Med ned­monteringen av allmännyttan försvann kulturen runt gemensamhetslokaler, enligt en ny rapport. Men i det resilienta samhället behöver vi gemensamma tvättstugor, skriver Annica Kvint.

Gemensamhetslokalens historia, nutid och eventuella framtid avhandlas i rapporten ”Dela rum”. Författarna Dan Hallemar och Veronica Hejdelind intervjuar boende i 1940-talets Rosta i Örebro, 1960-talets Stockholmsförort Husby samt 1980-talets Lambohov och 2010-talets Vallastaden i Linköping. Efter att ha gjort en gedigen genomgång av gemensamhetslokalens historia konstaterar de att den fram till 1990-talet var en så självklar del av samhälls­bygget att den aldrig behövde motiveras i ekonomiska termer.

Men ned­monteringen av allmännyttan har bidragit till att kulturen kring gemensamma rum sedan dess försvunnit. Effekterna av det syns i Vallastaden, som genomsyras av vår tids ”entreprenörsdrivna gemenskap”. När stadsdelen var färdigbyggd överlämnade kommunen ansvaret för de sex ”felleshusen” till de boende. Det har lett till att en av samfälligheterna i stadsdelen hyr ut ”sitt” felleshus för privata fester. En annan har utvecklat felleshuset till något av ett coworking space. På så sätt får samfälligheterna sin ekonomi att gå ihop – men några gemensamhetslokaler i traditionell bemärkelse är det ju inte tal om.

Hallemar och Hejdelind konstaterar det absurda i att den gemensamma tvättstugan, som borde vara en självklarhet i vår tid av ”delningsekonomi”, på grund av rådande regelverk ofta inte går att räkna hem. Detta trots att det resilienta samhälle som står rustat att möta kriser är i stort behov av den typ av ”lagoma” grannkontakt som skapas i traditionella tvättstugor.

Det finns ingen fungerande affärsmodell för gemensamhets­lokalen, den är och förblir värderingsbaserad. Ska den ha ett hållbart liv och kunna bidra till samhället på ett fruktbart sätt drivs och stöds den bäst av det allmänna för det allmänna, sammanfattar Hallemar och Hejdelind.

Annica Kvint är kulturredaktör för Arkitektur.