Staten bör ta ett större ansvar för bostadsbyggandet, konstaterar Jämlikhetskommissionen i rapporten En gemensam angelägenhet, och Veronica Hejdelind håller med.

Inkomstklyftorna i Sverige har de senaste decennierna ökat mer än i de andra OECD-länderna. Den ekonomiska ojämlikheten påverkar såväl enskilda människors vardag som samhället i stort. 2018 upprättade därför regeringen en kommitté för ökad ekonomisk jämlikhet – en jämlikhetskommission – som fick i uppdrag att lämna förslag på åtgärder som kan vända trenden. I början av augusti i år, strax innan alla kom tillbaka från semestern, presenterade kommissionen sitt slutbetänkande, En gemensam angelägenhet. Det är en välvald titel. Ett samhälle med stora skillnader mellan invånarnas möjligheter att leva ett värdigt liv, där vissa har allt och några har inget, är otryggt för alla och samhällsekonomiskt olönsamt. Effekterna av ojämlikheten och den segregation som ofelbart följer på den angår därför oss alla.

Kommissionen har gjort ett grundligt arbete. Utredningen är på över tusen sidor. Den ger en bild av ett segregerat land där ojämlikheten kommer till uttryck i utbildningssystemet, på arbets- och bostadsmarknaden och i folkhälsan. Med fakta, siffror och väl underbyggda analyser av forskare och experter presenteras på enkel och rak kanslisvenska en skarp samhällsanalys som är svår att avfärda. Här redovisas de politiska beslut och vägval som gjort Sverige till ett land där hemlöshet och otrygga uppväxtförhållande drabbar allt fler och den sociala rörligheten minskar.

I betänkandet föreslås åtgärder inom en rad politikområden där utbildning, bostäder och integration lyfts fram som några av de viktigaste. Inom delområdet bostad och grannskap understryks betydelsen av en välfungerande bostadsförsörjning för såväl individer som samhällsekonomin. Bostadsbristen beskrivs som ett stort och akut samhällsproblem som starkt bidrar till social utsatthet och segregation. Kommissionen beskriver den strukturella bostadsbristens orsaker och verkan och föreslår en mängd kort- och långsiktiga åtgärder. Bland annat föreslås ett starkare statligt ansvar för bostadsbyggandet genom statliga topplån och hyresgarantier, en regional planering för bostadsförsörjningen samt ett mer jämlikt och aktivt användande av det kommunala planmonopolet. Begränsningar i möjligheterna att föra ut vinster ur allmännyttiga bostadsföretag föreslås också, liksom socialt förebyggande insatser som syftar till att förbättra boendemiljöer och minska segregation. Kommissionen vill även se tydligare statliga mål för bostadspolitiken och föreslår flera tilläggsdirektiv till den bostadssociala utredning som nu pågår. Bland annat vill man undersöka alternativ för en svensk social bostadssektor, däribland en statlig allmännytta. 

Totalt beräknas förslagen kosta 35 miljarder kronor. Finansieringen föreslås tas bland annat genom införandet av en höjd moms på livsmedel från nuvarande
12,5 till 25 procent, avveckling av rotavdraget och en tillfällig justering av biståndsmålet från 1 procent av BNP till 0,7 procent.

Sammanfattningsvis konstaterar kommissionen att det går att öka jämlikheten och samtidigt stärka samhället såväl ekonomiskt som i andra avseenden. Det är hoppfullt. Men det kräver investeringar i utbildning och bostäder samt förändrade regler i trygghetssystemen, vilket i sin tur kräver politisk vilja och mod att genomföra. Vilket tyvärr inte var vad finansminister Magdalena Andersson visade när hon valde att presentera kommissionens utredning mitt i semestern. I bostadsfrågan står nu hoppet till utredningen En socialt hållbar bostadsförsörjning som Karolina Skog leder. Betänkandet lämnas i slutet av 2021.