Likt svampar poppar de upp ovan jord, teknikbyggnaderna som förr gömdes under mark. Joanna Zawieja har träffat Helena Glantz från Urban Design, som specialiserat sig på teknisk infrastruktur.

Vi står vid foten av Hammarbybacken i Stockholm med Sickla kanal i ryggen. Uppe på backen åker skidåkare nedför årets sista snöfläckar. Jag är här med Helena Glantz från arkitektkontoret Urban Design för att titta på en pumpstation för fjärrvärme; en av ett flertal byggnader för tekniska system som Urban Design har ritat.

– Jag får känslan att vi blir inkopplade när det blir knöligt. Man inser att ”Oj, vi måste få in en pumpstation också” och där börjar ofta våra uppdrag, säger Helena.

Pumpstationen framför oss ser inte ut som en sådan, utan mer som ett raster av träribbor som varsamt kramar om backen. Pumphusets enda fasad är en långdragen vägg byggd av grovt sågad furu. Den kröker sig längs med slänten och stigen som en del av landskapet.

– När vi kom in i projektet visste man att det behövdes ett pumphus häromkring, men platsen var inte satt. Nacka kommun ska byggas ut och har ingen egen produktion av fjärrvärme. Man behövde öka trycket i systemet och pumpa fjärrvärmen vidare ut till Nacka, fortsätter Helena.

– Grundlayouten för ett pumphus är en fyrkant i betong med stora rör in och ut. Just det här pumphuset rymmer fyra stora pumpar och dessutom transformatorer. Vårt förslag blev att trycka in huset i backen. Lådan blev till en vägg och en landskapsinstallation.

Pumphuset markerar entrén till Nackareservatet och rymmer sittbänkar i fasaden. Bänkarnas primära funktion må vara sittplatser, men de skapar också en närhet till objektet. Pumphuset blir en del av flödet längs stråket.

– Jag ser detta som samhällsbyggande, inte enbart som teknisk infrastruktur. Vår grundinställning är att stadens tekniska system ska vara tillgängliga och bidra med något mer till stadsrummet. Vi frågar oss alltid vilka plusfunktioner vi kan få in, säger Helena.

Det finns en förklarande text på pumphusets fasad, varsamt fastskruvad bokstav för bokstav i träet: ”Härifrån pumpas värme till tusentals stockholmare …”. Texten fyller en pedagogisk funktion genom att peka ut de flöden av värme och vatten som stadsborna emellanåt tar för givna. När detta maskineri tillgängliggörs pedagogiskt synliggörs också förutsättningarna för vår samvaro och inte minst för utmaningarna kopplade till samhällets energiomställning.

Jag undrar om Urban Design någonsin kommit med förslaget att exponera maskineriet helt öppet i något av sina tekniska projekt?

– Den här typen av anläggningar är skyddsobjekt så man får inte visa insidan. Det är en avvägning hur mycket vi får berätta över huvud taget om vad infrastrukturen gör. Ibland har det krävts förhandling för att inte sätta taggtråd runt hela projekt, utan bygga så att man kan gå fram och känna.

Urban Design har jobbat med teknisk infrastruktur sedan de startade kontoret. Pumphuset vi besöker är en av de mindre anläggningarna. I andra änden av skalan finns exempelvis den nya koldioxidfångaranläggningen i Värtahamnen som kontoret just nu utvecklar. Intresset för infrastruktur som stadsbyggande har de med sig från utbildningen:

– Erik Jarlöv och jag startade kontoret 2001. Vi gick båda delar av utbildningen i Århus på 1990-talet och inspirerades också av holländsk arkitektur under utbildningen. Då talade man ofta om ”landskapet som en konstruktion” och gränsen mellan landskap och infrastruktur var flytande. Vi gjorde våra exjobb i stadsbyggnad inspirerade av det förhållningssättet. Eriks exjobb var ett konstruerat urbant träsk och jag jobbade med Årstafältet.

Som relativt nystartat kontor blev Urban Design 2005 inbjudna till en tävling om Värtaverket tillsammans med det danska arkitektkontoret Gottlieb Paludan. De vann tävlingen och 2016 färdigställdes verket i form av en rundad byggnad insvept i terrakottaelement.

