Det är nästan omöjligt att inte stanna upp och titta när ett hus håller på att rivas. Byggnaden går från ett tillstånd av låg entropi till ett rasande kaos. Man blir stående med gapande mun medan en rivningsgrip nyper isär ett bjälklag som om det vore en skiva knäckebröd. En hydraulhammare knackar obehindrat ner en vägg, och ibland sitter det en barnrumsaffisch kvar som dras med i massorna. Det går inte att sluta titta.

Det finns något motsägelsefullt i att människan samtidigt verkar bemästra materialet men i samma stund väljer det absoluta kaoset. Beslutsamt och med adekvata verktyg kastar vi oss in i ett tillstånd av hög entropi, där saker aldrig återfår sin struktur och där energin som en gång gick åt till byggandet för alltid förvandlats till marginell värme.

Detta nummer rubriceras med den paradoxala formeln ett+ett=tre som gör anspråk på att helheten, genom om-, på, eller tillbyggnad, är mer än summan av sina delar. Det krävs mycket kunskap och kreativitet för att kunna möta nya behov och lösa lokalfrågor utan att följa normen ”riva och bygga nytt”.

Att verka i det befintliga, som Torun Hammar uttrycker det i Joanna Zawiejas reportage i detta nummer, kräver kunskap och tid. Det är inventering, förvaltning och fysisk närvaro som ger oss lösningar inom den redan byggda miljön. I samma reportage delar Lone-Pia Bach sin erfarenhet om att hela byggsektorn tänker hållbarhet genom nybyggnad. Denna inställning är besläktad med ett tekno­kratiskt synsätt som göder illusionen att nya tekniska innovationer ger människan full kontroll över den naturliga livsmiljön.

Att tänka hållbarhet genom nybyggnad inom byggsektorn är ett utmärkt exempel på en märklig kognitiv instinkt hos hela mänskligheten. Den kallas på engelska additive bias och avslöjar hjärnans preferens för att lägga till snarare än ta bort saker vid problemlösning.

I Nature (190/2021) presenterades en studie där tusen personer ställdes inför olika legofigurer med uppgift att balansera strukturen. Det visade sig att de flesta valde att göra tillägg, även om detta skedde till en kostnad. Deltagarna var beredda att köpslå för fler legobitar för att uppnå en symmetrisk lösning. Majoriteten av försökspersonerna var inriktade på att problemet skulle lösas genom en additiv strategi, även om varje uppgift enkelt kunde klaras genom att ta bort bitar.

Den additiva preferensen kan arbeta med och mot oss. En nybyggnad som förutsätter rivning av en funktionsduglig byggnad blir ett stort minus på 
energi- och materialkontot. Om- och tillbyggnad som med precisa lösningar 
och hållbara tillägg adderar funktion och livslängd utan rivning blir ett klimatpositivt plus. Den additiva formeln ett+ett=tre fyller en pedagogisk funktion trots ett matematiskt felslut.

Vi befinner oss i ett läge där vi i stället för att köpslå om fler bitar för en snabbfix, behöver studera uppgiften noga och pröva värdet av varje befintlig del. Att som arkitekt argumentera för minimerad rivning innebär inte att avstå uppgiften – tvärtom. Det finns ett paradoxalt mervärde 
i arkitektens kunskap.

Malin Zimm är chefredaktör för Arkitektur.