Det vi tar för givet blir vardag, förr eller senare. Hälsan tiger still. Vanans makt är osynlig. Vi brukade gå till arbetsplatsen, enligt ett kollektivt vanemönster som endast en pandemi kunde bryta. Nu är det inte längre självklart att skrivbords­arbetslivet ska utspela sig inom kontorets väggar. Just därför behöver den fysiska arbetsplatsen bevisa sin nytta långt mer än tidigare. Det är nu utvecklingen av kontoret börjar på allvar, nu när vi inte längre tar platsen för given.

En grundläggande del av tillvaron som vi länge haft lyxen att ta för given är demokratin. Grunden för demokrati vilar i väldigt vardagliga handlingar. Delaktighet i föreningslivet är en demokratins stöttepelare som vi blir varse först när sprickorna börjar synas. Att vintersporta i den lokala skidbacken och varje onsdag och lördag gå till dansbanan blir en trevlig vana, tills det i lokaltidningen framkommer att de krympande föreningarna bakom aktiviteterna inte längre förmår driva anläggningarna. Det har blivit för få medlemmar och föreningsaktiva på den förvaltande sidan och allt fler som väntar sig allt mer på den brukande sidan.

På samma sätt har intresset minskat för engagemang i politiken. Förtroendeuppdraget är krävande i sig, men när kommunpolitiker utsätts för hot och hat väljer många att hoppa av sitt offentliga uppdrag. Den vardagliga handlingen att slå upp en tidning för att läsa om skidbacken, dansbanan och lokalpolitiken påverkas av nya medievanor där finansieringen blir allt osäkrare samtidigt som behovet av oberoende journalistik är större än någonsin.

Det paradoxala är att i fred och demokrati präglas vardagen av förgivettaganden. Det är den yttersta lyxen att förvänta sig att morgondagen blir precis som gårdagen. Det är i denna ström av inträffade förväntningar som det är lätt att planera sitt liv och bygga upp sin tillvaro. Det är i detta mentala tillstånd som vi lär oss att gårdagens strukturer kommer att finnas där för oss i morgon. Men det är också i detta tillstånd som vi blir orörliga, fast i vanans grepp.

När pandemin rubbade våra vanor såg vi arbetsplatsen med nya ögon. Vi förmådde förändra oss och lägga om våra vanor. När valet närmar sig ett år då krig råder i Europa, klimatkrisen förvärras, lågkonjunkturen står för dörren och samhällsklyftorna vidgas ytterligare, då behöver vi värna demokratin och försäkra oss om att dess grundpelare håller. I delar av detta nummer speglar vi statens långsiktiga styrning av arkitektur och stadsbyggnad som tydligast uttrycks i den nationella policyn samt genom utbildningen och forskningen.
Det har sagts förr men bör tas för vana att upprepas: demokrati måste erövras varje dag. Bra byggnader gör det som människor ges möjlighet till i en sund demokrati: de intar en plats i det offentliga rummet och ger något positivt till den plats där de verkar.

Malin Zimm är chefredaktör för Arkitektur.