Folkskolestadgan i Sverige från 1842 är egentligen en byggnadsstadga. Socknar på landet och församlingar i städerna måste ha en skola. Den byggda överföraren av kunskap och kultur.

Skolan är en plats i staden som alla måste ha en relation till. Skolan är problemet och möjligheten vi alla lever med. Genom att se på de rum som planerats och byggts för barn når man in i de innersta strävandena av ett samhälle, man kan avslöja dess ambitioner men också se dess misslyckanden.

Vi vandrar genom en idealiserad pojkstad i Stockholms norra skärgård där unga gossar vid det högre allmänna läroverket från 1930-talet spelar roller för att skolas in i stadens hierarkiska och givna ordning. En skola som vill stänga staden – en plats under stark förändring – ute.

Men vi hittar också dess motsats. Folkskolor i Berlin, innergårdsskolor som kopplar upp sig mot stadens föränderlighet och ser som sin uppgift att lära barnen att sortera och förstå vad staden är. Att göra den meningsfull för barn, göra dem till aktiva kunskapssökande medborgare i ett samhälle som är föränderligt, krävande och på riktigt.

Vi ser Norman Rockwells målning “The problem we all live with” och går med den sexårige afrikansk-amerikanska flickan Ruby Bridges till skolan in i en tid när amerikanska städer började bussa elever mellan skolor för att ge alla samma möjlighet. Vi följer tanken hela vägen till den svenska skolan mitt i grannskapsbyarna där bussning av elever börjar dyka upp som ett sätt att bryta isoleringen.
Skolan speglar både på det som är önskvärt och det som är verkligheten. Ibland är det långt mellan dessa bilder. Vilket samhälle ser vi när vi tittar in i de transparenta nybyggda skolorna – och i alla de  gamla korridorsskolorna och kunskapsmonumenten – i svenska städer idag?