Staden #56 Neapel – den fattiga kannibalen
I Neapel har de vilda gatubarnen blivit befriade. De har ockuperat ett torg: en fri och öppen plats, men i form av ett övergivet kloster. Eller ungdomsfängelse, beroende på vilken tidsperiod du levt ditt liv i staden. För Neapel är en kannibalistisk stad, den äter och livnär sig av sitt eget förflutna.
Man undkommer inte gestalterna ur det förflutna i Neapel. Inte familjen man är bunden till och inte stadsdelen där man övar inför karnevalståget. Neapel binder och binder sina medborgare till sig. Allt betyder någonting, men det kan vara dolt för den som lever för mycket i nuet.
Vi gav oss ut på Neapels gator och grannskap, följde en stad präglad av ett Europa före upplysningen – en teaterscen för en stadskultur som ännu luktar kyrkvalv och akvedukter, begravningsljus och bakugnar. Lager på lager av användningar och betydelser har format det Neapel som för tillfället flämtar i nuet, och som bara visar sig med tre meters siktdjup på överfulla gator.
