Genom att låta en ramp flyta runt byggnaden lyckas de behålla den ursprungliga entrépunkten, och samtidigt skapa en utomhuspromenad till utställningsrummen som på vägen ger olika panoramor över utställningsområdet. Hade Australiens nationella utställning varit bättre hade konsten kunnat bli vandringens klimax. Nu blir det i stället plattformen för mingel, och vackert så. Denton Corker Marshall har verkligen lyckats vända på förhållandena för Australien vars paviljong tidigare saknat både framsida och egen karaktär. Icke desto mindre framstår denna för konst faktiskt väl fungerande byggnad som på tok för stor för sin plats.

På det hela taget finns gott om arkitekturinslag på årets Venedigbiennal. Island har till exempel valt att, genom den schweiziske konstnären Cristoph Büchel, omvandla den katolska 1000-talskyrkan Santa Maria della Misericordia till moské. Det religiösa rummet har skruvats till hyperverklighet med bland annat Mecca-colaautomater och detaljerade anvisningar för tvagningsritualen. Att det under utställningsperioden kommer att fungera för muslimernas bön har förorsakat stor kontrovers i Venedig där polisen klassat ”moskén” som säkerhetsrisk. För Venedigs muslimer innebär paviljongen att de för första gången i historien har en moské att gå till och slipper den timslånga färden till fastlandet.

David Adjaye har i år axlat uppdraget som huvudutställnings arkitekt, biennalen pågår till den 21 november, särskilt utvald av överkommissarie Okwui Enwezor. En curator som tveklöst väljer konst framför rum, inte minst i jämförelse med Rem Koolhaas arkitekturbiennal Fundamentals förra året. Enwezors och Koolhaas tar båda sin utgångspunkt i det förtvivlade världsläget, präglat av krig, flyktingmigration, rasism, ekonomisk kris och miljöförstöring. Men där Koolhaas tog det historiska repslageriet till hjälp för att visuellt framhålla hur arkitekter och arkitektur kan ändra världen till det bättre, målar Okwui Enwezor genom sina val av verk upp den ena dystopin efter den andra inom ramen för den vita kubens utställningsparadigm.

Utställningstiteln till trots, skymtar i förstone intet hopp. All the worlds futures tycks i stället innebära ett liv i mörker och ruiner, fyllt av meningslöst arbete och i avsaknad av kvinnor och barn. Det tar tid att upptäcka den maning till fred som trots allt bildar klangbotten under de teoretiska överbyggnaderna av verks- och katalogtexter. Den konventionella utställningsarkitekturen underlättar möjligheterna att finna detta fokus. Rationellt och utan att pocka på egen uppmärksamhet slussar den effektivt mellan rummen där det faktiskt finns plats att vila i verken.

Omvandlingen från destruktivitet till konstruktivitet är en trop som löper genom flera verk på utställningen, där duon Sonia Leber & David Chesworth utmärker sig med Zaum Tractor (bild ovan). En lustfylld hyllning till ungdomlig skaparkraft och framtidstro, mitt i sönderfallet. Verket utspelar sig parallellt i en vattenfylld fabriksruin från 1800-talet, och ett luggslitet modernistiskt bostadsområde med bedagad utomhusscen. Videon är filmad i södra Ryssland när konstnärerna var på ett tre månader långt residens i Rostov-on-Don, och bilderna överlagras med autentisk musik och filmklipp från futurismens era av kreativitet, lekfullhet och framtidshopp. Redan högläsningen av futuristisk performancepoesi – zaum – är värd att köa för. https://leberandchesworth.com/filmworks/zaum-tractor/

Till det bästa med konstbiennalen hör som alltid möjligheterna att komma in i annars stängda venetianska palats och glömda öar. En av de senare uppmärksammas särskilt av den holländska paviljongen, där konstnären Herman de Vries huserar (bild ovan). Han arbetar naturnära, visar stenar och hängen han funnit på olika håll och har med pensel och pigment omvandlat en av paviljongväggarna till en jordprovkarta av världen. En del av utställningen är förlagd till Isola di Lazzaretto nouvo, det nya sjukhusets ö. Där övertrumfas snart den lågmälda konsten av arkitekturhistoriens kraft. Sjukhuset har inte bara gett upphov till ordet lasarett, utan också gjort att Venedig under 1400-talets andra hälft klarade sig undan pesten.

Ön fick efter detta fortsatt liv som karantänö för varor som skulle till Venedig och senare som krutförråd och militärförläggning. Idag är anläggningen övergiven och arkitekturen kraftigt decimerad. Icke desto mindre är den kvarvarande delen imponerande gigantisk, idag också omsorgsfullt omhändertagen av den ideella föreningen Ekos Club. Allt restaureringsarbete sker med traditionella metoder och material i syfte att återställa så mycket som möjligt. Scenograferna till en teveserie om Marco Polo 1982 har omedvetet gjort arbetet en tjänst: Deras hänsynslösa miljömålningar fungerar idag som skyddande lager för 1500-talets handelsmäns väggförda bokförings- och lageranteckningar.

Idealisterna hoppas kunna skapa ett Venedigs stadsmuseum, staden som brukar beskrivas som ett museum över sig själv. Som hopp och hopplöshet, ruin och samtid, historia och framtid, försvarar hela ön sin plats på årets konstbiennal. https://www.lazzarettonuovo.com

Christoph Büchel har för Islands räkning konverterat en tidigare katolsk kyrka till moské – Venedigs första.