Stockholmsutställningen 1930 invigdes 17 maj 1930. På bilden syns restaurang Paradiset, av Gunnar Asplund. Fotokälla: Wikimedia Common

Varför är det så känsligt att diskutera funktionalismen?

Varför är det så känsligt att diskutera funktionalismen? Per I. Gedin, författare till  När Sverige blev modernt, svarar Eva Rudberg angående hennes debattartikel om boken.

Eva Rudberg har skrivit en artikel om min bok När Sverige blev modernt som hon anser vara en pamflett och som innehåller ”åtskilliga sakfel”. Visst kan något bli fel i en faktabok, men hon ger dock inte ett enda exempel på något sakfel. Hon är också upprörd över att boken erhållit Stora Fackbokspriset för 2018 – hon tycker det är ”märkligt”; jag uppfattar priset som en kvalitetsstämpel, som den knappast hade fått om den var full av fel. Av hennes artikel framgår att hon i själva verket menar att det handlar om ”åsiktsfel” inte sakfel.

Utan tvekan har vi olika åsikter. Funktionalismen, som gjordes av Stockholmsutställningens ledande personer – Gregor Paulsson, Sven Markelius, Uno Åhrén och senare Gunnar Myrdal – till en ideologi, där arkitekturen snart blev ett exklusivt litet sidospår. Ideologin tog fasta på drömmen om Den Nya Människan, en sund och frisk och spänstig människa, som skilde sig från den fattiga, utarbetade kroppsarbetaren. Funktionalismens bostäder skulle bidra till detta. Hyreskasernerna med deras mörka gårdar skulle rivas och ge plats till luftiga, vind- och solomsusade rationella bostäder. Men drömmen om Den Nya Människan hade också drag av tidens rasteorier, där föraktet för ”mindervärdiga” personer ingick.

Det demonstrerades på Stockholmsutställningen av en raspaviljong, Svea Rikes om förstods av Herman Lundborg, skaparen av Rasbiologiska institutet. Till det kom den funktionalistiska ideologins manifest acceptera, 1931 där redan titeln anger ett ovanifrån perspektiv och Gunnar och Alva Myrdals Kris i befolkningsfrågan 1934. Där förordas sterilisering av dessa mindervärdiga människor ”för att stegra folkmaterialets kvalitet”, som det uttrycks i boken. Detta är några av de kätterska påpekanden i min bok, som har upprört en del läsare, liksom Eva Rudberg. Jag har förstått att funktionalismen och den efterföljande Bostadssociala utredningen (1933–1947) som omvandlade dessa teorier till praktiska anvisningar för bostadsbyggande har en mytisk plats i den svenska självuppfattningen, att den ses som en oantastlig del av det svenska samhällsbyggandet, ja av själva välfärdssamhället.

Tyvärr går Eva Rudberg inte in på sakfrågorna utan avfärdar dem med att jag har ”bristfälliga kunskaper” –  igen utan någon dokumentering. Hon upprepar som försvar att folk måste ju ha någonstans att bo, men skriver inte att man glömde fråga hur människorna ville bo. Hon tar inte upp att tre av författarna till acceptera inom tio år efter utställningen, sa att de tyvärr glömt ”trivseln”: ”Faktorn trevnad vart i hastigheten för litet observerad” (Åhrén), ”Trettiotalets arkitektur är ful kall och omänsklig” (Markelius), ”Vi underskattade det psykologiska, trivseln och människornas behov att av att själva bestämma” (Wolter Gahn).

Det finns många därmed sammanhängande frågeställningar som jag tar upp, som varför man  rev stora stadskvarter och planerade att riva många fler, varför Stockholm har så lite småhusbebyggelse efter 1940 trots att de flesta önskar att bo så, varför Albert Lilienberg som var en anhängare av Camillo Sitte i förtid ersattes av Sven Markelius som stadsbyggnadsdirektör etc. Jag framhåller självklart att det blev lyckade områden som Vällingby och Årsta, men att de väger lätt mot  stora misslyckanden som rivningar av stadskärnor och miljonprogram. Jag frågar mig också varför Sverige ensamt gick fram så radikalt mot äldre bebyggelse jämfört med våra nordiska grannar.

Eva Rudberg skriver att jag vill ”sammanföra nazismen med modernismen” och påpekar att ”många funktionalister var aktiva mot nazismen och hjälpte judiska flyktingar”. När hon påstår att jag skulle ha en motsatt åsikt går hon över anständighetens gräns. Jag är mycket tydlig i min bok med att just de ledande funktionalisterna efter 1933 blev aktiva antinazister, t.o.m. medlemmar i den starkt antinazistiska föreningen Kulturfront och att Gregor Paulsson anställde judiska flyktingar på sin institution, (se sid 289). Ändå påstår Eva Rudberg att jag hävdar motsatsen.

Jag hade hoppats på en saklig debatt kring min bok, där det självklart finns mycket att diskutera. Det har skrivits mycket om Stockholmsutställningen 1930, men den har bara i några undantagsfall ifrågasatts. Det är hög tid att analysera och problematisera dess inflytande, på gott och ont.

 

Per I. Gedin är bokförläggare och författare. Nyligen blev hans bok "När Sverige blev modernt" belönad med Stora Fackbokspriset 2018.

Annons:

Mer innehåll om ämnet