Stockholmsutställningen 1930, hall 33 "Svea rike", arkitekt Gunnar Asplund. Bildkälla: Wikimedia Commons

Replik: Funktionalismen är ett förhållningssätt

När Sverige blev modernt är ”en debattbok med ohistoriskt synsätt och vantolkningar”, skriver Eva Rudberg i en replik på Per I. Gedins svar till henne.

Min främsta invändning mot Gedins bok är att den fått Stora Fackbokspriset. Den är en debattbok med ohistoriskt synsätt och vantolkningar, inte en objektiv faktabok. Juryn som utsett den tycks inte vara särskilt sakkunnig när det gäller funktionalismen.

Gedin frågar sig ”Varför är det så känsligt att diskutera funktionalismen?” Om det är något man har gjort under de senaste 30-40 åren är det att diskutera och ifrågasätta funktionalismen, både i skrift och tal och i aktiva arkitekturinsatser. Hela Postmodernismen är ju en rörelse, som vänder sig mot funktionalismen. Det är ganska häpnadsväckande att Gedin har missat detta.

Gedin menar att det är våra åsikter som skiljer sig, inte det sakliga innehållet. Men åsikter kräver insikter om de ska vara sakliga. De vrångbilder han ger av funktionalismens ambitioner, och som jag gav exempel på, är sakliga fel.

Gedin gör en stor sak av Svea Rike på Stockholmsutställningen. Asplund var i egenskap av huvudarkitekt för utställningen ansvarig för byggnaden, men ingen av funktionalisterna var inblandade i innehållet. Herman Lundborgs rasistiska foton och övriga material hade han visat från 1919 och framåt i olika sammanhang, även på utställningar, så de var alltså inga nyheter på Stockholmsutställningen. Medelson var en självironisk karikatyr av svensken, gjord av Lubbe Nordström, inte exempel på antisemitism, som den person Gedin hänvisar till vill mena. Och strävan efter hälsosamma vanor och god fysik tycks för Gedin enbart vara ett uttryck för nazism. Att Gedins försåtliga och vilseledande sammankoppling mellan nazismen och den svenska funktionalismen tyvärr redan gått hem visar flera uttalanden och recensioner.

Citatet ”acceptera den föreliggande verkligheten…” visar på funktionalisternas ambition att undvika det utopiska och i stället ta itu med verkliga problem. Detta vill Gedin få till att man skulle omskapa människan så att hon passade in i den nya arkitekturen. På samma sätt missförstår han Le Corbusiers Arkitektur eller revolution, där det också handlar om att ta itu med de konkreta problemen om det inte ska bli revolution.

Gedin anklagar funktionalisterna för att inte ta reda hur människor vill bo. Jag vet inte om han tror att de spekulationsbyggda hyreshusen i 1900-talets början var svaret på hur människor ville bo, något val lär de knappast haft. Funktionalisterna gav sig i alla fall i kast med frågan. Åhrén gjorde det genom att han självkritiskt betonade att bostadsområden också måste få ett socialt innehåll. Han startade Sociologiska föreningen i Göteborg på 1930-talet och han införde intervjuundersökningar om bostads- och fritidsvanor. I sin bok Ett planmässigt samhällsbyggande 1945 betonar han att de sociala aspekterna skulle ligga till grund för planeringen. Detsamma gjorde Markelius i förortsutbyggandet i Stockholm, inte minst i Vällingby. Många skickliga arkitekter ägnade sig åt att forma efterkrigstidens bostäder och bostadsområden, där många småhus ingick. Och detta var insatser av arkitekter som betraktade sig som funktionalister. Funktionalismen utvecklades med andra ord. För Gedin är funktionalismen ett antal citat, som med dagens facit kan te sig betänkliga. Ingenstans vill han förstå arkitekternas sätt att se på begreppet. För de verksamma arkitekterna var funktionalismen ett förhållningssätt, som de kunde vidareutveckla.

Det av Gedin avskydda miljonprogrammet bestod till stor del av småhus och låga flerfamiljshus, inte enbart av monotona höghusområden. Resultatet av miljonprogrammet blev en avsevärt höjd bostadsstandard: från att ha varit ett av Europas mest trångbodda länder fick Sverige under den här perioden en av världens genomsnittligt högsta bostadsstandard. De bekymmer som vissa av dessa bostadsområden har idag vill Gedin tillskriva Bostadssociala utredningen från 1945. Men det är varken den eller funktionalisternas insatser, som lett till dessa brister, utan helt andra sociala och politiska faktorer, som Gedin över huvud taget inte berör.

Eva Rudberg, arkitekt, docent och författare till böckerna om Åhrén, Markelius och Stockholms-utställningen 1930.

Annons:

Mer innehåll om ämnet