Bomässor ligger inte sällan så här. Ute på ett fält, en öppen yta. Där friheten är stor att göra lite vad man vill. I Vallastaden har 1 000 lägenheter byggts. Ytterligare 10 000, kanske 15 000, bostäder ska byggas. Då, när planområdet är fullt utbyggt, är ett av de två målen med bomässan och planen uppfylld: att knyta ihop universitetet med staden. Vallastaden ska etablera det samband som aldrig funnits. Vara den förmedlande länken mot centrum. Till dess är Vallastaden en i raden av externa etableringar. I en stad som är van vid sina externetableringar.

Det andra målet med bomässan är att skapa förutsättningar för mellanmänskliga möten. Vallastadens recept är att skapa en tät stad med korta avstånd. Genom det småskaliga och täta tänker man att chansen för möten i vardagen ökar. Och genom att blanda olika bostadstyper – flerbostadshuset, radhuset och villan – ska olika slags människor med olika behov träffas. Det är tanken. Själva kronan på verket är det danskklingande felleshuset – gemensamhetsanläggningen som finns i varje kvarter, ett ”experimentellt smycke” som planarkitekterna OkiDoki! kallar det. Felleshuset kan inrymma sophantering, verkstad och gästlägenhet i kombination med festlokal och odling. Felleshusen ligger centralt på de olika gårdarna, det är stora strukturer som tar mycket yta, det finns något uppfostrande, närmast regisserat över dem. Kom hit, det är här vi ska träffas tycks de säga. Fungerar de som det är tänkt blir de en tillgång. Används de inte blir de en belastning. En inbyggd oflexibilitet, påminnelser om en till förhoppning som inte infriats.

Felleshusen är en intern angelägenhet inom stadsdelen. Som mycket annat med Vallastaden. För när det pratas om möten är det framför allt möten inom stadsdelen, för dem som bor där, som understöds. Tolkningen av ”social hållbarhet” ser ut så här. En annan tolkning hade kunnat vara att bjuda in den övriga staden. Att få människor att mötas kunde ha varit svaret på Vallastadens första mål: att knyta ihop staden. Länkarna mot den närmaste stadsdelen Lambohov är obefintliga. Även mot universitetet är kopplingarna svaga. Förutsättningarna gör det inte enkelt. Ringleden skär av mot Lambohov och universitetets struktur är mycket gles, men mer hade kunnat göras.

I stället är det på gården, i felleshuset, i vinterträdgårdarna (som finns på era av husens tak) som mötena ska ske. Områdets nya större park – Paradisparken – består symptomatiskt nog av kolonilotter. Och Vallastadens enda torg ligger lite vid sidan av, i planens utkant. Visserligen som en tänkt länk mot universitetet men med svåra rumsliga förutsättningar att skapa ett aktivt utbyte. Det offentliga har fått stå tillbaka för det halvprivata.

Jag står och blickar ut över det centrala vattenstråket – det utvidgade befintliga krondiket som gjorts om till ett smalt stråk med sittplatser – och tänker att här kommer ju folk att mötas. Men i vilken omfattning? Siktlinjerna utåt är brutna av krökta gaturum och hoppande fasadliv. Man är avskärmad från det yttre. Sektionen är trång och stråket slutar abrupt i två ändar utan målpunkter. En rörhöna pilar in i den fjolårsbruna vassen. Vattnet ser brunt ut då den fortfarande bleka majsolen långsamt driver upp de stora sjoken med nyplanterade perenner. Det luktar varm vårjord och gödsel.

Det finns många paralleller mellan Vallastaden och tidigare bomässor. På Bo92 i Örebro bejakades också mötet. Felleshuset kallades
då kollektivhus och mässan låg ute på en åker – Ladugårdsängen – i södra änden av staden. Från Bo01 i Malmö känns planmönstret igen. Den täta staden med brutna siktlinjer, ”ett nät som många händer dragit i”. Och ideologin att livet levs bäst när måtten är små. Här finns också likheter med Hammarby sjöstad 2002 i det upplösta kvarteret med öppningar mot de privata och halvoffentliga gårdarna som bildade gluggar mot gatan. I Annedal 2012 formades stadsdelen också runt ett vattendrag – Bällstaån – och drömmen om vattnet lever kvar i Vallastaden. Det breddade krondiket är den befintliga landskapsform som stadsdelen tydligast refererar till och formats omkring.

 

I Vallastaden tillhandahåller kommunen detaljplanen innan markanvisning. Liknande upplägg finns i Örebro. Det är på tvärs gentemot till exempel Stockholm, där staden sitter och väntar på att byggherren och dennes arkitekter tar fram planer och utredningar innan detaljplan upprättas enligt den så kallade Stockholmsmodellen. I Vallastaden har varje markanvisning ett fast markpris. Val av byggherre sker utifrån en bedömning av nitton stycken kvalitetskriterier.

