliga boytor, klimatsmarta stommar, optimerad solenergiutvinning, utbyggd kollektivtrafik och medvetet förhållningssätt till lokal landskaps- och byggtradition är viktiga parametrar.

Storstäderna prioriterar dock inte planeringen av denna typ av områden. De lägger resurserna på central förtätning och låter villaområdena utvecklas organiskt. Ofta styr rena tillfälligheter om en tomt bedöms vara byggbar eller ej. Bristen på planering leder också till att områdenas sociala profil accentueras.

Efterfrågan på boende i attraktiva lägen driver upp priserna. I stället för en medveten relation mellan arkitektoniskt samordnad bebyggelse och sparad natur sker en successiv avstyckning och privatisering. Låga räntor och kapitalskatter i kombination med kraftigt ökande privatförmögenheter gör det ekonomiskt lönsamt att bygga stort och exklusivt där efterfrågan är störst. Att satsa på hållbara material och måttfullhet ger begränsat mervärde för den enskilde.

Att denna utveckling knappast ligger i linje med strävandet efter ett fossilfritt Sverige är uppenbart, men den passar likväl dagens medielandskap väl. Bilder på infinity pools i kvällsljus och badrum i marmor passar sociala medier som hand i handske. Bostaden är en livsstilsprodukt och exklusivitet lockar. I förlängningen byter medelklassen ut sina kök och badrum långt innan de nått sin tekniska livslängd.

När den modernistiska arkitekturen slog igenom var ett viktigt argument att bygga bort de synliga skillnaderna mellan rik och fattig. I dag är de ekonomiska klyftorna tillbaka. Dagens modernistiska lyxvillor har dock bara formspråket gemensamt med folkhemmets byggande.

Som arkitekter behöver vi förhålla oss till detta. Förtjusningen i att kunna rita utan ekonomiska begränsningar behöver ersättas av en större samsyn kring vikten av hållbara val, i allt ifrån stadsplanering till byggnadsgestaltning. Det behövs gemensamma strategier för hållbart villabyggande, och ett regelverk som premierar smarta systemval såväl ekologiskt som socialt.

Fredrik Rosenhall är arkitekt.