– För Gottlieb Paludan, som ritat ett flertal kraftverk före vårt samarbete, var kraftverk arkitektoniska verk. Samarbetet med dem har gjort att vi tittat mycket på Danmark, både sådana kontor som BIG och sådana som Kristine Jensen. Vi inspireras av deras förhållningssätt: löser man ett tekniskt problem så ska man kunna lösa ett socialt också. Man tar hand om dagvatten och gör en park.

Värtaverket blev starten på Urban Designs arbete med teknisk infrastruktur och, mer specifikt, starten på det återkommande samarbetet med Stockholm Exergi och Ellevio. Jag frågar om kontorets roll i förhållande till beställaren och om de upplever att de genom återkommande projekt vidareutvecklar beställarens förhållande till arkitektur.

– Vi har höjt beställarnas ambitionsnivå radikalt och byggt förtroende. Men detta kräver att vi också har en egen förståelse för tekniken. Har man det kan man göra en massa annat också. Vi brukar säga till våra beställare att ni jobbar med mycel under mark, och vi jobbar med kantareller.

Helena berättar att de brukar prata med beställarna om den tekniska funktionen, och om den estetiska. De försöker tydliggöra vad den estetiska funktionen möjliggör. Urban Design hjälper teknikerna att få ihop byggnaderna i 3D. Vad de gör på utsidan är inte teknikerna så intresserade av, bara projektet får bygglov. Och Urban Designs arbete möjliggör bygglov.

– Vi har ett bra samarbete med staden generellt och brukar se stadsbyggnadskontoret, och bygglovet, som en hävstång för att höja ambitionsnivån.

– Alla pumphus vi gjort har varit på stadens mark, byggda utanför detaljplanelagt område och utan fastighetsbildning. De har fått bygglov som ”allmännyttigt
ändamål”.

Fast ibland glömmer även staden bort de här systemen. När man byggde Årstadal hade man glömt bort både fjärrvärme och lekplatser. Där har Urban Design, i dialog med Bengt Isling på Nyréns, ritat ett annat pumphus med en fotbollsplan och lekpark på taket.

Under samtalet med Helena får jag en grundkurs i stadens tekniska infrastruktur. Vad som skiljer de olika kraftverken åt, och hur det historiska införandet av fjärrvärme i Stockholm underlättades av befintlig infrastruktur – det fanns redan lokala panncentraler kopplade till lägenheter som man enkelt kunde koppla sig på.

Historiskt har det funnits en stolthet kring denna infrastruktur, menar Helena, men under modernismen blev den så avskalad att den till slut ansågs så ful att man valde att gömma den under marken. Nu när det börjar bli trångt under mark får den här typen av byggnader komma upp ovan mark igen, men måste få se annorlunda ut. Men i dag sker också en uppgradering överlag i synen på infrastruktur. Se bara på hur man bygger broar och tunnel­bana.

– En stor utmaning nu är förtätningen. Man tror att ”en park bara är park” men när man bebygger den förstör man både den gröna och den tekniska infrastrukturen som finns inbyggd i stadsstrukturen. I stället för att ta ett helhetsgrepp duttas det med intensiva plättar, så som rain gardens, som blir estetiserat och svårförståeligt.

– Stockholms förorter brukar kallas för ett skärgårdslandskap med gröna korridorer mellan bebyggelsen. De gröna korridorerna har historiskt tagit hand om dagvatten och de rymmer olika typer av ledningsstråk, men nu när det förtätas riskerar de att mista sin funktion.

Den här holistiska blicken på stadens rum är svår att få utrymme till i dag. I sitt arbete med de urbana systemen har Urban Design dock hittat en nisch där de kan verka som arkitekter och ta helhetsgrepp. Projekten som de arbetar med är extremt kontextuella. De medför alltid nya frågor, även om innehållet är lika. Ofta är formen ett resultat av att projektet ska in på ett hopplöst ställe.

Vi återkommer till samhällsbyggandet och synen på staden som vårt gemensamma ansvar. Med den övertygelsen blir också byggnader för teknisk infrastruktur en omsorg om det gemensamma. Och att gestalta pumphus som en del av vår stad blir betydelsefullt både som platsskapande stadsbyggnad och som ett pedagogiskt uppdrag som synliggör förutsättningarna för stadslivet.

– ”Kantarellerna” som vi ritar ska beskriva både sin plats och nätverket de är en del av.

Joanna Zawieja är arkitekt och kritiker.