Samtidigt som konjunkturen viker blir allt fler höghus i Göteborg inflyttningsklara. Hur främjar de stadslivet? Claes Caldenby går runt bland slutna fasader och reflekterar över stadsbyggande av i dag.

Var ligger entrén till det här huset?” undrar mannen jag möter på älvsidan av det stora kvarteret Platinan vid de ännu öde tomterna under nya Hisingsbron. Vi möts nedanför en sluten, speglande glasfasad. Om det varit kväll skulle det ha känts som en amerikansk film noir.

Göteborg i dag är en byggarbetsplats, full av kranar och omledningar av gator. Bara under de första åren av 2020-talet kommer ett tiotal hus på 15 våningar eller mer att ha invigts i centrala Göteborg och det finns planer för ytterligare minst lika många. De planer jag beskrev som ”vinnarurbanism” i Arkitektur 6-2020 är på väg att förverkligas. Det handlar om många hundra tusen kvadratmeter kontor, hotell och bostäder. Samtidigt som ekonomikommentatorer varnar för en ”kraschlandning” i höst.

Rem Koolhaas slog igenom med det ”retroaktiva manifestet” Delirious New York 1978. I det hyllade han Manhattans ”culture of congestion” och inte minst dess anonyma skyskrapearkitekter, som till skillnad från modernismens europeiska hjältar fick mycket byggt. Inspirerad av det gav han också sitt kontor namnet OMA, Office for Metropolitan Architecture.

Men ett kvarts sekel senare, i boken Content, har han tänkt om och försöker i en kort text (förgäves, skulle det visa sig) ”Kill the Skyscraper”. Skyskrapan är en ”bisarr” och ”försummad” typologi som blivit allt mindre intressant i omvänd proportion till sin framgång, hävdar han där. Byggnadstypens löfte om att göra skillnad och ha överraskningen som grundprincip har blivit repeterad banalitet och rumslig isolering.

Stora arkitektkontor har gjort New York outhärdligt mediokert och försöker nu (2004) sälja sina gamla idéer till en ny kontinent, Asien. Det är en myt, menar Koolhaas, att skyskrapan är den enda typologi som åstadkommer stadsmässig täthet. ”Autarkiska”, självgoda torn demonstrerar tvärtom gång på gång hur skyskrapan hindrar möten i stället för att främja dem.

I samma bok lanserar han sitt projekt för kinesiska televisionen, CCTV i Beijing, som en innovation med dess dramatiskt utkragande baldakinform. I en tävling för ett höghus i Dubai några år senare gör han ett förslag som ska vara en ”anti-ikon”, en 200 meter bred och 300 meter hög tunn (nästan) slät skiva, som han utropar till en ”renässans” för strukturell och idémässig logik.

I ett montage som samlar all världens skruvade skyskrapor (inklusive Turning torso) frågar han ”Kan Dubai undvika en anhopning av genialitet?”, i ikonålderns ständiga jakt på meningslösa formuppfinningar. Och de konventionella nya höghusstäderna, som Dubai, beskriver han som en samling parfymflaskor, samma slags behållare i alltmer ansträngda former. Det är inte den kollektiva insats som krävs för att bygga en stad, menar Koolhaas.

Det är inte svårt att tänka på Göteborgs nya höghus­horisont när man ser paraden av skyskrapor i öknen.

Höghus är för nördar, det är ”peak mätbarhetssamhälle” på fler än ett sätt. På hemsidan skyscraperpage.com kan man få veta allt som enligt kalenderbitarna är värt att veta om höghus. Den definition på ”highrise” som används där är 12 våningar eller 35 meter. Sverige ligger dåligt till med 336 höghus totalt. Det finns 51 städer i världen som har fler höghus än hela Sverige. Göteborg ligger dessutom bara trea i Sverige, ännu. Här finns mycket att ta igen om man vill hävda sig.

Höghus är som gjort för listor, så låt oss roa oss med det. Alfabetisk ordning är en vanlig sorteringsprincip, mer praktisk än höjd, som är ganska meningslöst. Här listas nu namn (de har alla mer eller mindre fiffiga namn, som för att vänja sig vid att bli kompis med dem), stadsdel/”kluster”, program, arkitekt, år för färdigställande och antal våningar. Hus före 2019 har inte tagits med (det finns flera från 2010-talet) och inte heller hus som är planerade men inte påbörjade. Detta är i huvudsak vad som präglar centrala Göteborg just nu. Jag kan säkert ha missat något hus över 12 våningar.

