Arkitektur nr 7 har tema konst och arkitektur – och ett tydligt exempel på hur den relationen kan gestaltas är Petra Gipp Arkitekturs tillbyggnad Bruksgården i Höganäs. Vi tog ett snack med Petra Gipp för att ta reda mer på hur man resonerat.

I Bruksgården möter tidigt 1800-tal tidigt 2000-tal. Hur resonerade du kring det mötet?
– För mig är det mycket viktigt att alla tidslager respekteras, både de historiska, de samtida och de framtida. Genom att vår samtid tillåts markera sig, ta plats i det arkiv som Bruksgården som byggnad, program och plats utgör, tydliggörs och respekteras både äldre men även framtida tidslager.

När de mindre byggnadsvolymerna bakom huvudbyggnaden revs uppstod en öppning i yttermuren, vilken har använts för att koppla på den nya tillbyggnaden. På så vis har den gamla konstruktionen bevarats, inga nya håltagningar har gjorts. Det nya tillägget skjuter in i den gamla byggnaden och griper tag i de äldre rummen. Detta synliggörs med hjälp av de rumsliga elementen och materialen; betonggolven binder samman tillbyggnadens entré med huvudbyggnadens, den äldre putsen möter den nya gipsputsen i noga genomarbetade och tydliga möten längre in i huvudbyggnaden. Kopplingen mellan gammalt och nytt flätas samman.

Konsten har varit en bärande del av projektet vilket ytterligare har tydliggjort mötet mellan de äldre delarna, tillägget men också trädgården. Konsten hjälper till att förstå rumssamband och hur dessa griper tag i varandra, mellan samtida och äldre tidslager.

Hur har du tänkt kring material?
– Jag föredrar att arbeta med taktila material som är möjliga att bearbeta på ett skulpturalt sätt. Tegelstenen som tillsammans med fogen blir till massa, och möter betongen vilken modellerar de inre rummen. Material som på något sätt kopplas till platsen är en inspirerande tanke; som här i Höganäs där leran har en långtgående historia, där känslan är att gräva där man står, modellera, sätta samman och gröpa ur. Genom att arbeta med material som kan hantera olika skalor, som ex stenen, fogen och muren, är det möjligt att arbeta med detalj, volym och stadsrum utifrån en och samma skulpturala tanke.

Viktigt också att arbeta med material som tillåts att åldras och förhoppningsvis förhöja upplevelsen över tid, både av byggnaden, rummen och platsen.

Munken och arkitekten Hans van der Laan var en inspirationskälla när du ritade Bruksgården. Varför då?
– För mig är Hans van der Laans arkitektoniska språk och de plastiska talföljder han fördjupade sig i så nära poesi som arkitektur kan komma…

we build houses

”Since the ground is too hard for our bare feet, we make sandals: for the sole of the sandal we use a material softer than the floor but harder than our feet. If the sandal soles were as hard as the floor or as soft as our feet they would be useless. But since they are just hard enough not to wear out too fast, and yet still soft enough to be comfortable, they provide a harmonious interface between our soft feet and the rough ground.

A house involves something more than the simple interface between our feet and the ground. It concerns the meeting between our whole being and the entire natural environment. Successfully achieving that meeting between the two is no more simply a matter for the small piece of softened ground that we wear on our feet, but a ’piece of habitable space’, which we can separate from the natural environment with walls.”

Hans van der Laan in ”De architectonische ruimte” (1977)

På vilket sätt har konsten påverkat arkitekturen?
– Att medvetet arbeta med konsten, från första början, har varit en viktig del av projektet. Med konsten har vi haft möjlighet till en detaljering av byggnadens rum, ett sätt att förtydliga, ge dem en riktning och bryta ner skalan. Projektet har utgått från de konstverk som idag ingår i samlingen, men också kommande verk då samlingen kontinuerligt byggs med bl.a. utgångspunkt från Beckers Konstnärsstipendium.

Ett högt vertikalt rum, som spänner ut hela byggnadsvolymens höjd, är tänkt att relatera till större verk och installationer. Detta rum med dess verk har getts en stor öppning, en koppling, till trädgårdens inre rum. Här kan konsten expandera ut och gripa tag i de äldre delarna av byggnaden. Som kontrast till konstens interaktion med byggnaden har den skulpturala trappan i tillbyggnaden fått ta plats likt en stor kropp som vrider sig upp mot ljuset. Här tillåts arkitekturen likt ett konstverk interagerar med ljuset, ta tag i dess massa och dra ner det i byggnadens skilda rumsligheter.

Konsten kan som ett ytterligare lager beskriva plats, rum, kopplingar samt program och organisation på ett sätt som svarar mot det mänskliga med att ta rum i anspråk, att bebo en plats.

Läs mer om Bruksgården i senaste numret av Arkitektur – med tema konst och arkitektur.