I Moskva finns en hel generation präglad av repressionerna efter 2012 års protester som ägde rum i parker, på torg och inte minst på nätet mot den sittande Putinregimen. Flera dömdes till hårda fängelsestraff, men alla fick känna av en gammal rysk maktrelation: fruktan och rädsla inför till synes blinda bestraffningar och övervåld. 

Men Moskva utspelar sig alltid mellan masken och ansiktet, mellan föreställning och verklighet. Därför finns det också en helt annan bild som staden förmedlar: en generös, rekreations- och medelklassanpassad urban omvandling. Det ska vara roligt att vara moskvabo, det ska vara ungt och snyggt. De gamla, tillsammans med hundarna, har förpassats till förorterna. På Majakovskijplatsen har staden hängt upp gungor. Är det en infantilisering av en offentlig plats? Eller en protest mot allvaret? 

Vi kom till ett Moskva i avvaktan – ett val stundar – men också i missmod. Därför att känslan maktlösheten så ofta infinner sig hos människor, och maktmissbruk och korruption ständigt återvänder till staden. Men i Moskva har också protesterna mot isolation och förtyck funnit sina uttryck. Som kampen för den konstruktivistiska arkitekturen från 1920- och 1930-talet, en tydlig internationell rörelse, en glad kommunism med emancipation och precisa arkitekturmaskiner för det rationella och goda livet som redskap, men med byggnader som nu förfaller och hålls i glömska. Vi återfanns bitar av det gamla Moskva, gömt bakom monumentala Stalinkulisser, och påmindes om att staden en gång varit en agrar köpstad, byggd glest och till stora delar i trä – och med enorma sociala kontraster mellan godsherrar och tidigare livegna bönder. Likväl en stad med välfärdsambitioner och reformanspråk. 

Och vi banade oss en väg genom den rika, komplexa symbolvärden i Moskva och i den ryska kulturen. En symbolvärld som fått sin särskilda plats i det Allryska utställningsområdet – Vystavka Dostizheniy Narodnogo Khozyaystava (VDNKh), en megalomanisk utställningsareal från 1930-talet, dirigerad av Stalin, som teatraliskt uppvisar landets rikedomar och hjältedåd. En utställning som i dag till formen åter gör sig aktuell i Rysslands bidrag arkitekturbiennalen i Venedig. Vad för nytt innehåll kan rymmas i denna form? Enbart nationalism och monumentalitet? 

Eller finns det en väg också för det öppna, nyfikna Moskva som låter blicken vila lite längre, söker kontakt och på inga sätt vill vara isolerad.