Bron är sinnebilden för gränssituationer. Och när människan erkänner att det finns en uppdelning som hon vill överkomma; det är momentet som skapar bron. Sociologen Georg Simmel skrev i ”Brücke und Tor” om människan som stigfinnare och samhällsskapare, om bron som konkret förbinder rum med handling. En typologi som ställer rum till förfogande och öppnar upp staden. På platsen där flest passerar.

Redan vid första steget på en bro förs din vikt över ett tomrum till andra sidan. Vi har sökt efter broar som förenat, men som även separerat städer. Broar som förstörts och återuppbyggts. Som den i Mostar, som vid återkomsten blivit mer symbol och turistattraktion än ett verktyg. Vi har besökt brostadsdelen Husby i Stockholm, och frågat oss om planeringen var en eftergift eller i förlängningen ett farväl till bilsamhället. Och vi har sökt efter de förlorade broarna i Nantes, när Loirefloden fylldes igen och staden fick en present den inte ville ha.

Det är gåtfullt exakt hur tyngden, den levande och döda, tar sig genom nätverket av stål och sten. Men brons väg är betvingande. Den måste transportera rörelser, kulturer, idéer – eller falla sönder.