Samtidigt som kommunhästen gör entré har 15-minutersstaden kidnappats och elprisområde blivit en ny sorts begränsning.

1. 15-minutersfobi
Lite grönare, människovänligare städer – kan det bli värre? Klart är i alla fall att den brittiska ”frihetsrörelsen”, i ohelig allians med konservativa politiker, nu kidnappat begreppet ”15-minutersstaden”. Det finns mängder av legitima skäl att ifrågasätta idén om 15-minutersstaden, men här tycks det gått fullständigt överstyr. Medan idén går ut på att inte behöva röra sig mer än en kvart bort, tolkas den illvilligt som att man inte får röra sig mer än kvart bort. Kommunpolitiker twittrar upprört om ”perversionen i att tyranniska byråkrater ska diktera var vi ska få köra våra bilar” och på onlineforum utmålas 15-minutersstaden som ett första steg mot ett Hunger Games-samhälle, i vilket medborgare inte tillåts lämna sitt bostadsområde. Vore det inte ärligare att säga att man till varje pris vill ha kvar sin bil?
Annica Kvint

2. Kommunhäst
”Klappret av hovar mot asfalt skänker ett vänligt lugn till vår stressiga tillvaro, ger lite poesi i vardagen och påminner mig om att livet kan vara enkelt”, säger mäklaren i den lilla staden Hennebont i The Guardian. Enligt artikeln är hästen som dragdjur i kommunal tjänst på väg tillbaka. Även några svenska kommuner tar åter hästkrafter i bruk, om än i blygsam skala. Enligt Facebook-sidan Kommunhästen arbetar våra offentligt finansierade dragdjur som ett hållbart komplement till dieseldrivna hästkrafter, med bland annat sop- och skräphämtning, gräsklippning, snöröjning och skolskjuts. Enligt Sveriges lantbruksuniversitet, som har följt flera svenska kommunhästprojekt, utför hästen även viktigt ett socialt folkhälsoarbete. Kanske är det dags att göra plats för spiltor i framtidens mobilitetshubar?
Veronica Hejdelind

3. Elprisområde
Det här var vintern Sverige lärde sig inne-börden av nya linjer på kartan. Uppdelningen av elmarknaden i fyra zoner är gjord av Svenska Kraftnät och har att göra med flaskhalsar i elektrisk överföringskapacitet. Just den tekniska detaljen borde kanske inte vara ett riktmärke att navigera efter i geografin till vardags. Om det inte vore för att tillgången och priset på el förstås påverkar vad vi vill eller kan göra på en plats. Och då kan de två sidorna av ett streck som dras tvärs över landet, från Ringhals i Halland till Oskarshamn i Småland, plötsligt innebära olika levnadsvillkor. ”Elpris­området” påminner oss därför om att den rumsliga dimensionen av tillvaron begränsas både av de fysiska förutsättningarna och de byråkratiska. Precis som på en arkitektritning.
Björn Ehrlemark