Foto: Pixabay free content.

Under samma tak

Covid-19 är en studie i samhällsbyggnad som vi sent ska glömma. Efter en vecka som inte liknar någon annan skriver Malin Zimm om mänsklighetens utsatthet men också om samhällets resiliens; om vi bara har vett att lära oss av denna lektion i ömsesidigt beroende. 

Det är intressant att se hur alla famlar efter lösningar. Stäng av, gå hem, stäng in. Så stannar konsumtionen. Eller? När du kommer hem och sitter under filten i soffan söker sig fingrarna till telefonen. Du klickar hem fredagsmyset, kanske kollar lite bokrea, kanske klickar lite på elektronik, kanske ett par nya trådlösa lurar till den ensamma promenaden du kan ta som paus medan du jobbar hemifrån? Leveranserna står i rad utanför dörren, utom din beställning av lurar (från den kinesiska tillverkaren) som omedelbart restnoterades. Men tacomiddagen kom fram. Nästa dag blir det thai, Foodorabudet jobbar som vanligt, fast han kände sig lite risig igår redan. Annars går inte ekonomin ihop. Vi lär oss mer om viruset, den livsform som råder över oss alla, som både förenar oss och gör oss livrädda för varandra. Om vi nu inte åker bort i helgen, ska vi inte åka hem till föräldrarna och hänga lite? Nja, de bör förstås inte besökas. Man vet ju inte om barnen har åkt på något eftersom de varit i skolan medan jag varit hemma, då kontoret stängdes förra veckan redan.

Ibland är vi stolta över statens beslut att ta det lugnt, ibland blir vi förnärmade för att inte den svenska staten verkar bry sig lika mycket om skolbarnens väl som den norska och den danska staten. Ska vi offra svenska skolbarn? Beslut måste vara väldigt transparenta och välunderbyggda, ju obehagligare de är. Naturligtvis är det de vuxna som måste gå till sina väldigt viktiga jobb istället för att vara hemma med sina väldigt viktiga barn. Där börjar tilliten gunga, den tillit till statens beslut som faktiskt är Sveriges tyngsta kapital, både som demokrati och som industrination. Covid-19 dyker upp med en skicklig komikers obestridliga timing, precis när vi var på väg att vänja oss vid separationernas och särskiljandets mekanik och principer, Brexit, högerpopulism och nationellt särartstänkande, politik som gräver klyftor, rökgranater vid gränsen, taggtråd och murar.

Människan må vara planetens näst vanligaste däggdjur (råttorna är fortfarande numerärt överlägsna) men vår topposition kommer till priset av att för ett virus är vår stora monokultur en bred träffyta, en enkel match. Viruset beter sig perfekt matematiskt, ritar ut de vackraste exponentiella smittspridningskurvor, från patient zero till nya skrämmande toppar, överlägset våra täta samhällen. Nationsgränser och inkomstskillnader spelar ingen roll. Alpsemestern slutar med Netflixleda under två veckors hemkarantän. Boende i smog-gråa städer sitter med försvagad lungkapacitet innanför igensvetsade dörrar i kinesiska hyreskaserner. Det finns inga vinnare. Exportmarknader står stilla, börser rasar, flyg ställs in. Leveransen av skyddsutrustning till vårdens inköpscentral skulle ha kommit från Kina för tre veckor sedan. I Sverige tillverkar pappersindustrin påskservetter. Hinner de ställa om produktionen? I ett finit system finns inga vinnare. Skolministern talar om för oss att vi i Sverige nu måste ”ta hand om varandra lite mer än vad vi är vana vid”. Just den meningen får mig nästan att böla. Så det var detta som krävdes? Ett undantagstillstånd i form av ett virus med gissningsvis 2% dödlighet?

Det finns ett par försvarslinjer kvar, men viktigast för att inte tappa koncepten är tilliten till samhället, att staten fattar de rätta besluten. Nästa led i försvaret är på individnivå, förmågan till omdöme och ansvar är viktigast. Sedan är vi utlämnade till immunförsvaret – eller ska vi kalla det resiliensen – och där vet vi att det är sådär med förberedelserna. Gränssnittet mellan människan som däggdjur, där vi på toppen av näringskedjan ägnar oss åt saker som till exempel tillverkning av litiumjonbatterier, eller åt att slakta palmmårdar på utomhusmarknader. Spannet av mänsklig aktivitet, i egenskap av planetens näst mest invasiva art, är oöverblickbar – vi befinner oss i antropocen, där allt vi gör sätter spår och där våra samlade handlingar rubbar hela vädersystem, där våra vanor sätter ekosystem på spel och våra begär står över alla gränser, medan våra rädslor bygger allt högre murar. Där zoonosa sjukdomar, som inte bryr sig om civilisationens sortering i djur och människa, påminner oss om att vår position högst upp i näringskedjan fortfarande betyder att vi står på en pyramid av flora och fauna som antingen håller oss uppe eller som kommer rasa under oss.

Virusets timing är perfekt, som en komiker som har allas uppmärksamhet och dikterar varje reaktion i salongen. Nu vet vi vad som står på spel, nu är vi påminda om skörheten och medberoendet, nu fick vi ta kontakt med vår egen förmåga till omdöme och ansvar, att göra vad vi kan med vad vi har där vi är. Kan vi säga att vi klarat genrepet för Agenda 2030-spurten när vi kommit ut på andra sidan av Coronakrisen? Har det varit tydligt nog att det måste fattas beslut på statlig nivå, som möts upp av ansvar på individnivå? Hoppas att insikten om ömsesidigt beroende i världen smittar så många som möjligt.

Malin Zimm är chefredaktör på Arkitektur.