• Brick studios, Masthuggskajen (kontor) White arkitekter 2022, 15 vån. Bild: White
• Citygate, Gårda (kontor) Henning Larsen Architects 2023, 36 vån. Bild: Hesekiel
• Gårda Vesta, Gårda (kontor) White arkitekter 2022, 14/25 vån. Bild: Hesekiel
• Hotel Draken, Masthuggskajen (hotell) Erséus arkitekter 2023, 33 vån. Bild: Hesekiel
• Karlatornet, Karlastaden (hotell/bostäder) SOM architects 2023, 73 vån. Bild: Serneke
• Kineum, Gårda (kontor/hotell) Reflex arkitekter 2023, 27 vån. Bild: Hesekiel
• Platinan, Centralenområdet (kontor/hotell) Erik Giudice 2021, 15 vån. Bild: Federico Covre
• Regionens hus, Centralenområdet (kontor) White arkitekter 2019, 15 vån. Bild: Västra Götalandsregionen
• Stuveriet, Masthuggskajen (kontor) Erdegard arkitekter 2022, 16 vån. Bild: Erdegard
• Våghuset, Masthuggskajen (kontor) White arkitekter 2022, 15 vån. Bild: Anders Bobert

En sådan här tio i topp-lista kan man sedan möblera om och göra andra rankinglistor av. Till exempel efter hur höghusen främjar stadslivet. Det är en bra fråga, som det brukar heta när man inte har något svar. Och jag tror i så fall inte det bara beror på att områdena ännu inte är färdiga.

De flesta höghusen är slutna världar, möjligen, om man får tro reklamen, med ett rikt inre liv. Något liknande Erskines höghus från 1990, med dess vackra atrium, finns inte. På Masthuggskajen fanns en god tanke om ett ”horisontellt kulturhus” där kulturverksamheter utspridda i bottenvåningarna var tänkta att berika det eftertraktade stadslivet, men det tycks ha strandat på den kommunala kulturförvaltningens ointresse (Arkitektur 5-2021). Karlastaden kring Karlatornet skulle bli ”Göteborgs nya stadskärna” med en ”levande blandstad”, men verkar ha skjutits på framtiden. Solitären som symbolbygge kommer först.

Man kunde, efter Koolhaas, också ordna höghusen från anti-ikon till parfymflaska. Då skulle Gårda Vesta och Platinan hamna högt och Våghuset och Brick studios i andra änden med sina fashionabla former. Sist på en sådan lista skulle jag placera Karlatornet med dess trötta twist.

Och om verkshöjd är viktigare än våningsantal vill jag lyfta fram Gårda Vesta för dess tunga trögrostande materialitet och välstuderade fasadraster. Inget tjafs där. Kineum har ett väl hanterat diagonalt nät med vacker glans på avstånd, men en olyckligt inklämd tomt.

Ett stapeldiagram i boken Content visar antalet skyskrapor (högre än 150 meter) sedan 1900-talets början. Det visar en förskjutning från USA och ett kort mellanspel i Europa på 1950-talet till Ostasien (men ännu inte förrän 2001 till arabvärlden som då började bygga på hemma­plan som en följd av misstänksamhet mot arabiskt kapital efter 9/11). Men diagrammet visar också höghustoppar kring 1930 (helt utplånad av krisen i det tidiga 1930-talet och av andra världskriget) och i början av 1970-talet (inbromsad av lågkonjunkturen).

Höghusbyggandet följer konjunkturerna, upp och ner. Andra halvan av 1980-talet var i Sverige en byggboom, baserad på en inflationsekonomi som drev på byggandet av kommersiella fastigheter. På kort tid fick Göteborg tre nya höghus. Inför propåer om ytterligare ett tiotal höga hus såg dåvarande stadsarkitekten Gunnar Jansson ett behov av att ”tänka efter före”. Han gav mig i uppdrag att sortera i argumenten för och emot höga hus.

