Vi lever i de förenklade resonemangens tid. I Sveriges Radios Studio Ett konstateras till exempel att kommunalvalet i Vaxholm vanns av ett lokalt parti, vars viktigaste fråga är bevarandet av den gamla skärgårdsbebyggelsen.

Frågan är intressant men radioinslaget saknar helt nyanser: det görs till exempel ingen distinktion mellan att bevara de ”små, pittoreska trähusen” och att ersätta dem med pastischer. Det förs ingen kvalitetsdiskussion och resonemanget sätts inte heller in i en ekonomisk eller ekologisk kontext. Det talas bara, ganska aningslöst, om att ”bevara småstadens kulturhistoriska charm”.

Några dagar senare ägnar SVT:s Aktuellt ett långt inslag åt att Arkitekturupproret gjort en omröstning på Facebook. Knappt 7 000 personer har röstat och därmed, slår Arkitekturupproret fast, är Borlänge ”Sveriges fulaste stad”.

Det är förstås anmärkningsvärt att svenska public serviceföretag är så oinsatta i stadsbyggnads- och arkitekturfrågor att de går med på att reducera dem till en fråga om stil. Den debatt som uppstår i riksmedier efter Aktuellt-inslaget är både viktig och välkommen, men lyfter aldrig från fult/fint-nivån. Var är de kritiska reportrarna som ställer frågor till exempel om byggbolagens makt och politikers intresse av ökat skatteunderlag, som troligen bidragit till att de röda stugorna ersatts av höghus?

Det är också bara att konstatera att om den svenska arkitekturdebatten ska lyfta så måste fler arkitekter synas och höras mer i den. Det här kan omöjligt vara enbart Gert Wingårdhs uppgift, även om han gör vad han kan för att nyansera.

Det kommer alltid att finnas olika syn både på estetik och på vad som är att betrakta som en kvalitativ stad eller byggnad.

Men vill man ha en arkitekturdebatt som bedrivs med den kunskap, saklighet och komplexitet den förtjänar, så måste man också ta sig tid och mod att bidra till den.

Att inte ta ställning är också ett ställningstagande.