Upp på barrikaden

Om regeringen verkligen vill åstadkomma ”gestaltade livsmiljöer” måste  samhällsbyggandet förändras i grunden,  skriver chefredaktör Julia Svensson i Arkitekturs senaste nummer.

Som en del av den nya arkitekturpolitiken har Sverige fått en riksarkitekt, stationerad på Boverket i Malmö. Det är bra. I alla fall om man ser till att ansvaret för den byggda miljön ofta faller mellan stolarna. Det behövs någon som lyfter frågan.

Men en tjänstemannaställning på Boverket är knappast drömsitsen. Inte uppdraget att ”inspirera” heller. Det är nästan så att man tror att regeringen inte egentligen vill göra vad som krävs för att skapa ”gestaltade livsmiljöer”.

Det är viktigt att betona att arkitekturen inte ensam kan lösa problem som segregation. Arkitekturens egentliga uppgift är att skapa vackra och funktionella byggnader som fortsätter att vara det över tid. För att få till ett sådant behövs en diskussion kring ekonomi och kvalitet redan på idéstadiet. Och ska till exempel ett bibliotek manifestera en satsning – då ska man inte välja den arkitekt som gjort flest mediokra bibliotek eller byggbolaget med den billigaste offerten.

För att arkitekturen ska kunna göra sitt jobb behövs resurser, och resurser skapas genom fördelningspolitik.

Tanken är att ”det offentliga” ska ”agera föredömligt”. Riksarkitekten Helena Bjarnegård sa i en intervju i P1 Kultur i mars att det är viktigt att ”inte tumma på hållbarhet och kvalitet”. Det är väldigt stora löften. Samtidigt är de helt riskfria att ge, eftersom offentligt, hållbarhet och kvalitet är ord som inte förpliktigar till någonting. Är bostadsbyggande offentligt, då kommunens mark sålts till en exploatör som vill göra vinst? Eller kan kommunen
då pusta ut och slippa ansvaret? Vad är föredömligt? Vad är hållbarhet? Vad är kvalitet? Det som är så avslöjande med samhällsbyggande är att det ganska snart uppdagas om löftena bara var försäljningsjargong.

En stad där svårigheterna att få till bra vardagsarkitektur nu lyfts upp i ljuset är Norrköping. Stadsarkitekt Karin Milles skriver i tidningen Arkitekten att hon fått nog av alla de undermåliga stadsmiljöer som just nu växer fram, i Sverige och i kommunen där hon själv jobbar. Att hon är trött på att sitta på möten och prioritera bort kvalitet. Att även de billigaste byggofferterna är jättedyra. Det är inga floskler, hon pekar på faktiska problem.

Just så orädd, ärlig och specifik som Milles är i sin debattartikel behöver man vara för att kunna få till en förändring.

Hoppas att Helena Bjarnegård snart gör henne sällskap på barrikaden.

 

Julia Svensson
Julia Svensson är Arkitekturs chefredaktör. Hon är också konstkritiker i Dagens Nyheter och har en bakgrund som nyhets- och kulturjournalist.

Annonser:

Annons:

Mer innehåll om ämnet

Den urbana fronten

I boken Den urbana fronten – En dokumentation av makten över staden granskas omvandlingen av Kvillebäcken, en stadsdel på Hisingen i Göteborg….

229 kr

Visa