Handbok utan historia
Årets utgåva av Arkitektens handbok är tjockare än någonsin. Trots det efterlyser Claes Caldenby mer arkitekturhistoria.
Arkitektens handbok har kommit ut i sin fjortonde, årliga upplaga, tjockare än någonsin. Nu är den uppe i nästan 700 sidor och har fått en mer hanterlig liten bilaga, Arkitektens fältbok, med det allra mest väsentliga.
Det är en imponerande prestation som redaktionen i form av Anders Bodin, Jacob Hidemark, Martin Stintzing och Sven Nyström åstadkommit. Efter allt slit med att få arkitektkunskapen på plats har de med all rätt roat sig med att välja färg på omslaget. I år är det Fiesta Red, som man en gång kunde få på sin Fender Stratocaster.
Vad säger då Arkitektens handbok om vari svenska arkitekters kunskaper består? Det är mestadels tryggt pragmatiska kunskaper från ritningsvikning över människans mått till spik, skruv och mutter. Däremellan en del goda råd som att ”Hus ska vara enkla, upplevelsen ska vara rik”.
Det börjar med ytan på en triangel och slutar med ordet ”ås” i en ordlista på fem språk. Någonstans i slutet av det första långa avsnittet ”Allmänt” i handboken kommer ett par sidor om ”Arkitekturens stilar och ismer” och ”26 svenska arkitekturexempel”. Vad som står där intresserar mig särskilt, inte minst därför att det knappast kan vara invändningsfritt, som mycket annat i boken väl är.
Av Anders Bodin, som varit särskilt inblandad i dessa delar, får jag veta att ismerna funnits med i samtliga upplagor av boken, medan referensexemplen adderats på senare tid. Jag får också veta att redaktionen varje år får synpunkter på innehållet, men att ingen tidigare har tyckt något om ism-frågan. Vad det beror på kan man förstås fundera över. Har ingen läst det och är det i så fall inte viktigt? Eller har man synpunkter bara på sådant som gör anspråk på att vara säker kunskap?
Särskilt referenslistan på en sida tål att diskutera, bokstavligen. Den har tillkommit utifrån goda exempel som redaktionen har hänvisat sina studenter på KTH till i undervisningen. Det kan förstås förklara att 14 av 26 exempel ligger i Stockholm och inte ett enda i Göteborg eller Malmö/Lund.
Till råga på allt är, vad jag kan se, alla de 12 exemplen utanför Stockholm ritade av Stockholms-arkitekter. Det går förstås att tvista i det oändliga om vilka som är de 26 tydligaste exemplen på ”tidlösa hållningar” till gestaltning. Det är i själva verket en av poängerna med en ”kanon”, att ifrågasätta den. Men ett så här snävt Stockholmsperspektiv är orimligt.
Om ismerna finns också en del att säga. Jag noterar att svenska arkitekters skepsis mot postmodernismen som övertydligt historiserande får stöd och att Bodin för fram ”kontextualism” som ett svenskt alternativ till Framptons ”kritisk regionalism”. Bodin menar att listan kunde behöva uppdateras. Med vad, frågar man sig då i en tid när allt är möjligt och vi inte tycks ha några tydliga ismer, samtidigt som det från vissa håll envist hävdas att folk vill ha ”klassisk stil”.
Det är häpnadsväckande mycket en arkitekt ska kunna och som boken hjälper till med. Som om detta inte räckte frågar jag alltså också efter postmodernismens idé om arkitekten med historieboken på ritbordet. Den uppmuntras knappast som det är nu.
Ändå möter jag återkommande tidigare studenter som säger sig längta efter mer kunskap om arkitekturhistorien och jag tror inte det är bara av artighet. Men tiden räcker ju inte till och byggbranschen efterfrågar den knappast. Jag befarar att detta gör arkitekter sämre rustade att möta kraven på klassisk stil. Arkitektens handbok kunde ha en uppgift att fylla också här, som en uppmuntran till fortsatta samtal, i okunskapens tid.
Claes Caldenby är redaktör för Arkitektur.