Många arkitekter har ett problematiskt förhållande till pastischer. De tycks ge associationer till plagiat och förfalskning, kort sagt inte vara särskilt kreativa. Samtidigt finns det en ”pastischparadox”: att låna från modernismen är helt ok – den som själv så tydligt tog avstånd från en ”stilvalsarkitektur”. Nationalencyklopedin har en öppnare syn: ”Pastischen skiljer sig från imitation genom att själva efterbildandet används som konstgrepp.”

Kvarteret Bornholmaren i hörnet Björnsonsgatan-Holbergsgatan i Blackeberg är 55 hyresrätter från 2015, mest i de lite större storlekarna, ritade av DinellJohansson för Primula Byggnads AB. Arkitekterna säger sig vilja samarbeta med sina uppdragsgivare för att finna varje projekts ”dolda värden”. Byggarna har ”ambitionen att föra en god byggmästartradition vidare” och vara långsiktiga ägare. Det låter lovande och det har också blivit bra.

Tomten var en slybevuxen bergkulle. Omgivningen är folkhemsarkitektur: pastellfärgade trevånings lamellhus med vitputsade fönsteromfattningar och ett och annat punkthus, 1950-talets standardrepertoar. Mycket av den pågående förtätningen i sådana här delar av Stockholm sker med en anpassningsarkitektur, samma men lite högre, lite tjockare och framförallt lite torftigare i sina detaljer. Den kontextuella arkitekturen som det balsamerade liket av en historisk person, som Aldo Rossi en gång uttryckte det.

DinellJohansson har, uppenbarligen i gott samarbete med byggaren, väckt historien till liv. I hörnet står ett tiovånings punkthus och intill det ett fyravånings lamellhus med två trapphus, precis som sammanhanget säger. Det mest slående är ändå den påfallande omsorgsfulla detaljbearbetningen, i en på en gång kärleksfull och lätt distanserad femtiotalspastisch. Punkthuset har fått överstora fönsteromfattningar i avfasad och profilerad betong mot en slät putsfasad. Portiken mot Björnsonsgatan har räcken i vridet bandjärn, armaturer i mässing med ”frans” och dörrparti i karosseripanel. Allt så välgjort att det riktigt lyser av lust både från arkitekten, tillverkarna och byggaren.

Efterbildandet som konstgrepp om något. Får man ha så roligt, frågar sig kanske vän av ordning, dessutom med hyresrätt. Javisst får man, om man förmår göra det med sådan inlevelse och har med sig hela byggprocessen in i minsta detalj. Det sorgliga är väl att vi inte kan ta för givet att byggarna tycker det är roligt att bygga och att stå för det i det långa loppet.