Rasmus Wærn: Husens fasader spelar roll
Husens fasader spelar roll. Arkitekterna måste ständigt återerövra förtroendet för arkitekturen, skriver Rasmus Wærn.
I Uppsala har universitetet byggt sig ett nytt förvaltningshus, som Arkitekturupproret snabbt gjorde ökänt. Samtidigt som Sveriges Arkitekter delade ut Kasper Salin-priset till Johannes Norlanders bostadshus i Göteborg, fick Segerstedthuset av 3XN Arkitekturupprorets kalkonpris. Tajmingen var effektiv för den som vill sprida bilden av sig själv såsom folkets röst mot arkitekternas. Det finns mycket att säga om retoriken, men det går inte att komma ifrån att Arkitektupproret har en poäng i sak. Segerstedthuset är ingen skönhet. Att det å andra sidan är långt ifrån sämst är en klen tröst.
Segerstedthuset är effektivt och har både fina interiörer och detaljarbeten, men den slitsade fasaden är banal. Om exteriörens syfte är att betala tillbaka för rätten att bygga i ett prominent läge, verkar alla inte vara överens om ersättningen. Det är inte ovanligt. I Stockholm har just fasaden fått klä skott för allt det som en inte försumbar mängd människor står undrande inför i det hedervärda Nobelhusprojektet. Att låta Chipperfield presentera varianter av den motarbetade fasaden skulle förmodligen vara ett effektivt sätt att ta tillbaka initiativet. Populär arkitektur är inte kattskit. Det finns en verksamhet som bygger välstånd i dessa hus, men utan att dessutom visa upp en byggnadskonst som väcker respekt, stannar framgångarna där.
Att många opponenter är ansvarslösa i sin kritik minskar inte arkitekternas ansvar. Förtroendet måste ständigt återerövras. När det nu ska tas fram ett nationellt arkitekturprogram blir detta en kärnfråga. Jag vill tänka att dess övergripande syfte är att ge livet värdigare ramar, men för förtroendet för att ny arkitektur faktiskt kan göra världen vackrare, tror jag inte att det kommer göra vare sig till eller från. De program som många kommuner och flera beställare gjort, har inte åstadkommit bråkdelen av den nytta som man föreställde sig då arbetet med dem satte igång. Det hindrar inte att arbetet med att ta fram dem kan ha gett många insikter, men resultaten har som regel varit ganska meningslösa.
Vi har levt med visionen om att arkitekturpolitiskt formulerade mål ska ställa saker till rätta i drygt 20 år, men resultaten har med några få undantag varit mycket osynliga jämfört med de ”arkitekturprogram” som formulerades under den tid som kallats ”de stora programmens tid”, decennierna efter mitten av 1950-talet. Ser vi ännu längre bakåt var regelverken uttalat gestaltande.
I den tappning av Byggnadsstadgan som började gälla 1875, slogs bland annat fast att inga hus i rikets städer fick vara mer än fem våningar höga, och de fick heller inte målas med rent vit färg, ”utan färgen lämpas så, att han icke blir för ögonen menlig eller besvärlig”. Det kan man kalla arkitekturprogram! De styrde i alla händelser upp förväntningarna.
De system som i dag har verkligt genomslag är de som formuleras av Boverket och toppas av Miljöbyggnad. Framför allt principerna för dagsljus, vilka i praktiken sätter stopp för alla försök till kvartersbebyggelse. Det var naturligtvis inte meningen, men beskriver just därför precis hur arkitekturprogrammen i dag verkar. De dokument som görs med ambitionen att styra gör det sällan, medan de bestämmelser som egentligen bara ska garantera vissa effekter, blir direkt formgivande. Det är som regel arkitekturens minst problematiska aspekter som programmen försöker styra upp. Utemiljöer, interiörer och hållbarhet är tre områden där arkitekter och byggare tveklöst förmått att leverera. Men det som river upp känslorna är hur husen ser ut. Svajigheten i fasadgestaltningen gäller inte bara Sverige. Mängden nya fasadsystem har uppenbarligen inte gett motsvarande mängd nya vackra hus. Men att politiken och programmen skulle ge sig in på att hårdare reglera husens färg och form kommer inte att hända. Det skulle på kort sikt glädja den populistiska opinionen, men snart nog leda till ännu stummare och stelare hus.
Att mycket av landskapsarkitekturen och åtskilliga interiörer lyckas med att göra många människors liv lite värdigare, medan volymer ofta möts av större misstro, beror delvis på skalan. Det är få som kan och vill relatera till stora schabrak. Landskapsarkitekturen är däremot sällan enbart pragmatisk. Skönheten är med andra ord ett mer självklart syfte. I interiörerna finns förutom den mänskliga skalan också direkt koppling till det privata. Rummen har nästan alltid något för alla att relatera till. För exteriörerna är däremot inget av detta givet. Det är där man finner den ”hårda instrumentalitet” som Kenneth Frampton sett att landskapsarkitekturen saknar. Orsaken har inte med den utskällda modernismen att göra.
Men jag anar en okänslighet i mycket fasadgestaltning, som öppnat för rena chansningar. Lägg därtill att fasadens värde är något som för byggherren i bästa fall begränsar sig till en imagefråga. Det är inte att förakta; höga ambitioner ska inte misskrediteras som skrytbyggen. Men vackra exteriörer ligger i första hand i allmänhetens intresse. Tidigare ingav kombinationen av en beställare som ville och en arkitekt som kunde som regel tillräckligt förtroende. Nu räcker inte detta. Är målet en vackrare värld, måste ambitionerna upp till att åtminstone matcha det bästa i situationen. De byggnader som visat sig värdiga skulle kunna bli måttstockar, mot vilka de nya måste visa att de kan mäta sig mot. Inte för att imitera, men för att kvalificera.
Då kanske exteriörerna åter skulle få rollen som återbetalning till allmänheten för förlorade värden. Och ja, det kan komma att kosta.
Rasmus Wærn är arkitekturkritiker
