Affärskvinnan Zita Cobb växte upp i en fiskarfamilj på ön Fogo Island vid Newfoundland, Kanada. När ekonomin blev sämre för fiskarna var det inte längre möjligt att leva på ön. Familjen tvingades flytta därifrån.
Flytten var ett så stort trauma att när Zita Cobb som vuxen blev multimiljonär inom it-sektorn ville hon hjälpa sin barndoms ö. Hennes tanke var att lansera Fogo Island som en konst- och arkitekturmagnet. För uppgiften kopplade hon in den kanadensiske arkitekten Todd Saunders, bosatt i Norge, uppvuxen på Newfoundland. 2013 var projektet klart: ett antal mindre fristående konstnärsateljéer och hotellet Fogo Inn (se bilden ovan).
I dokumentärfilmen Strange and familiar – Architecture on Fogo Island (2014) visar regissörerna Katherine Knight och Marcia Connolly projektet i all sin komplexitet. Todd Saunders beskriver arbetet på Fogo Island som en hemkomst. Att komma nära beställaren – hela ön – gjorde projektet mer meningsfullt.
Hänsyn tas till öns speciella kultur, bland annat genom att använda lokal teknik och traditionella material. Dessutom har all inredning – in till minsta stolsdyna – tillverkats av öns befolkning. Zita Cobb hoppas bevara traditionell kunskap i hundra år till. Byggnaderna är inte kopior av de befintliga husen. De tillför något nytt, som platsen inte sett förut, som skapar nya sammanhang. För Fogo Island vill fortsätta att vara relevant.

Det är inte första gången arkitekturen riktar blicken mot det platsspecifika. Den norske arkitekturhistorikern Christian Norberg-Schulz reagerade i slutet av 1970-talet mot det industrialiserade byggan­det. Han skrev boken Genius loci, en titel som i romersk mytologi betyder ungefär ”skydds­anden” för en viss plats. Norberg-Schulz var framför allt inriktad på klimat, ljus och landskap som centrala för byggandet. 1993 kom uppföljaren Nattlandene, som behandlade den särskilda byggnadskonsten i de nordiska länderna.
Några år efter Genius loci utvecklade arkitek­ten Kenneth Frampton manifestet Mot en kri­tisk regionalism: sex punkter för en motståndets arkitektur (1983). Han ville att arkitekturens utgångspunkt skulle vara modern men samtidigt förhålla sig till platsers och regioners traditionella idéer och karaktär. Det vill säga arkitektur som använder sig av bådadera, men varken slår över mot modernitetens eller traditionens hegemoni.

Byggandet i dag, både i och utanför Sverige, är långt mer rationaliserat än det sena miljonprogrammet. Detta har väckt liv i diskussionen på nytt. Men nu handlar genius loci – platsens ande – inte bara om form och landskap – även om estetiken fortfarande spelar stor roll. I det här numret försöker vi uppdatera begreppet platsens ande, och hur det kan användas som verktyg för att skapa arkitektur. Fogo Island är ett utmärkt exempel på ämnets komplexitet. Utöver en diskussion om este­tik, tektonik, lokala material och hantverk, bör man i dag tala om ekologi och hållbarhet samt ta hänsyn till kultur, det sociala systemet och människors välbefinnande på platsen.
Förutom dessa kriterier belyser Fogo Island arkitekturens ekonomiska villkor. Ett stort filantropiskt kapital har satt igång aktiviteten på ön som förhoppningsvis på sikt ska bli självförsörjande. Det är även tydligt här hur en lokal och hållbar image kan göra ett projekt säljbart. På Fogo Island är upplevelsen av den lokala fiskebykulturen öns så kallade usp – unique selling point. Platsens ande-begreppets numera politiska underton står inte
i motsatsförhållande till estetik och konstnärlighet. På Fogo Island medför medvetenhet om de olika parametrarna ökade kvaliteter också på de punkterna.

I den nyutkomna boken Local architecture – Building place, craft an community (Princeton Architectural Press 2015) ringas proble­matiken in. Bokens upphovsman, arkitekten Brian MacKay-Lyons, menar att skiljelinjen i dagens arkitektur går mellan dem som designar för ett tillväxtideal och dem som tror att samhället skulle må bättre av ett annat system, med större hänsyn till miljö och människor. Boken identifierar i ett antal essäer och projekt arkitektoniska svar på homogeniteten, det ohållbara och det ojämlika i den globala ekonomin. Dessa storskaliga problem, menar MacKay-Lyons, kan avhjälpas med mer små­skalig arkitektur.
Marknadens roll för arkitekturen är intressant och intrikat.
I en kommersiell värld riskerar historien om och bilden av det hållbara och autentiska också att bli viktigare än den faktiska hållbarheten.

