Experthjälp för myndigheter är inte den enda som behövs för att stärka arkitektur- och designområdena, skriver arkitekten Lisa Daram, Arkus kanslichef.

Det finns ett bildningsunderskott på miljöområdet hos allmänheten och hos myndigheter som bygger, förvaltar och upphandlar. Om vi menar allvar med ett hållbart samhälle måste underskottet minskas. Synen på arkitektur/design måste reformeras. Här spelar politiken en nyckelroll.
Utredningen bakom Gestaltad livsmiljö vill i korthet uppnå en bildningsutveckling  i det offentliga/professionella på bekostnad av utvecklingen hos den breda allmänheten. Men når man ända fram i sin framställning?

Statlig arkitektur- och designpolitik är i praktiken inget nytt. Under 1900-talet fanns starka kopplingar mellan verksamheter, forskning och utformning av miljöer. Låt vara att politiken inte kallades arkitektur- och designpolitik. Byggforskningsrådet, Byggnadsstyrelsen och Skolöver­styrelsen var några myndigheter som uttalat strävade efter funktionalitet och tidsenliga uttryck.
Men myndighetskulturen var monokulturell och stelnade. Avveckling påbörjades i slutet av 1970-talet, pågick fram till 1990-talet och bröt ett statligt, praktiknära engagemang i planerings- och byggandefrågor.
1997/98 återuppstod så arkitektur- och designpolitiken – idealistisk, glamorösare och i eget namn – i kulturpolitiken, som även den är att betrakta som ung i sin nuvarande form. Fram till 1991 sorterade kulturpolitiken under utbildningsdepartementet som inrättats 1967, ur dåvarande ecklesiastikdepartementet. Det senare hade alltsedan 1840 behandlat ”kyrkliga och prästerliga frågor, kultur, allmän uppfostran, arkiv, bibliotek, akademier, museer, utbildning och forskning”.
Staten hade alltså fram till 1990-talet en nära relation till praktiskt byggande, praktiknära samhällsbyggnadsforskning och till folkbildning via museerna. Denna närhet finns inte kvar. Motsvarande utvecklande och bildande kraft har inte axlats av marknaden.

När man i dag, för att möta tuffa samhällsutmaningar, identifierar problem inom byggande och upphandling, gällande kvantitet och kvalitet, så önskar jag mig tillbaka till ett samhällsbärande förhållningssätt till arkitektur och design.
Kulturpolitik, regleringsbrev eller enstaka tjänster räcker inte. Problemen kommer heller inte att lösas genom avregleringar i lag. Offentliga myndigheter, nationellt, regionalt och lokalt, behöver rejäla upprustningar av sig själva som beställare. Branscherna behöver se över sina självuppfattningar. Kunnande, förmåga och målsättningsformuleringar behöver skärpas över hela fältet.
Så vad göra? Pusslet är svårlagt, men behoven akuta. Det offentligas makt över tingen kommer inte tillbaka och marknaden blir aldrig så altruistisk och utvecklingsbar som man kan önska. Att leda en stat, en kommun eller en myndighet utan att begripa sig på hus, miljöer och materiel – hur detta skapas, fungerar, vad det uttrycker och betyder för människor, samt vad det kostar och inbringar på lång sikt – är en utbredd dysfunktionalitet i samtiden.

Två bärande spår i rådande läge är folkbildning och experthjälp för myndigheter. Behåll ArkDes för folkbildning och demokrati. Stärk sak- och kommunikationskunskapen.
För experthjälp i det offentliga behövs en insatsstyrka som kan integrera arkitektur och design brett med miljöfrågorna i departement, myndigheter och kommuner. Denna ska inte bäras av Kulturdepartementet utan gemensamt av branscher och myndigheter. I samarbetsorganet IQ Samhällsbyggnad finns redan en fungerande nod för samtliga parter. Använd den och se till att alla är med och finansierar. Utforma ett lyft för kunnande och förmåga. Förslagsvis med hjälp av designmetodik.