Isbergshus, en liten del av något större.  Platsism, ett begrepp som används om flera svenska rappares förankring i miljonprogramsförorter. Och småstaden, som är så mycket mer än bara en plats. Dan Hallemar och Claes Caldenby ger dig tre ord i tiden.

Isbergshus
I attraktiva stadsdelar i många städer pågår nu en febril byggaktivitet. Inte bara genom förtätning i mellanrummen som är det offentligas tydligaste strategi utan också med lokala kreativa initiativ från bostadsrättsföreningar. Vad man då gör är att man gräver och öppnar upp källare och bottenvåningar och gör om dem till lägenheter. Det som var vindsvåning under produktion – V.U.P. med en tydlig blinkning till förkortningen V.I.P. – i stadens allra mest attraktiva centrala delar, blir i mer perifera stadsdelar källarvåningar under produktion, K.U.P., vilket låter mer som ett nystartat parti på den yttersta vänsterkanten. På Londons överhettade fastighetsmarknad har den här typen av utveckling pågått länge. Där bygger man till gamla hus från den viktorianska eller georgianska eran med källarvåningar eftersom det inte är tillåtet att bygga på höjden. De kallas för isbergs-hus – iceberg houses. Och eftersom det är London är utbyggnaderna under mark ibland så stora som fyra–fem plan med bowlingbanor, pooler, rum för tjänstefolk samt bil-museum. Toppen på isberget blir bara just det, en liten del av något mycket större.
– Dan Hallemar

Platsism
Platsen där du bor bestämmer vem du är. På ett mer filosofiskt plan var det vad Norberg-Schulz menade med genius loci. Men begreppet platsism har använts om Dogge Doggelitos, Ken Rings, Ison & Filles och andra rappares förankring i stigmatiserade miljonprogramsförorter. Tanken är att segregationen gör att platsen där du bor alltmer sammanfaller med din sociala status och etniska tillhörighet och blir en viktig markör av identitet. Samtidigt finns här förstås ett försök att vända segregationen till stolthet. Och påminna om att det är hela staden som är segregerad och att Täby eller Hovås är minst lika mycket ”utanför” som Alby eller Hammarkullen.
– Claes Caldenby

Småstad
Vad är en småstad? Hur ska den definieras? Kanske genom att den är tydlig. Där ligger Skolan, det där är Banken, här finns Torget, där bor stadens Konstnär och så vidare. Som en bilderbok av Jan Lööf, allt ryms på ett uppslag. Det tycks nu som om intresset för denna urbana biotop tagit fart. Filmen Småstad av Johan Löfstedt hade premiär i januari och Svenska Dagbladets recensent konstaterade att ”trots att spelplatsen är lilla Vadstena, med sina glansdagar sekel tillbaka i tiden, ger filmen en känsla av en stad där det händer saker, med människor i rörelse mot olika mål”. Det här kan vara en storstadskritikers idé om småstaden men kanske är den representativ. Därför är det nödvändigt att börja göra andra filmer än komedier om den. Småstaden är nämligen – med sin tydliga scenografi och rollfördelning – den perfekta platsen för drama. Detta blir kanske ännu tydligare i den magnifika podcast-serien S-Town från This American Life, där småstaden Woodstock i Alabama, USA – eller Shit-Town aka S-Town – blir spelplatsen både för en mans hämnd på sin stad och för ett mord. Men framför allt avtäcks staden och dess invånare på ett sätt som är nära och ömsint, där det lätt hade kunnat bli fördomsfullt och exotiserande. Småstaden är ingen annan plats. Småstaden är vi.
– Dan Hallemar