Två fastigheter om 30 bostäder per marktilldelning är modellen i Vallastaden. Det är ljusår från den rådande byggherretraditionen i Sverige; det storskaliga handslagets logik: en stor affär, en aktör, och ”för att få ihop ekonomin”: ett genomsnitt av 140 bostäder per markanvisning. Sverige präglas fortfarande, trots viss uppluckring under senare år, av några få spelare. Byggkostnaderna är höga, det talas om 70 procent över OECD-genomsnittet. I Tyskland, för att ta ett exempel, består 30 procent av bostadsproduktionen av så kallade byggemenskaper, det vill säga privatpersoner som bygger sina egna hus. Med tanke på det uppenbart skeva i det systemet blir Vallastaden intressant som en alternativ modell för att bygga bostäder. 1 000 bostäder har nu byggts inom en detaljplan med helt annan reglering än vad som normalt är fallet. I början gick det trögt, potentiella byggherrar visade litet intresse, trots att en bomässa stod för dörren. Men efter att Peab klivit in och tagit några fler byggrätter än planerat gick proppen ur. Peab blev lite av områdets Ikea och nu har flertalet tomter markanvisats, sammanlagt ca 80 aktörer, varav ett flertal byggemenskaper.

Vallastaden liknar ingen annan stadsdel i Sverige. Här finns en enorm variation. Högt möter lågt, radhus och loftgångslägenheter är staplade på varandra, här finns olika fasadmaterial och olika takvinklar, det är fint och fult om vartannat. Området bjuder också på ett slags exposé i trähusbyggandets olika möjligheter. Trähusen har gynnats inom rådande detaljplan så tillvida att antal våningar har använts som styrinstrument i stället för, som brukligt, våningshöjd i meter. I det senare fallet faller ofta trähusen bort som alternativ eftersom de tjocka bjälklagen reducerar antal våningsplan och det uppstår svårigheter att räkna hem dem.

Även rumsligheterna varierar i Vallastaden, här syns fasadliv som hoppar och gårdar som glider ut i gaturummet. Det är som om någon hällt ut legolådans alla bitar på mattan och låtit dem stanna där de landat. Här finns möten du aldrig sett förut. Gör vad du vill med legobitarna! Skanskas prefabhus (upphottat i bjärta färger) och ett stenkast bort en helt unik fasad av glasbetong (Sandellsandberg). Några ordinära privatvillor med thujahäck och L-stödsmurar klamrar sig fast bakom flerbostadshus med avancerade fasaduttryck. Min blick landar på en kåk som ser ut som något från min uppväxtmiljös bruksort i Bergslagen. Ett fyravåningshus med ljusa betongmatriser och 1970-talsbruna plåtdetaljer. Vi kallade dem alltid för kommunhus (oklart om det var kommunhus eller inte). Inte långt därifrån ett hus med rombiska röd-brun-svarta bercementplattor, som kikar fram i villervallan.

Variationen kan låta som en paradox i förhållande till den hårt reglerade detaljplanen. Men i Vallastaden finns ingen estetisk detaljstyrning i form av samstämmiga fasadmaterial, kulörer eller balkongutformning. Det är i stället stadsrummet som är styrt, en reglering av stadsrumskvaliteter; måtten mellan husen, den vingliga gatan, bredden på det offentliga rummet. Så länge du håller dig inom din tilldelade tomt: Hitta på något kul, ungefär.

Det finns arkitektoniska och stadsrumsmässiga kvaliteter i Vallastaden. Det finns objekt och spännande rumsliga samband att inspireras av. Men stadsplanen vill lite för mycket i jakten på det varierade. Stadsdelen är en orkester där alla instrument spelar solo. Samtidigt, på högsta volym. Ser vi med Vallastaden en slutpunkt på det paradigm som varit gällande nu under ganska många år bland såväl politiker, byggherrar som arkitekter: jakten på det varierade uttrycket?

Det bästa med Vallastadens plan är att den erbjuder en modell för hur byggandet i Sverige kan bli mer diversierat med fler och mindre aktörer. Det är en fullskalestudie i hur det går att ändra systemet inifrån, inom de ramar som redan finns där. Vallastaden är inget flummeri ute på en åker. Det är pragmatiskt stadsbyggande här och nu. Ett slags hyllning till planmonopolet. 60–70 procent av den utvecklingsbara marken ägs av kommunen. Detta är en oerhörd tillgång som kommunen borde göra bruk av. Kommunen borde ”förädla resursen” som OkiDoki! klokt uttrycker det. Samtidigt är Vallastaden ett uttryck för det individuella. Ett liberalt projekt, ett do it yourself-projekt. Bygg din egen kåk, bli din egen byggherre, odla på din egen kolonilott, träffas i det halvprivata rummet. Offentligheten står tillbaka. Vallastaden är både kommun och civilsamhälle. På en och samma gång.