Det blev 1990 till skriften Höga hus i Göteborg: Varför, var och hur samt inte minst om. Avsikten var att den skulle bli underlag för en kommunal policy. Det visade sig sedan inte behövas eftersom fastighetskrisen i början av 1990-talet effektivt satte stopp för flera höghusprojekt. Enligt Gunnar Jansson kom skriften ändå att ”hyfsa diskussionen” och avkräva exploatörerna tydligare motiv för höghusprojekten. Skriften går igenom elva olika slags argument för och emot höga hus men ger inga enkla svar. Den säger inte nej överallt, men ifrågasätter det oreflekterade höghusbyggandet. Skriften avslutas med en checklista för om och i så fall var och hur det kan vara rätt att bygga höga hus. Avsikten var, optimistiskt, att stimulera till eftertanke och gott omdöme.

”Högre hus än 16 våningar ska endast förekomma på platser som är viktiga entréer, noder eller knutpunkter och då i huvudsak ordnas i kluster. De kan också förstärka viktiga stråk i staden” står det i skriften Stadens silhuett, framtagen av Göteborgs nuvarande stadsarkitekt Björn Siesjö 2021.

Dess riktlinjer bygger vidare på skriften från 1990 och lägger till idén om kluster i en tid när höghusbyggarna stått i kö. Den hävdar att det inte bör byggas höga hus i stadskärnan och i landshövdinge­husstadsdelarna. Mindre lämpligt är det också i miljonprogrammet och i nyare stadsdelar (där är det tätt nog) och även i villastaden (där saknas noder och det skulle minska bebyggelsens boendekvaliteter). Höga hus bör ha en ”aktiv bottenvåning”, en from förhoppning uppen­­barligen, och de ska tas fram genom arkitekttävling eller annan ”kvalificerad designprocess”.

”Göteborgs politiker, från höger till vänster, är väldigt utvecklingsvänliga”, svarar Björn Siesjö på frågan varför det byggs så många höghus i staden. Och Göteborg har inte heller tappat fart av finanskrisen 2008, staden växer. Dessutom har det råkat finnas enskilda entreprenörer, som Ola Serneke, som varit beredda att driva projekt som inte är helt ekonomiskt rationella. Någon avmattning i antalet ansökningar om bygglov och planbesked märks inte än.

Stadsbyggnadskontoret säger nej till nio av tio höghusprojekt, menar Siesjö. Riktlinjerna kom till för att slippa lägga tid på det. Men det är omöjligt att sluta bygga ut och förtäta staden. Det går inte heller att hamna helt i otakt med politiken, som ju har den beslutande makten. Stadsbyggnad är alltid ett spel mellan tjänstepersoners kunskap och den politiska viljan.

Det man bör göra är att kräva kvalificerade processer kring viktiga byggnader. Ska vi bygga höga hus ska det vara det bästa vi kan åstadkomma. Och det kräver också en uppföljning i bygglovsprocessen. Det lyckas inte alltid. Kvarteret Platinan blev för slätt mot bron. Citygate i Gårda är ganska banalt. Masthuggskajen vill han vänta med att ha en åsikt om tills det är färdigt.

”I huvudsak finns det inga fler områden att bygga höga hus på i centrala Göteborg”, hävdar Siesjö. Vi kan inte sprida ut ”piggamattor” över stan, säger han på sin skånska. Dubai är ett förfärligt exempel.
När de höga husen står färdiga är det ett tecken på att högkonjunkturen redan är förbi för den här gången, sägs det. Är det i så fall vad vi ser i Göteborg i dag? Renderingarna har påfallande ofta en mörk gothamsk undergångsstämning. En föraning?

Det finns något sorgligt tomt över reklamlingot som försöker sälja in höghusen som det goda livet för de utvalda. Liksom över politiker besatta av ett ”ekonomiskt tänk”. Man skulle ju gärna vilja att politikerna stod för tron på det goda samhället, för alla, på allvar. Samtidigt finns det något nästan rörande över den ofärdiga brötighet som är Göteborg i dag. Stadsbyggande är svårt, ”det lyckas inte alltid”.

”Göteborg, alltid på G” lydde den käcka kommunsloganen en gång i tiden. Reklamaren Sven-Olof Boden-fors hade ett tankeväckande alternativförslag, ”Göte-
borg, för lite av allt”. Politikerna vågade sig inte på det.

Claes Caldenby är göteborgare och redaktör för Arkitektur