Stor tonvikt på den smala arkitekturen
”Det är anmärkningsvärt att ge Kasper Salin-priset till en privatbostad.” Claes Caldenby kommenterar prisutdelningen på Arkitekturgalan.
Kasper Salin: Hamra Ateljébostad. Guldstolen: Biblioteket No 5, Stockholm. Kritikerpriset: Mark Isitt. Planpriset: Arkitekturprogram för Linköpings innerstad. Sienapriset: Jubileumsparken i Frihamnen, Göteborg. Bostadspriset: Inspiration Rosendal, Uppsala. Så långt alltings pris 2018. Vad är dess värde?
Det mest anmärkningsvärda är nog Kasper Salin-priset till en privatbostad. Tio gånger tidigare har bostäder fått priset, men aldrig en privat villa. Det har rentav varit en oskriven regel och det av pedagogiska skäl. Ett viktigt syfte med priset är att kunna visa på goda exempel och en privatbostad är inte tillgänglig på samma sätt som offentliga byggnader som helt dominerat prislistan. Det bryter man nu med motiveringen att det är ”En liten byggnad med säregen gestalt” som svarar ”på beställarens specifika önskningar”. Samtidigt är det värt att notera att det bara är det andra Kasper Salin-priset som går till en kvinnlig arkitekt.
Biblioteket No 5 är en lika sällsynt genomarbetad, och svårtillgänglig, inredning på Östermalm, i yttersta änden av designsegmentet, men i ett helt annat och frodigare formspråk.
Mark Isitt har till sist fått kritikerpriset efter många års skrivande, nu med viss betoning av den aktuella radiopodden Stadsinspektionen. Han är uppskattad för sitt vassa språk men också ifrågasatt, inte minst av många arkitekter, för sitt envetna intresse för den spektakulära ytan. Alltså tre priser med tonvikt på den i flera meningar smala arkitekturen.
Kanske är det inte oväntat att priserna till plan, landskap och bostad har ett bredare anslag. Allt fler kommuner skaffar sig arkitekturprogram. Ofta är det rätt fluffiga dokument, bra för politiker som inte vill bli styrda, men av tvivelaktigt praktiskt värde. I Linköpings nästan 90-sidiga program kan man notera att arkitektur är ”berörande, robust och användbar” och inte det annars bara alltför vanliga ”tät, grön och blandad”. Kvalitet behöver inte vara storslaget och häpnadsväckande utan kan vara litet men omsorgsfullt och med god framförhållning, sägs det så klokt. Kulturmiljön är viktig och att det finns målkonflikter erkänns. Det är bara att önska Linköping lycka till med att följa detta program med dess uttalade respekt för den professionella kunskapen.
Jubileumsparken i Frihamnen har redan några år på nacken. Det är ”platsbyggnad”, för att sätta en tidigare otillgänglig del av Göteborg på kartan inför stadsutbyggnaden i den sista och mest centrala delen av Norra Älvstranden. Det är en hoppingivande om än högst marginell alternativplanering i kommunal regi, i en kommun där politikerna annars inte drar sig för att sälja ut torg och köra över sitt eget stadsbyggnadskontor.
Inspiration Rosendal till sist är ett bostadshus med en överraskande stark idé både till form och innehåll i ett annars rätt påfrestande brokigt nybyggnadsområde i expansiva Uppsala. Det har drag av modernistiskt kollektivhus från 1920-talet, skinande vitt med små ungdomsbostäder i oförskräckt repetitiva mönster, motionsslinga på taket som i Le Corbusiers Marseillehus, och markanta gemensamma lokaler för hälsoboomgenerationen. Nästan som ett löfte om vad ett boende i en delningsekonomi skulle kunna vara.
”Privat sparsamhet, offentlig lyx” drev en generation svenska arkitekter kring sekelskiftet 1900. Det var en del av kritiken mot det sena 1800-talets överklass och dess statuskonsumtion. Ur detta kom arkitekter som Asplund och Lewerentz som lade grunden för den svenska arkitekturens starka ställning internationellt fram till mitten av 1900-talet. Idag lever vi i en tid av privat lyx och ett alltmer provocerande isärdraget samhälle. Arkitekterna kan välja sida, nu som då, dels förstås i uppdragen, men mycket lättare i hur man delar ut priser. Prisernas syfte är ju inte bara att ge duktiga kollegor en klapp på axeln. Det handlar om att formulera vad arkitektur kan vara. Inte bara att allting har ett pris, utan förhoppningsvis också att det har ett hållbart värde till allmän nytta.
Claes Caldenby är redaktör på Arkitektur