Spanska doktorander fortsätter utforska den svenska arkitekturens historia på ett sätt som inte har någon motsvarighet i Sverige, varken vad gäller svensk eller spansk arkitektur. Jag har varit inne på bakgrunden i samband med en avhandling om Celsing och Kulturhuset (Arkitektur nr 5/2012): Den som vill ha en lärartjänst på en spansk arkitekturskola behöver ha doktorerat. Ofta blir det avhandlingar om stora arkitekter, inte i arkitekturhistoria utan i gestaltningsämnen. Att lära sig av mästarna tycks självklart för spanska arkitekter.

Nu har turen kommit till Tage William-Olsson och Slussen. Clua Ucedas avhandling i stadsbyggnad vid arkitekturskolan ETSAB i Barcelona är ett på alla sätt imponerande arbete på drygt 560 sidor. Egentligen är det nästan två avhandlingar, en om Slussens historia med en analys och ett bildmaterial som knappast har någon motsvarighet på svenska och en om det han kallar interstitial spaces.

Sådana mellanrum eller ”dubbellokaliteter” är trafikplatser som samtidigt är stadsrum och Clua Uceda lyfter fram ett antal europeiska exempel från 1900-talet. Mellanrummen är ett slags terrain vague, ofta just utanför stadsmuren, som ”artikuleras” på ett komplext och motsägelsefullt sätt. Här dyker flera förebilder upp, Venturi förstås men också de spanska arkitektbröderna Ignasi och Manuel de Solà-Morales, båda lärare på ETSAB i slutet av 1900-talet.

Urvalet av projekt och av Slussen som huvudexempel utgår från ett antal kriterier: Exemplen ska vara centralt belägna och av måttlig storlek, företrädesvis från Europa och tiden för modernismens genombrott. Och de ska ha ett känt upphovsmannaskap. Det senare är inte oproblematiskt när det gäller stadsbyggnadsprojekt med många inblandade och starkt styrande förutsättningar. W-O talade själv gärna om situationens ”inneboende logik” som det gällde att finna.