Märkligt ge Per Gedin Stora fackbokspriset
Boken När Sverige blev modernt är en pamflett och ingen saklig fackbok, och den innehåller många felaktigheter. Det skriver Eva Rudberg, författare till flera böcker om funktionalismen.
Per Gedin är en framstående författare med verk om bland andra Verner von Heidenstam och Karl Otto Bonnier, ämnen han behärskar väl. Utgångspunkten för den nya boken har varit Gregor Paulsson och hans verk. Men tyngdpunkten i boken ligger på funktionalismen och särskilt Stockholmsutställningen 1930, vars bostadsavdelning Gedin anser vara källan till allt ont som skett inom arkitektur och stadsplanering sedan dess. När det gäller funktionalismen, bostadsfrågan och stadsplanering är Gedins kunskaper dock bristfälliga.
Gedin menar att det var en kupp från Paulssons sida att som ansvarig för Stockholms-utställningen 1930 lägga till en avdelning för bostäder. För många andra måste det ha känts ganska självklart; motsvarande utställningar ute i Europa hade koncentrerat sig på bostäder, och i Sverige var frågan brännande. De deltagande funktionalisterna kunde dock konstatera att det inte räckte med smarta minilösningar av bostäder för dem med lägre inkomster: bostadsförsörjningen var en politisk fråga.
Den statliga Bostadssociala utredningen, där några av funktionalisterna deltog, startade på 1930-talet. Denna dömer Gedin helt ut och menar att man här enbart gick in för höghusbyggande. ”Några alternativ gavs inte, individualism och humanitet fick inte plats” påstår Gedin. I verkligheten var bostadsbristen skriande, trångboddheten hög och den hygieniska standarden undermålig. På detta ville Bostadssociala utredningen råda bot genom goda bostäder till rimliga kostnader – en i högsta grad human åtgärd. Det som byggdes under1940- och 50-tal var främst småhus, radhus och låga flerbostadshus. Det individuella, som Gedin efterlyser, gavs större utrymme helt enkelt genom att människor fick en chans till bättre boende. Den individualitet, som han sannolikt har i åtanke och är så mån att värna om, har alltid varit möjlig för dem som har råd. Att tillfredsställa den har varit en uppgift som arkitekter har och har haft i alla tider. Funktionalisternas stora insats var att sätta fokus på den breda befolkningens bostadsförsörjning.
Uno Åhrén kommer ofta i Gedins skottlinje. När Åhrén hävdar behovet av exakta metoder i stadsbyggandet anklagar Gedin honom för att anse att ”de irrationella, individualistiska behoven inte var mätbara och kunde inkluderas i planeringen”. Men tvärtom var Åhrén pionjär när han som chef för Svenska Riksbyggen initierade intervjuundersökningar då han planerade Årsta centrum på 1940-talet.
Även Sven Markelius står i skottlinjen för Gedin. För honom blir Markelius idé om kollektivhus något som påtvingas människor, när det i själva verket gav just individen, inte minst kvinnor, ökad frihet.
Trots att nazisterna avskydde modernismen vill Gedin sammanföra dem. Rashygien kopplar Gedin direkt till funktionalisternas hygieniska aspekter på boende och stadsplanering. I själva verket engagerade sig många av funktionalisterna aktivt mot nazismen och hjälpte judiska flyktingar. Och ”den nya människan” i funktionalisternas skrift Acceptera från 1931 handlar inte om rashygien utan om att förändra tillvaron så att den blir ”ett smidigt redskap för livet”. Men för Gedin är det bara ett sätt för funktionalisterna att pådyvla människor sin arkitektur.
Gedin är också missnöjd med att detaljhandeln ska bestämma var butikerna ska ligga, och tycker att det kan väl de boende i området få avgöra. Särskilt mycket kunskaper om hur stadsplanering går till har inte Gedin, statistik och prognoser verkar inte ingå i hans föreställningsvärld.
Det här är några exempel ur Gedins bok, som är en pamflett riktad mot funktionalismen, inte en saklig faktabok. Han ser på dåtidens problem med dagens ögon och använder citat utbrutna ur sitt sammanhang. Till det kommer åtskilliga sakfel. Därför är det märkligt att just denna bok fått det stora fackbokspriset.
Eva Rudberg, arkitekt, docent och författare till böckerna om Åhrén, Markelius och Stockholms-utställningen 1930.
