Ralph Erskines bostadsvarter Ortdrivaren i Kiruna. Foto: Johan Arvelius

Rädda Erskines dekorativa funkis

Ralph Erskines pragmatiska bostäder är motsatsen till den ”marknadisering” av hållbart byggande som resulterar i lägenhetsteknik. Därför bör Erskines hus få leva, tycker två arkitekter.

Är det platsen eller husen eller förnimmelsen som är vårt kulturarv? Kirunas stadshus demolerades i samband med den pågående stora omflyttningen av Kiruna. Kvar blev klocktornet av Bror Marklund. Ett minnesmärke över ett förgängligt stadshus som placerats intill demokratins arkitektur, Kristallen. Ännu fler rivningar väntas, bland annat Ralph Erskines färgsprakande kvarter Ortdrivaren, uppfört 1960–62. Men det är inte bara den gula och bruna färgen som utmärker de fyra husen, som innehåller 138 lägenheter och en före detta kyrka.

Erskines bostäder i Kiruna gestaltar arkitektens egensinniga drivkraft att skapa en arkitektonisk vokabulär för det moderna arbetarsamhället. Bostadshusen är en del i utvecklingen av industriellt byggande och ger samtidigt uttryck för ett slags betongromantik. Ortdrivarens fasad är uppdelad i halvmeterstora betongpaneler som ger byggnaden en böljande, karaktäristisk form. Specifika detaljer i brädformad betong kontrasterar med den industriellt producerade fasaden. Både dimensioner och det målade mönstret imiterar virke, vilket betonar arkitektens intresse för ornament. Bostadsvolymerna är en prefabricerad pelarkonstruktion, helt skild från fasaden. Både teoretiskt och tekniskt är denna uppdelning ett innovativt ”formspråk” som innehåller en specifik estetik och samtidigt är sammansatt likt ett prefabricerat pussel. Ett slags dekorativ funktionalism.

Arkitektens bostäder berättar också om hans förmåga att arbeta bioklimatiskt utan exklusiv teknik. Byggnadskropparna har formats som vindskydd, balkonger har hängts på fasaden för att motverka köldbryggor, vindfång har gestaltats som lekfulla betongskulpturer och fasader färgsatts för att främja solens glöd. Erskines pragmatiska arkitektur är motsatsen till den ”marknadisering” av hållbart byggande som ofta resulterar i högteknologiska lösningar och dyra lägenheter. Den borde försvaras!

I Växjö finns originalet till den arkitektur som Ortdrivaren är sprungen ur. I bostadsområdet Lassaskog, strax norr om centrum, ritade Erskine sex funkishus i en parkmiljö. Med våningshöga prefabricerade fasadpaneler och takhängda balkonger gestaltar Lassaskogs solitära åttavåningshus, byggda 1953–54, en ensemble. Detta är en prototyp för Erskines utopi. Husens rundade hörn, som oftast beskrivs som formade med hänsyn till klimatet, är snarare en estetik och ett tidigt exempel från det Arctic City-koncept Erskine presenterade 1958 på CIAM-kongressen i Otterlo.

Trots att bostadsområdet villkorats av byggkranen på räls säkerställde Erskine att husen inte skulle skugga varandra. Denna aspekt har i dag tagits upp av kommunen för att hävda möjligheten att bygga ytterligare fyra punkthus på samma mark med stöd av en ny detaljplan. De fyra figurativa kopiorna ifrågasätter områdets framtid. Hur kan 1950-talsarkitekturen förtätas och tillgodose dagens bostadsbehov utan att förvanska kulturarvet?

Det geniala med Erskines arkitektur är att de prefabricerade betongelementen kan flyttas och byggas upp igen. Tänk om det, i stället för att anamma rivningskulturen och sudda bort ännu en del av Sveriges arkitekturhistoria, var möjligt att flytta bostadshusen i Kiruna del för del?

Dagens värdering av kulturarv upplever vi som alltför kurerad. För att säkerställa en naturlig arkitektonisk mångfald och social hållbarhet borde mängden förbrukad energi som finns i byggnadens material – alltså en livscykelvärdering – finnas med. Skulle Ortdrivarens betongpaneler kunna flyttas till Lassaskog och visa på en varsam förtätning av punkthustypologin? Det är inte bara ett provokativt förslag som belyser potentialen i cirkulär arkitektur. Det skulle kunna bli ett idealistiskt exempel på hur återbrukade betongpaneler formulerar en mer urban framtid för Växjö.

Frida Rosenberg och Léo Friedmann är arkitekter.

 

Frida Rosenberg och Léo Friedmann är arkitekter.

Mer innehåll om ämnet