Historiskt är tongivande byggnader med relativt unga upphovspersoner inget nytt. Sigurd Lewerentz var 40 när Uppståndelsekapellet stod färdigt i Skogskyrkogården och Stockholms stadsbibliotek var klart innan Gunnar Asplund fyllt 43. Men de nominerade till Ung Svensk Arkitektur- priset, som presenteras i Arkitektur nr 7/2017, förtjänar trots detta en kommentar: Det anmärkningsvärda med 2017 års projekt är att det egentligen inte finns något av ”ung” över dem. Samtliga nominerade, YR/JZ, Skälsö och CREAM, visar på förmåga till grepp om större helheter.

I Sverige har vi just nu en byggtakt som på många sätt minner om rekordårens och behovet både av nya bostäder, offentliga och kommersiella byggnader och institutioner, tycks omättligt. Högkonjunkturen lockar hit både framfusiga danska arkitekter och arkitekter från ett Europa där hjulen snurrar långsammare. Men konjunkturen skapar också plats för yngre kontor att ha hand om omfattande uppdrag, och inte nödvändigtvis vara beroende av familj och vänners villabyggande för sina första arkitektuppdrag.

Det märks hos alla de nominerade projekten, vilket även Arkitekturs kritiker Mikael Bergquist konstaterade i nr 1/2017, att denna nya unga generation arkitekter har ett större intresse för material, detaljer och kvalitet än för att skapa signaturbyggnader med stora gester. Men det är också så att den strama och klassicerande stil som syns på många håll, som skämtsamt kallats ”the new boring”, kräver extraordinärt detaljarbete och precision för att inte bli tråkig. Förhoppningsvis är kvaliteten och detaljerna något man fortsätter argumentera för och hålla fast vid, även i de fall då kontoren expanderar och får större och fler projekt.

Även om ”den gestaltade livsmiljön” betonas från regeringshåll är det i dag, mer än på länge, ekonomin som styr samhällsbyggandet. Det är en balansgång för arkitektkåren, som förutom att vara krassa konsulter förväntas skapa ett godare samhälle.

Som arkitekt gäller det därför att orka ha en övergripande syn. Att glömma konsultrollen och inte kompromissa, vare sig med byggnaderna i sig, med deras interiörer och planlösningar eller med deras omgivande utemiljöer. Dessutom måste vår tids yngre arkitekter, kanske mer än tidigare och mer än på sin tid Asplund och Lewerentz, träna sig i att se större än det egna objektet. För i en värld där det offentliga allt oftare släpper ansvaret för utformningen av samhället till en marknad som prioriterar snabba vinster, är det arkitekten som är brukarnas, människornas, enda hopp.