Kenneth Frampton utvecklar i Local architecture sin ”kritiska regionalism” från 1980-talet. I dag, menar han, måste en kritisk regionalism fokusera på jordens ändliga resurser. Arkitekturen måste ta hänsyn till hållbarhet ända ned till materialen. Hur de skördas, tillverkas, transporteras och konstrueras. En platsens ande som bottnar i materialens innersta kärna.
Verkligt hållbar arkitektur kräver att arkitekter tänker mindre visuellt och mer existentiellt. Arkitekten Juhani Plasma skriver i Local architecture att man måste släppa den ”metaforiska” synen på funktionalism – det vill säga funktionalism som något som bara syns. Det som behövs är en ekologisk funktionalism, som kräver att något inte bara ser ut att vara ekologiskt, utan också är det. Att undersöka byggnaders faktiska ekologiska fotavtryck, in i minsta detalj, är en stor vetenskaplig uppgift.

Wingårdhs naturum vid Stora Sjöfallet (sid 44) tar vara på platsen genom att besökaren får tillgång till naturen. Men byggnaden i sig är en skulptur, som liknas vid ett vindskydd. Arkitekturs kritiker Mikael Bergquist efterlyser en konstruktion där de estetiska värdena hämtades mer ur material och byggnadsteknik. Det skulle göra projektet – för hållbarhetens skull – mer förankrat i platsen. Han refererar till en skrift av den tidige modernisten Adolf Loos som menar att den arkitekt som bygger i bergen bör utgå från hur lokalbefolkningen bygger och har byggt, som alltid är det mest kloka och ekonomiska sättet. Detta då erfarenheten lett till de bästa lösningarna att bemästra snö, regn och vind.
Huset Dar Mim i staden Hammamet(se bild ovan), som Emilia Jansson från Septembre Architecture beskriver på sidan 54, är ett fint exempel. Genom byggnadsteknik och material har de skrivit in huset i en lokal tradition med kringbyggda, murade gårdshus, även om de inte finns i den direkta omgivningen. Men trots traditionellt byggnadssätt är platsens sociala dimension det mest centrala för Septembre.
Petra Peterssons RealArchitektur i Berlin (sid 58) arbetar också kontextuellt. Hon arbetar mycket med om- och tillbyggnader, och med hänsyn till det befintliga vill hon skapa en ny helhet. I Graz, där hon är professor, utbildar hon arkitekturstudenter i att analysera byggnader, omgivning och den egna vardagen. Hon tror på att sätta samman funktionalismens grundidéer med postmodernismens tankar om stadsbyggnad och det individuella. Att varje projekt är individuellt gestaltat.

I stadsutvecklingsprojekt – som ofta har ekologi som ett försäljningsargument – stöper man ofta om platsers själ. Det är ett sätt att göra ett bostadsområde attraktivt för en ekonomiskt mer bemedlad grupp, så att hyresvärdar och byggbolag kan tjäna mer på sina fastigheter. Det kan ske genom rivningar och nybyggad på en plats, men också genom exklusiva renoveringar med stora hyreshöjningar och tvångsförflyttningar som följd, som Catharina Thörn resonerar kring på sidan 70. Platsens ande bör alltså också användas som argument för att uppnå social hållbarhet.
RaumlaborBerlins bastu i Frihamnen i Göteborg (sid 28) är ett litet projekt som använt sig av både ekologiska, kulturella och sociala argument. Genom bastun ges människor tillträde till en plats som tidigare varit reserverad för containerfartyg. På så sätt, skriver Ylva Frid, länkas nuet med en planerad framtid, där bostäder ersätter industri. Bastun har gjorts med små medel – återvunnen infrastruktur och material. Men projektet är också ett sätt att marknadsföra Göteborg. Och en bastu bygger ingen stad.

Målet för all ny arkitektur bör vara att leva upp till platsens ande-parametrarna: miljömässig, kulturell, ekonomisk och social hållbarhet. Det är en av de viktigaste och svåraste förändringarna arkitekturen stått inför sedan modernitetens genombrott.
Särskilt för arkitektur i Sverige, som ofta lider brist på dessa egenskaper. Den är resultatet av en annan ekvation, där prioriteten oftast är ekonomisk och kortsiktig.
Fogo Island är utmärkt inspiration. Men en avgörande utmaning för dagens och framtidens arkitekter – och byggföretag – är att även skapa platsens ande-kvalificerad vardagsarkitektur.