Det här är andra delen i en ny serie samtal som vi har med personer som vi är nyfikna på om deras hemorter. De här hemorterna hamnar sedan, som allt i podcasten Staden, i politiken, samhällsbyggandet och arkitekturen. Den enskilda berättelsen får bli en del av en större.

Vi möter författaren och psykologen Jenny Jägerfeld – som också kan höras i podcasten Superältarna tillsammans med författaren Johanna Thydell. Jenny Jägerfeld kommer från Skärblacka, sexton kilometer från Norrköping.

Det blir ett samtal om Skärblacka, om bruket, den osannolikt stora reggae-kulturen som uppstod här på 1970-talet, som sagt sig använda bruket som sitt eget Babylon, den makt som man bekämpar med sin politiska musik. Och hur den här globala, toleranta, kulturen, plötsligt kring 1990 stod öga mot öga med en ny idé om svenskhet och nationalism när en flyktingförläggning bränns ner i trakten och en hatfull stämning mot det främmande börjar göra sig gällande. Men optikern och pizzerian fortsatte att flagga i röd gult och rött – rastafärgerna. Hundra meter från bruket ligger den stora skolan. Det gick aldrig att bortse från Bruket, säger Jenny Jägerfeld, men inte sällan skämtade man också om det.Det var möjligt för det var inget som hotade att försvinna. I Norrköping gav pappersbrukets ibland fräna doft upphov till uttrycket att något luktade “Blacka” när det luktade illa. I Skärblacka sa man att “det luktade pengar”

Men vi gör också som Jenny, vi tar oss i tonåren till Norrköping. Då var det sent 1980-tal och tidigt 1990-tal. En stad som söker sin identitet, inte olikt en tonåring. En stad där det finns gott om plats för att gör saker, gott om hålrum och rivningstomter, en stad som är på väg att resa sig ur det mörka hål som var 1970-talet, men som inte riktigt hittat fram till vad den ska vara, fabrikerna vid Motala Ström står fortfarande övergivna. Allt är – kanske – möjligt. Om inte Jantelagen slår till.